Vad innebär egentligen Don Quijote-effekten?
Don Quijote, en karaktär skapad på 1600-talet av Miguel de Cervantes, var en tragisk riddare. Hans kamp var mot själva verkligheten, oförskämd och fientlig som den var, vilken han försökte besegra. Han ville byta ut den mot ett ideal som han visste att det inte var möjligt att nå. Det finns en rad olika metaforer som väcks genom denna karaktär. Detta har lett till ett fenomen uppkallat efter hans äventyr: Don Quijote-effekten.
Don Quijote-effekten uppträder i olika aspekter. Den mest kända analogin över karaktären är en av en man som kämpar mot väderkvarnar i tron att de är jättar. Vi kan hitta den i krig mellan länder. Och vi kan också hitta den i vår vardag. När vi tror att saker är på ett sätt, men de i verkligheten är på ett annat, faller vi in i denna effekt. Det slutar med att vi besinningslöst stormar rakt in i väderkvarnen.
”Jag är Don Quijote. Jag är en vandrande riddare till yrket. Min lag är följande: att rätta till felaktigheter, att sprida gott och undvika ont. Jag har inget intresse av att leva bekvämt, ambitiöst eller hycklande. Jag söker, för min egen ära, den smalaste och svåraste vägen. Är detta sådant som görs av de dumma och okunniga?”
-Miguel de Cervantes Saavedra-
Don Quijote-effekten i krig
En av de betydelser som Don Quijote-effekten har givits handlar om internationella relationer. Mer konkret är detta relaterat till krig mellan länder. I historien kan vi hitta olika exempel, till exempel i kriget mellan USA och Vietnam. Vid denna typ av krigföring fördjupar länderna sig i ett krig som de inte är beredda på att vinna. Trots att aggressorn inte har vilja eller möjlighet att ta kontroll över territoriet kastar de sig in striden.
Tyvärr är antalet dödsfall som dessa krig orsakar sällan motiverat. Det är sällan som ändamålen helgar medlen. Dessa krig inleds ofta med ursäkten att rädda ett annat land. Den attackerande parten kan till exempel påstå att den sprider demokrati eller avsätter en diktator. Oavsett hur sant det påstådda syftet är så är dessa omöjliga ideal som till viss del även kännetecknar Don Quijote.
Låt oss inte glömma Irak-kriget. Det genomfördes av Förenta staterna med det påstådda målet att implantera demokrati i mellanöstern. Detta har istället lett till att den kristna befolkningen, hårt diskriminerade och förföljda av muslimska majoritetsbefolkningar, har sett sig tvingade att fly och nu nästan är helt borta från de platser där de levt under tvåtusen år. Det är alltså knappast beslutstagarna som lider av Don Quijote-effekten i dessa fall; de bryter i princip mot samtliga av hans lagar. Istället är det många unga soldater som alltjämt lever upp till hans bild.
Don Quijote och hysteres
Ur sociologins synvinkel motsvarar Don Quijote-effekten i krig ”hysteres”. Hysteres uppstår då orsaken och effekten blir distanserade. Det vill säga, orsaken som bör skapa förändringen visas, men ändringen tar längre tid än väntat. Den kanske inte sker alls. Tillämpad genom sociologi lär historien oss hur händelser uppstår. De ger oss erfarenhet. Ändå, hur mycket vi än får vänta, upprepar det förflutna inte alltid sig själv. När vi till exempel rör oss förväntar vi oss att kunna anpassa oss till en ny verklighet efter en kort stund. Ibland händer dock detta inte.
Att påverkas av litteratur och historia på bekostnad av andra vetenskaper kan leda till att du får felaktiga uppfattningar om vad som kan hända. Din hjärna använder kognitiva fördomar och mentala genvägar (heuristik). Dessa kan göra att du litar på dina förhoppningar mer än din rationalitet. Don Quijote-effekten kan ses när du föreställer dig saker i dimma. Denna dimma blir starkare genom att ge spelrum åt gamla spöken. På något sätt är de just de där jättarna från historien. De tar aldrig riktigt form och det slutar med att de upplöses helt.
”Forskaren letar efter det vanliga bland det ovanliga. Han skiljer det väsentliga från det överflödiga. Och det är detta som Sancho Panza gör kontinuerligt. Han söker förnuftiga svar på Don Quijotes nonsens.”
-Jorge Wagensberg-
Don Quijote-effekten i habitus
Hos Pierre Bourdieu hittar vi Don Quijote-effekten i hans teori om habitus. Habitus är ett system genom vilket vi agerar, tänker och känner på ett visst sätt. Habitus blir bestämd av vår sociala klass. Denna består i sin tur av bland annat interaktioner mellan kulturell kunskap, utbildning och ekonomiskt kapital.
Habitussystemet leder till att människor börjar leva i liknande miljöer med mycket likartade livsstilar. Till exempel tenderar människor från samma stadsdel att ha liknande smak när det gäller böcker, filmer, sport, konst osv. Av samma anledning är dessa personers beteenden och ideal också likartade. Men vi kan ändra våra vanor när vi agerar på ett annat sätt än genom vårt typiska beteende.
Det är här som habitus sätter gränser för oss – den berättar vad som är möjligt och vad som är omöjligt. Trots detta, som vi nämner tidigare, kan vi övervinna dessa begränsningar. Eftersom det som habitus säger till oss är omöjligt faktiskt inte är det, så kan starka förändringar i vår miljö tvinga fram en förändring i habitus. Om habitus blir positivt förändrat när det blir ställt inför dessa förändringar har det gått igenom en god anpassning.
Habitushysteres
Å andra sidan, när detta inte händer, inträffar ”habitushysteres”. Andra termer som ”verklighetsbubbla” eller ”åsiktskorridor” passar också in. Detta är den främsta Don Quijote-effekten. När detta händer är dina tankar, dina känslor och dina handlingar olämpliga i den aktuella situationen. Detta beror på att habitus befinner sig i det förgångna. Habitus blir inte ens förändrat när förändringar sker i miljön. Lyckligtvis kanske du har goda vänner som Sancho Panza som, även om de är väldigt annorlunda mot dig, kan hjälpa dig. Sådana vänner kan följa med dig på dina äventyr och ge dig ett annat perspektiv. Det kan ju vara just att en av er står närmare verkligheten.
