Stjärnorna tycker att vi är flyktiga, inte dem

· 15 april, 2017

För länge sedan tröttnade jag på att blåsa på maskrosor, på att önska när jag blåste ut ljus och på att hålla ögonen öppna efter fyrklöver. Nu söker jag efter magi på mina egna fingertoppar, och efter lycka inom mitt eget hjärta… För vid dagens slut är det vi som är flyktiga, inte stjärnorna. Därför är den bästa stunden att vara lycklig alltid här och nu.

Det är möjligt att många av oss kan känna igen oss i detta. Men när var senaste gången du vågade lämna klockan och mobilen hemma och fullt ut levde livet här och nu? Många av oss glömmer ofta att nuet är en gåva, och gåvor är något man ska njuta av och framförallt vara tacksam för.

Om livet slår dig till marken tio gånger, ska du ställa dig upp elva gånger. För de ljusaste stjärnorna skiner under de mörkaste nätterna. För vi är de flyktiga, inte stjärnorna.

Vi bör försöka lära oss lite mer från barn varje dag. I alla deras lekar kan du finna magi och den mest medfödda av passioner. De svingar sig från en stimulans till nästa samtidigt som de uppskattar nuet. Ett ögonblick med oändliga mängder intressanta saker kan hända. Fram tills att rösten från en vuxen dyker upp, sätter press på dem och introducerar sjukdomen som heter ”skynda” samt fienden som kallas ”tiden”.

Vi har vant oss vid att mäta tiden med kvantitet istället för kvalitet. Barn kan endast vara barn och leka mellan 18:00 och 19:00. Och vuxna skjuter fram sin lycka till fredag eller semestern. Det är inte rätt.

Fallande stjärna

Samhället ser inte längre till stjärnorna

Flyktiga saker har alltid verkat vackra för det mänskliga ögat. En vinterblomma, en daggdroppe vid gryningen, en regnbåge efter stormen… Men vi glömmer att även vi är flyktiga och otroligt vackra. Vi glömmer dessutom att tiden inte är en garanterad tillhörighet. Tiden är en gåva, och det är upp till oss att dra nytta av den.

Men vi är inte särskilt bra på det. Vi påminner inte längre om de samhällen som blickade mot stjärnorna och lärde sig deras cykler. Vi lever i ett där mycket ska göras på samma gång, där vi har fått slut på utrymme för reflektion och fantasi. Tiden är, snarare än en gåva, något som slinker oss mellan fingrarna. Det är som stjärndoft som förloras i rymden.

Vi uppmanar våra barn att lägga ned leksakerna, att snabbt slutföra sina sysslor och att gå till skolan. Sedan bär det iväg till musiklektioner och till sist baletten. Samtidigt förbereder vi morgondagens schema och ser på nyheterna. Nyheterna som visar huvudrubrikerna längst ned på skärmen så att vi aldrig förlorar känslan av omedelbarhet. För det finns alltid något som sker som vi måste känna till.

Kvinna drar på moln

Vi är ett samhälle som endast blickar mot stjärnorna för att göra en önskan: för att gråta ut över förlorad lycka. För att utföra simultana sysslor och att kräva för mycket av sig själv för inte alltid med sig effektivitet. Hjärnan fungerar inte så. Att överbelasta den gör den ineffektiv och hopplöst olycklig.

Vi är fantastiskt flyktiga, så lär dig att skina

Vi är flyktiga varelser, så är det. Vår del av livet är begränsad. Därför måste vi under denna fantastiska resa lära oss att göra en sak: skina. För det är faktiskt möjligt att stoppa klockan och leva med intensitet. Du behöver inte ens söka efter storslagna äventyr. Det viktiga är att vi antar våra bästa attityder, även om vi gör det under en del av dagen som är ganska rutinmässig. Allt handlar om att veta hur man njuter.

”Tiden går inte baklänges. Därför ska du plantera din trädgård och vårda din själ istället för att vänta på att någon ska ge dig blommor.”

-William Shakespeare-

Person plockar stjärna

David M. Levy – forskare och professor vid University of Washington – förklarar att man för att vara mer i nuet måste sammankoppla med tystnad då och då. Vår uppmärksamhet är begränsad, och ändå fyller vi våra sinnen med flera stimulanser och ihärdigt oväsen.

Vi behöver ett eget mentalt ekosystem som vi kan slappna av i. En skog, ett träsk av fridfullhet och tystnad mitt i våra sinnen, där vi kan stoppa klockan och uppskatta tiden för vad den är: en gåva. En dimension i vilken vi kan sänka ned oss själva och våra fem sinnen. Precis som barn när vi verkligen låter dem vara barn.

För vital tillfredsställelse kan inte uppnås genom uppgifterna du slutför eller antalet upplevelser du genomlever. Du uppnår tillfredsställelse genom intensiteten med vilken du har kunnat uppskatta varje handling, varje detalj, varje aspekt av din personliga historia. Det är där vårt autentiska, inre ljus finns. Det ljus som med säkerhet kan utmana den ljusaste stjärnan på himlen.