Två buddhisthistorier att berätta för våra barn

Det finns många fördelar med att berätta buddhisthistorier för barn. Nedan delar vi med oss av två av våra favoriter.

Barn har en inre spiritualitet och lycka som vi vuxna försöker uppnå. Under årens lopp förlorar vi dock förmågan att utveckla inre frid, som får oss att känna oss bekväma med oss själva och den yttre världen. Buddhisthistorier erbjuder här en oändlig källa till visdom.

Som samhälle kopplar vi bort barn från dem själva. Vi säger nämligen att de inte ska gråta trots att de har skadat sig. Vi säger till dem att inte skrika, inte stoja. Tyvärr så uppmanar vi därmed barnen att inte lyssna på vad deras inre röst säger till dem, utan att tänka på vad deras omgivning tycker bäst om.

Det finns dock en växande medvetenhet om detta misstag, vilket göder vårt intresse att ge våra barn en uppfostran som kommer att låta dem växa upp hälsosamma och medvetna om sig själva. Vi har dessutom ett kraftfullt verktyg som kan hjälpa oss med detta: buddhisthistorier.

Två buddhisthistorier med fina visdomar för barn

Spridningen av buddhism och österländska visdomar kommer även att boosta en tankestil som går mer i linje med de mål vi har lagt fram. Därför kommer vi i denna artikel att dela med oss av två buddhisthistorier som du kan glädja dina barn med.

Siddharta och svanen

För en lång tid sedan i Indien levde det en kung och en drottning. En dag fick drottningen ett barn. De kallade honom Prins Siddhartha. Kungen och drottningen var väldigt lyckliga. De bjöd in en vis gammal man till kungariket för att förutsäga barnets framtid.

– Snälla berätta för oss, sade drottningen till den vise gamle mannen.
– Vad kommer vår son att bli?

– Er son kommer att bli ett speciellt barn, sade han. – En dag kommer han att bli en fantastisk kung.

– Hurra!, ropade kungen. – Han kommer att bli en kung som mig.

– Men, sade den vise mannen, när barnet växer upp kan han komma att överge palatsen för han vill hjälpa folk.

– Det kommer han inte göra!, ropade kungen och drog bort barnet från mannen.
– Han kommer att bli en fantastisk kung!

Kungen bevakade sin son hela tiden. Han såg till att hans son alltid hade det bästa av allt. Han ville att Siddhartha skulle njuta av sitt liv som prins. Och han ville att han skulle bli kung. När prinsen blev sju år gammal sade han till honom:

– Siddharta, en dag kommer du att bli kung, det är dags att du börjar förbereda dig. Det finns många saker du måste lära dig. Här är de bästa professorerna i världen. De kommer att lära dig allt du behöver veta.

– Jag kommer att göra mitt bästa, svarade prinsen.

Siddharta började sin undervisning. Han lärde sig inte att läsa och skriva men att rida på en häst. Han lärde sig att använda pil och båge, och hur man slåss och använder ett svärd. Detta var de färdigheter som en modig kung behöver. Siddharta lärde sig sin läxa bra. Liksom sin kusin, Devadatta, eftersom båda pojkarna var i samma ålder. Kungen höll hela tiden ett öga på sin son.

– Prinsen är så stark! Så smart. Vad han lär sig snabbt. Han kommer att bli fantastisk och berömd!!

När prinsen var klar med sina läxor brukade han leka i palatsets trädgård. Där levde många typer av djur: ekorrar, kaniner, fåglar och rådjur. Siddharta tyckte om att titta på dem. Han kunde sitta och observera dem så stilla och tyst så att de inte var rädda för att komma nära honom. Siddharta tyckte om att leka nära sjön. Varje år kom det dit ett par vita svanar för att ruva. Han tittade på dem bakom vassen. Han ville veta hur många ägg som fanns i boet eftersom han tyckte om att se hur ungarna lärde sig att simma.

En eftermiddag var Siddharta vid sjön. Han tittade upp och såg tre vackra svanar som flög över hans huvud. “Fler svanar”, tänkte Siddharta, “jag hoppas att de bygger bo vid vår sjö.” Men just i det ögonblicket föll en av svanarna från skyn. “Åh nej!”, skrek Siddharta, och han sprang dit svanen föll.

“Vad har hänt? Det är en pil i din vinge”, sade han. “Någon har gjort dig illa.” Siddharta pratade väldigt lugnt med fågeln så att den inte skulle bli rädd. Han började sakta dra ut pilen. Därefter tog han av sin tröja och lindade den om svanen. “Du kommer att bli bra snart”, sade han. “Vi ses senare.”

I det ögonblicket sprang hans kusin Devadatta fram. “Det där är min svan”, skrek han. “Jag sköt den, ge den till mig.” “Den tillhör inte dig”, svarade Siddharta. “Det är en vild svan.” “Jag sköt den med min pil, så den är min. Ge den till mig nu.” “Nej”, sade Siddharta, “den är sårad och vi måste hjälpa den”.

