Den starkaste substansen är en motståndskraftig själ

Den starkaste substansen som existerar är inte stål eller diamanter. Det är en motståndskraftig själ och ett hjärta som har använt gyllene tråd för att stänga sår orsakade av motgångar. Detta recept är inte en perfekt ingrediens för att uppnå lycka. Men det är det hopp som får oss att gå framåt.

Det är uppenbart att vi lever i en tid där omständigheterna har tvingat en till att omvandlas till en motståndskraftig själ. Det är inte alla som kan komma över stress eller personliga svårigheter på samma sätt. Var och en av oss har sina personliga vikter, sina hav av orättvisor och sjöar av förnedringar. Vi vet inte alltid hur vi ska komma ut ur dem eller lämna dem bakom oss.

Vi lever i ett samhälle som ger dig etiketter: du är intelligent, du är klumpig, du är en galning, du är ett misslyckande, du är svag och den andre är stark.

Besattheten med att ta varje egenskap till en extrem nivå och ge den en permanent etikett kommer många gånger att kasta oss ner i hopplöshetens avgrund. Vi slutar följaktligen tro på vår egen potential, och isolerar oss själva i våra privata hörn, vårt lidande och våra tårar. Det är ibland inte tillräckligt att någon säger till oss att vi är en motståndskraftig själ. Det kan nämligen vara väldigt svårt att bli detta bara sådär.

Vi behöver även någons tillit och känslan av en empatisk miljö. Någon som kommer få oss att blomstra igen så att vi känner oss starkare, friare, vackrare och mer värdiga.

Varför är vissa av oss mer motståndskraftiga än andra

Hemligheten till att vara mer motståndskraftig än andra ligger i vår hjärnas förmåga att hantera stressiga situationer. Det är därför en biologisk faktor som neurovetenskapen har börjat studera. Genom artiklar i publikationer som “Nature” kan vi börja förstå lite mer om denna fascinerande och komplexa process. En som formar en motståndskraftig själ och dess hjärna.

Härunder ser vi de huvudelement som avgör huruvida vi är motståndskraftiga eller inte:

• Uppväxt. En uppväxt med omtanke är optimalt för det centrala nervsystemet för att ett barn ska växa upp ordentligt. Men att växa upp under traumatiska omständigheter kommer att främja fysiologiska och biokemiska svar som gör oss mindre motståndskraftiga när vi bemöts av stressiga situationer.
• Genetiska faktorer spelar ofta en roll i många fall. Rädsla eller en oförmåga att komma över motgångar lämnar emotionella ärr. Dessa blir även märkta i våra gener och kan föras över till framtida generationer.
• Våra signalsubstanser. En annan aspekt som man har observerat är att personer som har väldigt svårt att hantera stress eller trauman har en väldigt låg aktivitet av signalsubstanser som endorfiner eller oxytocin. Deras begränsade interaktion med lymfsystemet eller främre delen av hjärnbarken kastar in dessa individer i ett tillstånd av långvarig försvarslöshet, in i ett emotionellt kaos, och med en högre risk för ångest och depression.

Som vi ser det kan dessa tre faktorer göra oss mer sårbara. Vi upplever oss själva som svaga och världen som en farlig plats. Vi bör dock undvika denna uppfattning. Vår potential är precis här. Som ett skepp som väntar på att dras upp ur djupet. Som en fågel som går eftersom den har glömt bort att den har vingar att flyga med.

En motståndskraftig själ vet att det inte är värt det att kämpa mot världen

Många av oss tillbringar våra liv med att vara arga på världen. Vi känner oss bittra mot vår familj för att föräldrarna inte var där, samt den tomhet som följer av våra egna brister. Vi avskyr den person som har sårat oss, övergett oss, som har sagt till oss att “Jag älskar dig inte mer” eller som sade “Jag älskar dig” men där man visste att det var en lögn. Vidare avskyr vi denna komplexa verklighet och i extrema fall avskyr vi även livet självt.

Vi fokuserar vår energi på det som är externt. Som någon som slår på en sandsäck om och om igen tills personen har blivit utmattad och inte har någon styrka kvar. Oavsett om vi tror det eller inte så är motståndskraft inte en gyllene rustning som vi kan använda för att bli mer modiga och få alla de där externa demonerna att försvinna. Det lönar sig inte att ta på sig en stark rustning om man först inte har hanterat den skadade person som finns inuti en själv.

Den starkaste rustningen är vårt eget hjärta och vårt eget sinne som vi täcker med motståndskraft, självacceptans, självkänsla och ett förnyat hopp. Även om vi inte vill erkänna det så finns det kamper som det är bäst att förlora. För om vi lämnar dem bakom oss kommer vi nämligen kunna leva i nuet och låta drömmarna växa ut ur våra sårs sprickor.

Lite i taget kommer våra drömmar att växa med nya projekt, nya personer och förändringens vindar. Med det kommer det även att finnas nya leenden, och ogräset från förr kommer att kastas bort. Till slut kommer det att komma ett tillfälle när vi kan göra det, när vi kommer att tänka på det förgångna utan rädsla och utan den ilska som kommer med nostalgin. Vi kommer att känna frid eftersom vi äntligen har tillåtit oss själva att känna det som vi förtjänar: lyckan.