Våga inte döma mig

Denna inspirerande berättelse visar vikten av att inte döma andra. Du kan inte förstå någon annans resa om du inte vandrat dennes väg.

“Jag kommer, lärare, för att jag känner mig så liten, som om jag inte har styrka att göra något. De säger att jag är värdelös, att jag inte gör något bra, att jag är klumpig och väldigt tramsig. Hur kan jag bli bättre? Vad kan jag göra för att de ska värdera mig högre?”

Läraren sade utan att se på honom:

“Jag är väldigt ledsen min pojke, men jag kan inte hjälpa dig, för jag måste lösa mitt eget problem först. Kanske därefter.”

Och efter ett långt uppehåll tillade han:

“Om du vill hjälpa mig kan jag lösa detta problem snabbare och sedan kanske hjälp dig.”

“Jag… jag skulle gärna hjälpa er, lärare”, tvekade pojken, men han kände återigen att han nedvärderades och att hans behov försummades.

“Bra”, sade läraren.

Han tog av sig en ring han burit på ett av fingrarna på sin vänstra hand och gav den till pojken samtidigt som han tillade: “Ta hästen utanför och rid till marknaden. Jag måste sälja denna ring eftersom jag måste betala en skuld. Du måste få det högsta möjliga priset för den, men acceptera inget mindre än ett guldmynt. Gå nu och återvänd med pengarna så snabbt du kan.”

Pojken tog ringen och begav sig iväg. Så snart han anlände började han erbjuda ringen till köpmännen. De såg på den med intresse tills pojken sade priset han ville ha för ringen.

När pojken nämnde guldmyntet skrattade vissa medan andra vände sig bort från honom, och endast en gammal man var vänlig nog att ta sig tid att förklara att guldmyntet var för mycket för en ring.

Ivrig att hjälpa erbjöd någon honom ett silvermynt och en kopparpanna, men pojken hade instruerats att inte ta emot mindre än ett guldmynt, och avfärdade erbjudandet. Efter att ha erbjudit smycket till varje besökare på marknaden – fler än hundra personer – och nedslagen av sitt misslyckande, satte han sig på hästen och återvände.

Pojken skulle ha älskat att ha haft det där guldmyntet, så att han kunde ha gett det till läraren för att frigöra honom från hans oro och sedan motta hans råd och hjälp. Han steg in i rummet.

“Lärare”, sade han. “Jag är väldigt ledsen, men det är inte möjligt att få vad du bad mig om. Kanske kunde du få två eller tre silvermynt, men jag tror inte att jag kan lura någon angående ringens sanna värde.”

“Vad du sade är så viktigt, unge vän”, svarade läraren med ett leende. “Vi bör först veta det sanna värdet hos ringen. Ta hästen igen och gå till juveleraren. Han om någon borde väl kunna bedöma dess sanna värde. Säg till honom att du vill sälja ringen och fråga hur mycket han kan ge för den. Men det spelar ingen roll vad han erbjuder dig; sälj den inte till honom. Kom tillbaka hit med min ring.”

Pojken satte sig åter på hästryggen. Juveleraren undersökte ringen i ljussken, tittade på den genom sitt förstoringsglas, vägde den och sade till slut:

“Säg till läraren pojk, att om han vill sälja den nu, kan jag inte ge honom mer än 58 guldmynt för denna ring.”

“58 mynt?!”, utbrast pojken.

“Ja”, svarade juveleraren. “Jag vet att med tiden kan vi kanske få runt 70 mynt, men jag vet inte… om försäljningen är brådskande…”

Pojken sprang exalterat in i lärarens hus för att berätta vad som hänt.

“Sätt dig ned”, sade läraren efter att ha lyssnat på honom. “Du är som denna ring: en juvel, värdefull och unik. Och som sådan kan endast en expert verkligen värdera dig. Vad sysslar du med när du går genom livet och agerar som om vem som helst kan veta ditt sanna värde?”

Och efter att ha sagt det satte han tillbaka ringen på fingret.

Idag ger jag dig denna berättelse så att du inte ska våga döma mig. Du vet mitt namn, inte min historia. Jag vet att oavsett vad jag säger till dig kommer du bara döma mig på samma sätt, även när jag inte bad om din åsikt; men du vet inte vilka mina änglar och demoner är.

Våga inte döma mig om du inte själv sätter dig i mina skor. Det enda du vet om mig är vad jag har berättat för dig. Du har inte stannat upp för att se dig omkring. Jag försöker leva som jag vill och vägrar bära någon mask. Jag är den enda personen som kan resa denna väg, och därför antar jag ansvaret att värdera mig själv.

Vidare har jag redan fördömt mig själv för åratal sedan, när jag övertygades om att det du tänkte om mig var mitt sanna värde. Men nu har jag lärt mig min läxa, och jag kommer inte begå samma misstag igen. Du kan inte döma mig längre, jag är immun. Jag har nämligen lärt mig att priset jag är värd är det jag är villig att betala. Jag har därmed beslutat att värdera mig själv i alla mina dagar.

Det enda sättet att frigöra mig själv var alltså att sluta jämföra mig; det finns inte tillräckligt med guld för att köpa mig. Nu vet jag nämligen att min image är reflektionen av säkerhet och av mitt självförtroende, som endast kan hittas inom mig. Du kan inte föreställa dig hur skönt det kändes att sluta söka utanför efter vad jag har inombords.

“Förvänta dig inte att andra ska förstå din resa, speciellt inte om de aldrig har vandrat din väg.”