Såren från hyperromantik

Vem har aldrig velat känna sig som en prinsessa? Vem har inte känt som om man håller på att blöda till döds när en kärlek övergav en? Och vem har inte väntat på att den charmerande prinsen skulle dyka upp, utan att han gjorde det? Detta är en produkt av hyperromantik.

Människor har ett tveeggat svärd i besittning som heter fantasi. Tack vare vår fantasi har vi kunnat göra fantastiska upptäckter, skapa fantastiska berättelser, sånger etc…

Men vi begår ofta misstaget att tro på vissa påhittade idéer som om de vore helt sanna och verkliga, när detta aldrig var fallet och aldrig kommer vara.

Vår fantasi är fantastisk för att berätta sagor, men uppenbarligen är det verkliga livet långt ifrån en saga.

Kärlek och fantasi

Nuförtiden har vi ett problem inom ämnet kärlek. Vi har övertygat oss själva om att ett av de viktigaste målen i livet är att finna kärlek, för utan denna kärlek kommer vi aldrig kunna bli lyckliga.

Vi har associerat lycka med romantisk kärlek, med “sann” kärlek, med den där känslan av att “utan dig är jag inget”.

Samhället och kulturen säger åt oss att utan vår själsfrände kommer vi vara inkompletta personer. Olyckliga personer dömda till olycka och ensamhet. Och problemet är att vi har köpt alla dessa idéer, och det är därför vi lider så mycket för kärleken.

Så stor är vår rädsla för att vara ensamma, för att inte ha någon vid vår sida som älskar oss ovillkorligt, att vi faller i fällan av vissa irrationella och skadliga beteenden som kommer såra både oss själva och våra partners.

I kärlekens namn är vi kapabla att överge oss själva, att behandla oss själva utan respekt, att begå handlingar som attackerar vår egen värdighet och att förlora vår individuella frihet, våra njutningar, våra drömmar…

Varifrån kommer dessa idéer om hyperromantik?

Hyperromantik kommer från filmer och böcker där förälskade personer till och med offrar sina egna liv för kärleken, som om den vore den enda källan för njutning i deras existens.

Sedan barndomen har vi sett prinsessor oroligt vänta på den charmerande prinsen så att han kunde rädda dem från deras olyckliga liv.

Om denna prins aldrig kom skulle de inte ha njutit av livet under några omständigheter. Detta har fyllt oss med den skadliga idén om beroende av andra.

Vi kan hitta fler väldigt tydliga exempel i sånger. Otaliga sånger handlar om romantisk kärlek och förmedlar ofta budskap som: “ta mig tillbaka till livet”, “utan dig kommer jag dö”, “om du går kommer jag inte kunna andas” etc…

Jag förnekar inte att de är fantastiska sånger vi kan njuta av, men jag insisterar på att vår fantasi måste ha sina gränser.

Perfekt kärlek existerar inte

Vi är varken prinsar eller prinsessor och vi befinner oss inte i en saga. Detta är det verkliga livet. Om vi vill vara lyckliga måste vi därför hålla fast vid det som finns omkring oss.

Kärlek är varken mer eller mindre än en kombination av kemiska reaktioner som en dag, vare sig vi vill eller inte, slutar produceras. Och detta är varken bra eller dåligt; det är bara normalt.

Känslor varar inte för evigt; de är inte oändliga, trots det som sånger och annan hyperromantik säger. Idén om oändlig, odödlig och perfekt kärlek existerar inte i verkligheten. Om vi blir besatta av denna idé kommer vi därför lida oerhört den dagen en spricka dyker upp i vårt förhållande.

Dessa idéer skapar många möjligheter som faller under känslomässigt beroende, irrationell svartsjuka och depression.

Vårt sinne säger åt oss att vi behöver någon för att vara lycklig. Vi vet inte hur man separerar önskan från behovet, och som ett resultat sker två väldigt dåliga saker:

• Vi kommer lida av stor ångest när vi letar och letar efter den speciella person som måste “dra upp oss ur djupen”. Detta kommer nämligen leda till mycket besvikelse och många misslyckanden samt en känsla av att vi har otur.
• Om vi redan funnit denna speciella person kommer vi alltid vara nervösa över risken att förlora denne. Det kommer därmed göra det svårare för oss att njuta av förhållandet.

Så hur bör vi agera för att motverka hyperromantik?

Vi måste bli medvetna om att ingen behöver någon annan för att vara lycklig. Mogna, varaktiga och hälsosamma förhållanden består inte av personer som i linje med hyperromantik säger till varandra att antingen är vi tillsammans för evigt eller så är vi misslyckade.

De gillar varandra, de vill ha varandra och de älskar varandra, men de behöver inte varandra alls. Om saker och ting inte går bra imorgon kommer livet erbjuda dem tusentals andra möjligheter.

Detta är sann kärlek och detta är vad vi bör intala oss själva: “Jag älskar dig, men jag behöver dig inte. Jag älskar dig fritt eftersom jag gillar att vara med dig, för att vi har det bra tillsammans. Inte för att du har gjort mig komplett, för jag är redan en hel person, med mina brister och dygder.

Visst älskar jag dig, men jag är den viktigaste personen för mig. Jag kommer ge dig många saker, men jag kommer se till att inte förlora mig själv i processen. Om vi är nöjda med att gå sida vid sida, hjälpa och stödja varandra, så är det bra, men om inte så är det också okej.

Jag vill kyssa dig varje gång vi vaknar och går till sängs och jag vill krama dig hårt. Jag vill bygga en framtid vid din sida och jag vill höra dina läppar säga “jag älskar dig”. Och jag vill att vi reser tillsammans och njuter av livet…

Jag bara vill det… men jag behöver det inte alls.