Andy Warhols arv och innehållet i hans tidskapslar
Warhol är antagligen det största namnet från 1900-talets poprörelse. Läs vidare för att lära dig om Andy Warhols arv!
Hans popularitet gjorde honom snabbt till en av världens mest berömda artister. Han föddes den 6:e Augusti 1928 i Pittsburgh och var både målare och filmskapare som gjorde ett stort antal tidskapslar.
Vissa anser att han var den främsta popikonen under 60-talet. Hans massproducerade konst var en kritik av konsumtionssamhället i USA.
Han var en fantastisk självpublicist och även kändis och affärsman. I den här artikeln kommer vi försöka utforska den här artistens liv och några av de huvudteman som tas upp i hans konst.
Andy Warhol: Hans liv och arv
Warhol var son till invandrare från forna Sovjet. Han tog examen från Carnegie Institute of Technology (numera Carnegie Mellon) 1949 i ämnet grafisk design.
Han flyttade därefter till New York, där han arbetade som kommersiell illustratör i 10 års tid.
Warhol började måla i slutet på 50-talet och blev plötsligt välkänd 1962. Det var då han gjorde utställningar med konserver från Campbell, Coca-Cola flaskor och trärepliker av tvållådor från Brillo.
1963 massproducerade han dessa bilder av konsumentprodukter. Han använde en teknik som kallades för “serigrafi”. Han började snart även att ge ut variationer av kändisporträtt i skarpa färger.
Serigrafi var det perfekta mediet för Warhol eftersom han genom att producera bilden om och om igen omvandlade kulturikoner till meningslösa figurer.
För honom representerade dessa bilder den amerikanska materialismens tomhet.
Kanonen
Om man tar en snabbtitt på estetiska teorier så kommer man att se att människan ofta har associerat konst med skönhet. Konsten gjorde världen vacker och skildrades ofta med realistiska scener.
Det var en representation av välbekanta ting.
Men allt eftersom tiden har gått så har dessa trender utvecklats och förändrats. Det har samtidigt alltid funnits en klart distinktion mellan hög kultur och låg kultur. Men vad är då konst?
Vad som är vedertaget och accepterat är inte fixerat och vi har utvärderat det om och om igen, men populära saker har alltid setts om en del av den “låga kulturen” – iallafall fram tills 1900-talet.
Under denna tid började de konstnärliga influenserna komma från populära källor, och inte bara den “höga kulturen”. TV, nyheter och musik började bli populära inslag i konsten.
I en värld där allt kan köpas, kommersialiseras och avhumaniseras så har denna avhumaniserade konst varit revolutionerande. Konsten behövde inte längre bara vara vacker, för den hade utvecklats precis som samhället i övrigt.
Andy Warhols arv gjorde att han blev väldigt populär inom popkonsten i USA fram till sin död den 22:a Februari 1987 i New York.
Andy Warhols tidskapslar
Warhol började 1974 att fylla 610 tidskapslar med personliga ägodelar som han sedan förvarade på ett laget.
Vissa ser denna massiva samling av tidskapslar som en uppsättning konstverk.
Då Andy Warhol museet i Pittsburgh började öppnade dem och katalogisera innehållet så insåg de att tidskapslarna innehöll meningslösa föremål.
De innehöll exempelvis saker som tidningsartiklar, skräppost, halvätna mackor och tånaglar. Där fanns även fotografier som var menade att bli större projekt samt några sanna konstverk.
Andy Warhol-stiftelsen anlitade ett team med arkivarier för att gå igenom allt från taxikvitton till post från hans fans.
De hade uppgiften att gå igenom varje föremål, ta foton och undersöka (ofta väldigt konstiga) artiklar. De fick sedan fylla en databas med denna information.
Vad Andy Warhols tidskapslar innebär
Att ompaketera föremål från det dagliga livet blev denna artists främsta inkomst. Tidskapslarna är ett spratt, ett skämt om den västerländska kulturen. Det är en satirisk reflektion av vårt dagliga liv.
Ända tills den dagen han dog så framhöll han alltid att “Jag kan vara en konstnär utan att skapa konst. Jag är konsten”. Han upphöjde sig själv som konstnär och kulturikon.
Andy Warhols tidskapslar handlar i grund och botten om döden, och det gör även hans porträtt av Marilyn Monroe och Elvis. Han förvandlade döden och sopor till konst.
Välkomstkort, en askkopp som han stulit från en fin restaurang, en bild på Elvis…
“En konstnär är en person som producerar saker som folk inte behöver ha.”
-Andy Warhol-
Sopor kan vara konst
Warhol var före sin tid på många sätt, och han valde noggrant ut alla dessa föremål för att ge dem ett ögonblick i rampljuset. Det är svårt att tänka sig någon annan konstnär som hade kunnat se allt detta som konst.
En vän till Francis Bacon auktionerade ut hans saker efter att han hade dött. Men Bacon trodde antagligen inte att hans gamla checkhäfte hade något konstnärligt värde.
Warhol ansåg att skräpet på hans skrivbord hade ett värde, och att om andra även ansåg detta så skulle detta skräp kunna bli konst. Konsten hade då inte längre varit ett ideal.
Den hade varit ett synsätt, som är betydligt svårare att uppleva.
Det är anledningen till varför dessa tidskapslar ger oss ett sådant fantastiskt perspektiv om Andy Warhol, som var en av 1900-talets viktigaste konstnärer.
Warhols arv
Andy Warhol var inte heller ensam. Det finns andra som också anser att hans tidskapslar har ett värde. En person betalade närmare 300,000 kronor för att få öppna den sista.
Andy Warhols arv blev en kulturikon – en symbol för en tidsperiod och en revolution. Han avhumaniserade konst och reflekterade nya behov, nya konsumtionsmönster och nya livsstilar.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Ribas, J., & Warhol, A. (1990). Comprar es más americano que pensar. Ajoblanco, 21, 22-41.
- Honnef, K. (1991). Andy Warhol, 1928-1987: el arte como negocio. Benedikt Taschen.
- Warhol, A., & Covián, M. (1981). Mi filosofía de A a B y de B a A. Tusquets.
- Smith, J. W. (2001). Saving Time: Andy Warhol’s Time Capsules. Art Documentation: Journal of the Art Libraries Society of North America, Volumen 20, número 8. Pp. 8-10.
