Vi var en novell jag kommer läsa om och om igen

Innan jag kände dig visste jag inte att jag kunde förälska mig på bara två dagar. Jag visste inte att jag kunde känna din smekning under en lång tid efter i mitt hjärta. Ett avstånd på månader och mil separerar oss, och dessa två dagar blev en novell som jag har läst om och om igen.

Vår berättelse bestod av sanningar, av midnattsblickar, av kramar under lakanen, av nakna kroppar i morgonljuset. Det är en novell vi berättade för varandra på några timmar, då vi knappt hann upptäcka varandras liv.

En novell där jag blev visad mig själv av dig

Trots tiden som passerat har jag inte förlorat vetskapen om att du, för ett ögonblick, var min kompanjon – personen jag kunde lita på. Du stödde och förstod mig under en tid när ingen annan gjorde det. Du påminde mig om att jag kunde leva, att jag kunde gråta och att jag kunde känna. Och du fick mig att se att jag behövde vara mig själv.

Du öppnade mina ögon till en värld som jag fram tills då endast sett genom andra personers standarder; en värld som de ritat upp för mig, men som jag inte hade något att göra med. Du gav mig styrka, även när du inte längre fanns vid min sida.

Vi hittade på tusentals historier med våra drömmar. Vi kortade ner avståndet som separerade oss samtidigt som vi fortsatta prata och skratta, utan att oceanerna kunde stoppa oss.

Vad jag lärde mig av dig

På två dagar kan många saker läras; två kroppar kan avslöja sig själva och många känslor. På två dagar lärde jag mig av dig att vi måste leva livet vi vill ha, utan att tänka på vad andra personer vill ha. Jag lärde mig att om vi öppnar våra ögon och verkligen fokuserar så kommer vi se många saker och många människor som vi ibland inte märker.

Du lärde mig vad njutning är, vad skratt är, vad en långsam, stark kram är, vad det betyder för någon att verkligen uppskatta mig. Du lärde mig att veta vad jag vill ha och önskar, och framförallt vad jag inte vill ha.

“Min strategi är att du en dag,
jag vet inte hur eller under vilka omständigheter,
äntligen kommer behöva mig.”

-Mario Benedetti-

En novell utan slut

Jag vet att vi inte kommer fortsätta med varandra, åtminstone inte nu. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, om vi kommer finna en gemensam plats och tid att krama varandra på, där våra ögon kan förstå varandra utan att vi yttrar ett enda ord.

Om jag ser dig kommer jag alltid komma ihåg berättelsen om våra två dagar tillsammans och våra promenader mellan träden. Jag kommer komma ihåg vad vi berättade för varandra och vad vi aldrig kunde säga.

Jag kommer alltid komma ihåg dina sista ord: “Detta är inte den sista gången”. Du sade detta precis innan oceanen separerade oss under mycket längre tid än vi väntat oss. En ocean av tid som spolade iväg vår berättelse, våra kramar och våra delade blickar bland sina vågor av timmar och dagar utan dig.

Jag frågar ofta mig själv huruvida vår berättelse är slut och mitt hjärta bara förnekar det. Men det är inte möjligt att slumpen förde mig till dig bara för att ta dig ifrån mig och hindra oss från att någonsin känna varandra igen.

Kanske kommer vi skriva ännu en berättelse och våga skriva om den novell som inte hade något slut. Eller kanske kommer allt komma till sitt slut här eftersom det är så det måste vara och för att andra saker vi är omedvetna om måste hända. Endast tiden kommer viska vår berättelse för oss.

Jag vill att du ska vara i mitt liv, på vilket sätt som helst, så länge du är där. Jag vill att vi ska lyssna på varandra, att gå vidare medan vi känner varandra, för inget kan hindra oss från att ha en tillit som växer varje sekund vi är tillsammans.