Kärleken bör vara oändlig medan den varar

· 7 juli, 2016

Kärlek måste ha en framtid, åtminstone medan den varar. Med andra ord måste den tydligt känna närvaron av något som upprätthåller hoppet om det som komma skall. En gnista av medverkan av två hjärtan som älskar varandra. Även om vi är medvetna om att inget är oändligt och än mindre när vi talar om känslor, är sanningen att något så starkt som kärlek måste kännas oändligt. Åtminstone medan den existerar.

Det är komplicerat att hantera dessa termer i en värld som suddar bort våra leenden med all stress. Men sanningen är att stjärnor bara skiner om vi stannar upp för att observera dem. För om vi inte gjorde det så skulle de inte ens existera för oss. Samma sak händer med kärlek; vi måste observera den för att känna till den.

”Solen kunde täckas av moln för alltid;
havet kunde torka på ett ögonblick;
Världens axel kunde brytas
likt en svag kristall.

Allt kan hända! Döden kan täcka mig
med sitt begravningssilke;
men aldrig kommer din kärleks
flamma släckas inom mig.”

”Oändlig kärlek” av Gustavo Adolfo Bécquer

Hjärta i skottkärra

Oändlig kärlek hittas inte, den byggs

Ibland känner vi att kärleken inte längre är vad den brukade vara; att den har blivit förvrängd. Då blir vi besvikna eftersom vi egentligen inte känner våra partners, för att vi inte är säkra på att de är ”våra livs kärlekar” och för att vi misslyckas med att förstå att kärlek är mycket mer än bara intimiteten mellan två kroppar som älskar varandra.

Ibland är kanske kärleken inte seriös eftersom vi inte låter den vara det. För att vi är rädda för misslyckande och inte tror på mirakel eller sagor. Men sann kärlek byggs inte på hyperromantiska idéer från Disney-sagor.

Kärleken kommer inte komma fram om vi begränsar den. Med andra ord så ger vi den även ett pris om vi ger den ett utgångsdatum. Vidare är det ibland billigare eftersom den kostar mindre (när det kommer till ansträngning, givetvis). Ett par blickar, en kyss och en vers av rimmande ”jag älskar dig”, lätt som en fjäder.

Det är som om våra kroppar och behov får oss att tappa vår färdriktning. Du väljer inte vem du förälskar dig i, och ej heller stunden eller platsen. Det är inte kärlek; det är något annat. Kärlek är mer överlägsen och ren.

Flygande cykel

Illusionen av ett liv tillsammans

Och när vi är gamla och grå kommer jag kunna säga till dig att du var mitt livs kärlek…

Att ha illusionen eller idén att vår kärlek kommer vara hållbar genererar säkerhet och gemensamma projekt. Dessa två ingredienser är fundamentala för att uppnå lycka och stabilitet i våra förhållanden.

Vi måste vara modiga och hänge oss åt stunden. För kärlek är inte till någon nytta om vi låser in den från början och vi inte tror på dess kraft och styrka. Det är vad som markerar klyftan mellan en partner och en livskamrat.

Om vi talar om sann kärlek så talar vi om något som inte kan definieras eller begränsas. Vi kan inte ens kontrollera eller binda fast den, för kärlek är så livlig att den inte ens känner sig sårbar i naket tillstånd.

Så den bör upplevas som om livet var oändligt, men inte baklänges. Vi kommer njuta av den mer om vi lyckas lägga band på vår otålighet och inte skyndar genom stadierna. I slutänden måste vi göra oss av med vår rädsla för obeständighet, förändring och kärlekens cykler.

Det är ambitiöst att tro på oändlig kärlek, men om vi ger tiden till det kortlivade kommer vi bli positivt överraskade. Det handlar inte om att köpa skyn och belåna vårt liv, utan att hyra en markplätt där vi känner som om vi vore i himlen. Och du kan endast uppnå detta när du inte sätter absurda begränsningar på dina känslor.