Att leva med en mors smärta är svårt för ett barn

· 23 juli, 2017

Mamma, jag vill inte förlora dig. Jag vill inte. Jag vägrar. Därför vill jag att du tar hand om dig själv. Du måste fortsätta kämpa och inte ge upp. Förlora inte ditt leende, prata med mig lugnt varje dag, bibehåll din gnista. Skydda din essens.

Därför ber jag dig att aldrig ge upp, mamma. Även om du måste bekämpa tusentals kamper. Räkna med mitt stöd och min eviga kärlek. En kärlek som jag kommer att kunna ge under hela mitt liv.

Tillsammans kommer vi att gå framåt och komma över de hinder som försöker att stå mellan oss och i livets stig. Därför ber jag dig, mamma, att aldrig lämna mig. Jag lovar att jag kommer att vara vid din sida för att ta hand om dig så länge som din färd i denna världen varar.

Jag vet att jag p.g.a. livets regler kommer att behöva leva utan din närvaro. Men jag kan försäkra dig om att du alltid (alltid) kommer att finnas kvar inom mig. För min färd genom livet hade inte funnits om det inte varit för dig. Men det lindrar inte mina rädslor

”Den värsta defekten som mödrar har är att de dör innan man har möjligheten att återbetala dem för vad de har gjort. De lämnar oss hjälplösa, med skuldkänslor och föräldralösa. Som tur är finns det bara en, för ingen hade kunnat stå ut med smärtan av att förlora en mor två gånger.”
-Isabel Allende-

Mor och dotter

Att leva med en mors smärta, en hård process för barnen

Vårt inre barn är inte rädd för monster eller mörkret, och ej heller främlingar eller kaos. Vad vårt inre barn fruktar är att förlora sina referenspersoner. Vi är rädda att vi inte kommer att komma ihåg deras lukt, att våra ögon inte kommer att kunna se deras hår och att vårt hjärta inte kommer att kunna känna deras värme.

Genom sitt liv tar en kvinna på sig många olika roller: mor, dotter, flickvän, partner, kvinna etc. Så det kommer en punkt när hon ackumulerar ofantligt många prioriteter. Att reda ut dessa roller är väldigt komplicerat om vi tänker på att vi lever i ett samhälle som förser kvinnor med vissa skyldigheter, bara för att de är kvinnor.

Vi lägger till den sociala belastningen av kvinnors roll som lidande personer till rollen att vara en kvinna, och även hennes unika vitala svårigheter i livet. Vi får därmed en extremt explosiv cocktail som kan få personen som gav oss livet att lida oerhört.

Träd

Att se en mors smärta är väldigt förödande för oss som barn. Vi ser våra mödrar som krigare vars styrka håller på att försvinna. P.g.a. denna tuffa process är det oundvikligt att vi till slut inverterar våra roller som barn och spelar ”moder/fader till vår moder”. Vi tar på oss denna roll och vi försöker skydda henne och förhindra att hon lider.

Vi blir de där ”förstagångsföräldrarna” som är rädda för att deras barn kommer att falla av gungorna. Vi blir därför till beskyddande barn. Vi fungerar som den motor som för tillbaka den vitala styrkan till en skadad person. Då inser vi den stora kraft som finns i den kvinnliga världen, och i den moderliga världen.

Den som har genomlevt liknande erfarenheter vet att det inte är enkelt att hantera detta. Men det får oss utan tvekan att ta några steg på vägen mot emotionell utveckling. Den emotionella skyldigheten att skydda vår mor när vi känner att hon är sårbar förser oss med en medvetenhet. En typ av medvetenhet som är väldigt kraftfull, men som samtidigt bryter ner vår inre frid, iallafall för tillfället.

Vi är aldrig förberedda för att förlora en mor, men vi kommer att upptäcka att vi har en inre styrka som låter oss ta ett steg ytterligare. Vi blir till änglar som helar vår skadade mors sår. Då händer något fantastiskt inom vår inre värld, för den varma blicken hos vårt inre barn lär sig att leva med en vuxens samvete, och det är utan tvekan ett steg mot mognad.