Säg inte åt mig vad jag ska göra

Säg inte åt mig att lugna ned mig. Knuffa inte in mig i ett hörn. Säg inte åt mig att sluta vara ledsen. Bespara mig alla tomma ord.

Skriven och verifierad av psykologen Sergio De Dios González.

Senaste uppdateringen: 27 januari, 2023

Säg inte åt mig att vara lugn, för det är just vad jag inte kan vara. Knuffa inte in mig i ett hörn där jag inte kan se hela bilden. Snälla säg inte åt mig att inte vara ledsen, för det finns lite jag gillar med denna situation.

Jag kan faktiskt inte ens hitta en plats att vila och hämta andan, så kanske är det inte en fråga om vilja. Lita på mig, jag vill inte känna som jag gör.

Snälla bestraffa mig inte för min glömska. Jag vill inte lämna lampan tänd eller dörren öppen, och jag ville definitivt inte skänka vår matkasse till personen som hittade den hängande på stolsryggen på restaurangen.

Att skälla på mig hjälper inte. Jag vet att det är din första reaktion, men det hjälper inte alls. Du kommer inte hjälpa mig att bli mindre distraherad; det får mig bara att må ännu sämre eftersom jag vet att det gör dig arg.

Vad jag berättade för dig medan jag tänkte på något annat

Påpeka heller inte vad jag försöker göra. Mitt problem är inte att jag befinner mig på fel väg, utan att jag inte kan hitta vägen som leder dit vi båda vill gå.

Ångest fungerar helt enkelt inte så. När du säger åt mig att inte vara ängslig så hjälper du inte till att lugna mig. Istället blir det bara värre.

Ångesten är envis, tjurskallig och ger bränsle åt hjälplösheten du öser över mig med dina kritiska ord. Jag är ledsen om detta är svårt att höra, men snälla bli inte arg över att jag talar ärligt.

Påminn mig inte om vad jag sade att jag skulle göra. Jag känner mig ännu mindre när du påpekar att jag inte gjort det. Be mig inte att andas under vatten; jag måste komma till ytan och finna ljuset.

Hjälp mig istället för att mäta min styrka. Om du lyssnar på mig kan vi börja använda ett språk vi båda förstår. Vi kan bygga vårt eget Babels torn och skapa en intimitet oss emellan.

Snarare än ett torn kommer det vara en bro som hjälper mig att dela omständigheterna och hindren som verkar ogenomträngliga.

Ogenomträngliga trots att de för en annan person inte är något mer än en linje på golvet. Säg inte det, snälla var inte den personen.

Säg inte tomma ord. Om du inte vill, om du inte kan, hjälp mig inte. Bagatellisera inte mina problem så att du slipper prata om dem längre. Om du har dina egna problem så förstår jag.

Snälla låtsas inte att dina artighetsbesök är genuina, som de vi brukade ha som började med vånda men slutade med hopp. De besök där det inte fanns någon hets i tystnaden eftersom det var det sista vi tänkte på.

Om du är här för att trippa runt mina problem likt katten kring het gröt så finns det ingen poäng.

Fråga inte hur jag mår i ett meddelande, speciellt om du vet att jag inte mår bra. Jag ljuger gärna för dig så att du får tillåtelse att gå vidare med vad som står på tur. Gå och laga middag, se på din favoritserie, spring på nästa ärende…

Säg inte tomma ord

Om du inte har något att säga, säg inget alls. Jag kommer inte tröttna på att stänga ut vinden och ljudet av byggarbete, blandat med ljudet av barn och fåglar under de korta hösteftermiddagarna.

När jag säger “säg inte åt mig” så försöker jag säga att du bör dela med dig av det du vill dela med dig av, men att stanna i nuet.

Det kommer hjälpa mig. Jag föredrar stunder av öppen kommunikation över ett dussintal besök där vi stirrar ut genom fönstret.

Låt oss återskapa den tid när vi låg utomhus, blickade upp mot stjärnhimlen och föreställde oss att det var en gigantisk, mörkblå filt med små hål genom vilka ljuset sken.

Hysch, säg inget, för den gången sade du knappt något. Du sade faktiskt ingenting, och inget skrämde någon av oss.