Att känna likgiltighet mot sin partner
Du gör middag. Du sätter dig ned för att äta med din partner. Ni äter tillsammans medan ni ser på TV. Du talar om de senaste händelserna. Sedan dricker du lite vatten. Ni tittar på varandra och ler. Efter det berättar personen en berättelse om sin familj. Du lyssnar uppmärksamt medan du äter i tystnad. Ni älskar varandra; personen är en viktig del av ditt liv. Men du känner likgiltighet mot din partner.
Du känner inte längre någon koppling till honom. Du skulle aldrig önska honom något illa, men det är helt enkelt inte detsamma längre.
Låt oss vara uppriktiga: vem har inte genomgått detta minst en gång i livet? Vi vågar nog säga att de flesta av oss har gjort det. Att känna likgiltighet mot sin partner är en komplex och smärtsam fråga som vi ibland inte förstår.
Att känna likgiltighet mot sin partner är svårt eftersom känslan av någon anledning blir starkare i takt med att tiden går. Oftare än inte visar sig ett tillstånd av obehag och emotionell stress, och man tycks inte kunna komma över det.
Det är då du frågar dig själv vad som egentligen försiggår och om något har förändrats. Älskar jag henne inte längre? Har vi fallit offer för monotoni?
Även om inget speciellt har hänt så har magin ni en gång hade i ert band försvunnit. Fraser som “Vi är mer vänner än par” eller “Jag ser henne mer som en vän än en partner” är vanliga i dessa relationer. Är det dags att avsluta relationen eller är det möjligt att återigen tända flamman?
“Jag tror det är viktigt att inse att man kan sakna något utan att vilja ha det tillbaka.”
-Paulo Coelho-
Att känna likgiltighet mot sin partner
Kärlek är ett ganska abstrakt koncept på grund av dess många nyanser. Konceptet kärlek kan faktiskt vara relativt. Om vi håller oss till den buddhistiska definitionen så är kärlek en önskan och strävan om att alla saker ska vara lyckliga. Ur denna synvinkel älskar du fortfarande din partner trots att du känner dig likgiltig mot honom, för du önskar honom väl.
Men det finns en förändring som inte kan förbises; även om du önskar det bästa för honom så känner du dig inte längre lycklig i relationen.
Du kan ha slutit se din partner som en livspartner, och istället som någon som finns vid din sida utan att längre bidra till den nu är. Uppmärksamt lyssnar du på hennes berättelser, av förpliktelse snarare än genuint intresse. Du bryr dig inte längre om att vara intim med personen.
Allt har en definierad tid
Den berömda idén om att en relation ska vara för evigt mod alla odds är väldigt skadlig. Det finns inget verk, ingen expertartikel eller någon text som bevisar att varje relation ska vara under en specifik period.
Vidare är det nödvändigt att förstå att de som varar längre inte nödvändigtvis är bättre. Ur denna synvinkel kan det vara kontraproduktivt att ha höga förväntningar på relationen, speciellt angående dess hållbarhet.
Att skjuta upp ett oundvikligt uppbrott när man känner som om man inte känner personen längre kan knuffa relationen till en punkt när det slutar dåligt för alla inblandade.
Å andra sidan är det inte lätt att avsluta en relation. Trots att du vill avsluta det kan du känna en rad olika negativa känslor. Så trots det faktum att du känner likgiltighet mot din partner så kan blotta tanken på att förlora personen göra dig ängslig, ledsen och arg. Ingen gillar att förlora någon de älskar och bryr sig om, oavsett omständigheterna.
Med det sagt är ångest och obehag vanliga inom uppbrott. Om du accepterar vissa känslor som normala och övergående kommer det därför vara mycket enklare för dig att hantera uppbrottet.
“Att släppa taget är att komma till insikten att vissa personer är en del av din historia, men inte en del av ditt öde.”
-Steve Maraboli-
Nu är det dags för dig att lära dig att vara ensam
När du äntligen avslutar relationen så kan du fråga dig själv vad som ska komma härnäst. Vissa personer lutar åt att omedelbart leta efter en annan person. Även om alla fall är olika betyder hopp från ett förhållande till nästa vanligtvis en sak: behovet att fylla tomrummet med en annan person istället för att konfrontera det.
Å andra sidan föredrar vissa att vara ensamma en tid. När en relation tar slut är det bästa alternativet att lära sig att vara ensam, vilket inte alls är dåligt. Det är det bästa sättet att undvika att hamna i ytterligare en relation bara för att fylla tomrummet.
Många personer kan inte fortsätta med sina liv utan någon vid sin sida. Hur romantik det än må låta så är detta vanligtvis ett tecken på emotionellt beroende.
Många personer är livrädda för att vara ensamma och inte få några kramar eller pussar på 24 timmar. De vägrar att lyssna på sina egna tankar, och det är ett tydligt tecken på en inre tomhet som de försöker fylla med extern tillgivenhet.
Med tanke på hur krävande detta är finns det inte många personer som kan fylla den roll som den drabbade söker efter, vilket fördömer relationen till ett säkert slut.
Kort sagt är det viktigt att komma ihåg att en känsla av likgiltighet mot sin partner inte är något man ska ignorera. Det är ett tydligt tecken på att något står fel i relationen och att dina känslor har förändrats. Oavsett hur svårt och smärtsamt det verkar att avsluta relationen, är det definitivt det bästa om situationen blir värre.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- García, F. E., & Ilabaca Martínez, D. (2013). Ruptura de pareja, afrontamiento y bienestar psicológico en adultos jóvenes. Ajayu Órgano de Difusión Científica del Departamento de Psicología UCBSP, 11(2), 42-60.
- Rodríguez de Medina Quevedo, I. (2013). La dependencia emocional en las relaciones interpersonales.
- García, C. Y. (1997). Curso temporal de los componentes básicos del amor a lo largo de la relación de pareja. Psicothema, 9(1), 1-15.
- Moyeda, I. X. G., Ojeda, F. J. R., Velasco, A. S., & Luquin, E. W. N. (2019). Dependencia emocional y mitos del amor en estudiantes de dos niveles educativos. Revista Iberoamericana de Psicología, 12(3), 21-32.
