Violinisten på tunnelbanan: Vi tittar utan att se
Violinisten på tunnelbanan var ett socialt experiment som visade att folk ofta tittar utan att se vad som finns framför dem. Det utfördes för första gången 2007 och sedan sju år senare.
Protagonisten? Den världsberömde violinisten Joshua Bell.
The Washington Post organiserade experimentet för att svara på en enkel fråga: kan skönheten fånga folks uppmärksamhet om den visas upp i ett vardagligt sammanhang och vid rätt tid?
Kan man med andra ord upptäcka skönhet i ett oväntat sammanhang?
Resultaten visade att folk tittade utan att verkligen se och höra vad de kom i kontakt med. Kanske tänker vi för mycket på utseendet, så att vi inte kan se en diamant som skiner bland en hög döda löv.
“Allt har en skönhet, men det är inte alla som ser detta.”
-Konfucius-
Violinisten på tunnelbanan: Joshua Bell
Joshua Bell är en av världens bästa violinister. Han föddes i Indiana 1967. Då han var väldigt liten så såg hans föräldrar att han använde gummiband för att härma ljuden från moderns piano.
Bell var bara fyra år gammal. Hans far hade köpt honom en violin, och Bell gav sin första konsert vid sju års ålder.
Joshua Bell är känd för sin kärlek för klassisk musik och hans uppfattning att alla bör ha tillgång till den.
Han är inte en traditionalist som tror att man bara kan njuta av den under vissa förhållanden och att den bara är för en viss typ av publik.
Bell har setts på barnprogrammet Sesam och har gjort många ljudspår för filmer. Faktum är att han spelade ledmotivet till The Red Violin.
Det var anledningen till att The Washington Post ansåg att Bell var rätt person för experimentet.
En violinist på tunnelbanan
Experimentet involverade Joshua Bell, som spelade violin på en stökig tunnelbanestation i Washington DC i rusningstrafik.
Bell bestämde sig för att använda sin Stradivarius-violin, som är ett instrument med ett uppskattat värde på över tre miljoner dollar.
De som hade designat experimentet räknade med att 75 till 100 personer skulle stanna för att lyssna till Bell. De trodde även att han skulle tjäna ca 100 dollar under den timme som han spelade.
Tre dagar innan experimentet spelade Bell på en konsert där de sämsta platserna kostade ca 100 dollar styck.
Experimentet utfördes den 12 januari 2007, klockan 7:51 på morgonen. Bell ställde sig på tunnelbanestationen med en långärmad skjorta, jeans och keps.
Han började spela ett stycke av Johann Sebastian Bach och därefter Schuberts Ave Maria. Han fortsatte spela flera berömda mästerverk.
Det visade sig att folk ofta tittade utan att verkligen se och att de hörde utan ett verkligen lyssna.
Vi tittar utan att se och vi hör utan att lyssna
Violinisten hade till slut spelat i 47 minuter. Under denna tid så hade 1097 personer gått förbi. Det var faktiskt bara sex personer som stannade för att lyssna.
I slutändan så hade Bell tjänat 37 dollar för sitt uppträdande. Han sade sedan att det mest frustrerande var att ingen klappade då han hade avslutat en låt.
Det var endast en kvinna av alla dessa 1097 personer som kände igen honom. En 30-årig man lyssnade på honom längs. John David Mortensen, en regeringsanställd, stannade för att lyssna på Bell i sex minuter.
Han sade senare att den enda klassisk musik han lyssnade på var klassisk rock, men att Bell spelade så fantastiskt att han stannade för att lyssna. Han berättade att han kände frid.
Under experimentet så ignorerade de flesta av pendlarna Bells framträdande. De märkte inte eller brydde sig inte om att en världsberömd musiker spelade en gratiskonsert framför dem.
För Bell kändes det förödande att så många ignorerade honom. Han bestämde sig därför för att upprepa experimentet igen sju år senare, på precis samma plats. Denna gång så hade man mycket publicitet innan själva händelsen.
Då Bell återvände som violinisten på tunnelbanan så samlades hundra personer för att titta.
Målet var att de unga skulle få smak för klassisk musik, så Bell började därefter att undervisa efter konserten.
Han var upprörd över att så många personer inte kunde identifiera skönhet under det första experimentet och ville göra något för att ändra på detta.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- García-Valdecasas Medina, J. I. (2011). La simulación basada en agentes: una nueva forma de explorar los fenómenos sociales. Revista Española de Investigaciones Sociológicas (REIS), 136(1), 91-109.
