Terapeutiskt ackompanjemang: ett viktigt redskap
Psykologerna har vissa redskap som gör att de kan hantera patienternas olika problem, obehag eller psykiska tillstånd. Ett av dessa redskap är terapeutiskt ackompanjemang. Terapeutiskt ackompanjemang tillämpas i personens omgivning. Detta innebär att psykologen går ut på gatan, till patientens hem eller något annat utrymme som kan påverka patienten.
Psykologer använder bara denna teknik när andra tekniker inte har visat sig vara tillräckligt effektiva. De inser sedan behovet av att integrera sig i patientens liv för att personens liv ska kunna förbättras.
Terapeutiskt ackompanjemang underlättar framsteg
Terapeutiskt ackompanjemang hjälper människor med olika begränsningar att komma över barriärer. Dessa barriärer kan exempelvis hindra dem från att lämna hemmet eller besöka vissa platser.
Detta redskap kan hjälpa dem att förbättra sin autonomi, utveckla sina sociala förmågor och interagera med sin miljö på ett hälsosammare sätt. Detta kan bli väldigt effektivt för personer som lider av exempelvis social ångest.
För att det terapeutiska ackompanjemanget ska lyckas måste psykologen tänka på följande:
- Närvaro: Psykologen måste vara närvarande med patienterna och uppleva ögonblicken med dem.
- Aktivt lyssnande: Det är viktigt att patienterna uttrycker sig själva och att psykologen ger dem den nödvändiga tiden för att göra det.
- Respekt: Psykologen måste visa respekt och vara öppen.
- Empati: Det är viktigt att man visar förståelse för patienterna.
- Autenticitet: Psykologen måste visa sig själv så som denne är, men samtidigt vara professionell.
Ett fall med psykos
Studien “Terapeutiskt ackompanjemang: praktik och klinik på ett mentalsjukhus” detaljerar fallet med en 66 år gammal kvinna som hade befunnit sig på ett mentalsjukhus under sju år eftersom hon fått diagnosen postpartum manisk-depressiv psykos.
Då den medicinska behandlingen inte hjälpte, pratade psykologerna med henne om terapeutiskt ackompanjemang. Patienten var först intresserad men blev därefter alltmer rädd. För att hjälpa henne så började psykiatrikerna att gå runt med henne på institutionen.
I det här fallet visade det sig också att det var viktigt med familjens närvaro. Efter ett tag började patienten att gå runt i staden, långt från hennes säkra miljö, vilket för henne var sjukhuset. Till en början sade hon bara att hon ville gå hem, men detta ändrades under loppet av några månader.
Hon började sedan att besöka sitt hem och ta sig an vissa ansvarsuppgifter. Dessa inkluderade att ta hand om sina döttrar och att ta sin medicin. Det var en gradvis process som gav väldigt bra resultat.
Denna patient hade blivit intagen eftersom hon betedde sig aggressivt mot sin familj och manifesterade svåra maniska episoder. Det terapeutiska ackompanjemanget stabiliserade dock hennes symptom och gjorde att hon kunde återförenas med familjen.
Terapeutiskt ackompanjemang hjälper andra att börja bygga de band som gått förlorade.
Ett redskap för svåra situationer
Som vi har sett är terapeutiskt ackompanjemang en metod som en psykolog kan använda när denne har misslyckats med andra metoder.
Människor som lider av agorafobi, som är rädda för att gå på gator med mycket folk, eller som är rädda för att gå in i en affär, kan också dra nytta av terapeutiskt ackompanjemang. Psykologen är vid patientens sida, ger sitt stöd och lyssnar på hur patienten känner sig, observerar hur personen beter sig och hjälper denne att undvika att fly från situationer som kan vara upprörande.
Som vi kan se uppmuntrar denna teknik patienten att bryta ned de barriärer som begränsar det dagliga livet. Den låter patienten göra stora förändringar och förbättra sin livskvalitet.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Rosique, María Teresa. “Acompañamiento terapéutico: práctica y clínica en un hospital psiquiátrico.” Revista de la Asociación Española de Neuropsiquiatría. 2014. http://scielo.isciii.es/scielo.php?script=sci_arttext&pid=S0211-57352014000300010