De två pojkarna började bråka och Siddharta sade “Stopp! I vårt kungarike ber folk kungen om råd när de inte kommer överens. Låt oss leta upp honom”. De två pojkarna gick därmed och letade efter kungen. “Ser du inte hur upptagna vi är? Gå och lek någon annanstans.” “Vi har inte kommit för att leka, vi har kommit för att be om din hjälp”, sade Siddharta.

“Vänta!”, ropade kungen när han hörde detta. “De har rätt att be oss om hjälp”. Han var glad att Siddharta visste hur man handlade i en sådan situation. “Låt pojkarna berätta sin historia. Vi kommer att lyssna på dem och ge dem vår dom.”

Först berättade Devadatta sin version. “Jag sköt svanen, den tillhör mig.” Ministrarna nickade samstämmigt, för detta var rikets lag. Ett djur eller en fågel tillhör därmed den person som har skjutit. Därefter berättade Siddharta sin version. “Svanen är inte död. Den är skadad, men den lever fortfarande.”

Ministrarna var därför förvirrade. Vem tillhörde svanen? “Jag tror att jag kan hjälpa dig”, sade en röst. En gammal man kom in genom dörren. “Om denna svan kunde prata så hade den sagt till oss att den vill flyga och simma med andra vilda svanar. Ingen vill nämligen känna smärta eller död. Detsamma gäller för svanen. Svanen hade alltså inte gått med den som försökte döda honom. Han hade gått med den som försökte hjälpa honom.”

Devadatta var tyst hela tiden. Han hade aldrig tänkt på att djur också hade känslor. Han var därför ledsen för att han hade skadat fågeln. “Devadatta, du kan hjälpa mig att ta hand om fågeln om du vill”, sade Siddharta.

Siddharta tog hand om svanen tills den blev bra igen. En dag när vingen hade läkt tog han den till floden. “Det är dags för oss att skiljas åt”, sade Siddharta. Siddharta och Devadatta tittade på medan svanen simmade iväg. Plötsligt hörde de ljudet av vingar ovanför dem. “Titta”, sade Devadatta, “de andra har kommit tillbaka efter den.” Svanen flög högt i skyn bland sina vänner. Därefter flög de alla över sjön en sista gång. “De säger tack“, sade Siddharta.

Visdomen från tre kråkor

I varje varelses liv kommer det en dag då denne mognar och blir en del av vuxenvärlden. Kråkor är inget undantag. En dag fick tre unga kråkor nämligen genomgå ett test som utfördes av äldre kråkor som ville se om de unga kråkorna var tillräckligt mogna för att flyga med de vuxna. Hövdingen i klanen frågade därmed den första kråkan:

“Vad tror du att kråkor bör vara mest rädda för?”

Kråkan tänkte på frågan och svarade: “Det mest fasansfulla för en kråka är en pil, för den kan nämligen döda en kråka på en gång.” När de äldre hörde detta ansåg de att detta var ett väldigt bra svar. De höjde därmed sina vingar och ropade “Du har rätt, välkommen till gruppen”.

Därefter frågade hövdingen den andra kråkan:

“Och vad tror du att vi bör vara mest rädda för?”

“Jag tror att en bra skytt är farligare än en pil”, sade den unga kråkan, “för det är nämligen bara en skytt som kan träffa målet. Utan skytten är pilen inget mer än en bit trä, som den gren jag sitter på nu.” Kråkorna ansåg att detta var det mest intelligenta svar de någonsin hade hört. Föräldrarna ropade därför med glädje “Vilket intelligent svar. Du är välkommen i gruppen”. Därefter frågade de den tredje kråkan:

“Och du? Vad tror du att vi bör vara mest rädda för?”

“Inget av det som har sagts fram tills nu”, sade den tredje fågeln. “Vad vi bör vara mest rädda för är en amatörskytt”. Vilket konstigt svar! Kråkorna var förvirrade och tyckte synd om den unga fågeln. Många av dem trodde att denna fågel ännu inte var tillräckligt vis för att förstå frågan. Tills hövdingen frågade igen: “Vad menar du?”

“Min andra kollega hade rätt; utan en skytt finns det nämligen inte någon anledning att vara rädd för pilen. Men pilen från en bra skytt kommer att gå dit den skall. Så om du hört ljudet från en pil som lämnar bågen, behöver du alltså bara flyga till höger eller vänster för att undkomma den. Men du vet aldrig var pilen från en amatörskytt kommer att gå. Även om du flyger iväg är risken lika stor att den träffar dig. Man vet nämligen inte vad som är bäst, att röra sig, eller att vara stilla.”

När de andra kråkorna hörde detta, förstod de att denna unga kråka verkligen var vis och kunde se bortom saker. De behandlade honom med respekt och vördnad, och han blev också snart den nye hövdingen i gruppen.

Fler buddhisthistorier

Vilken av dessa buddhisthistorier var din favorit och vilken gillade dina barn bäst? Vi vill gärna fortsätta inspirera dig. På vår sajt har vi därför fler buddhisthistorier på lager. Klicka på länken nedan för att ta del av fem av dem!