Att övervinna svårigheten att tala om sexuella övergrepp i terapi
Att tala om sexuella övergrepp i terapi är inte lätt och något som leder till en hel del tysta ögonblick. Faktum är att terapeuter får lära sig att inte pressa patienter för information eller ställa frågor till dem som kan vara för smärtsamma. Även om denna strategi är respektfull, verkar den inte vara särskilt effektiv för dem som inte har övervunnit sexuella övergrepp i barndomen.
Terapi bör försöka avslöja tabun och trauman av sexuella övergrepp när det plågar patienten. Dessutom visar sig trauman inte bara i form av mardrömmar eller återkommande minnen, utan kan göra det på många andra sätt. Därför måste terapeuterna ofta vara mycket uppmärksamma för att upptäcka det.
Patienterna ska inte behöva komma ihåg specifika aspekter och onödiga detaljer av övergreppen. Bara det att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp gör att de drabbade känner skuld och skam. Därför vill de undvika att berätta sin historia och återvända till upplevelsen. De vill undvika smärta, inte gå igenom det igen.
Svårigheterna att tala om sexuella övergrepp i terapi
Sexuella övergrepp och våldtäkter är tyvärr ett tabubelagt ämne även bland psykologer. Samtidigt är de extremt vanliga företeelser i vårt samhälle. Sexuella övergrepp tar ingen hänsyn till klass, etnicitet, ålder, deprivation, kön eller sexualitet: dessa brott känner inga gränser och vemsomhelst kan drabbas.
Neil Henderson, VD för Safeline, släppte några skrämmande statistiska uppgifter om sexuella övergrepp i Storbritannien. Han hävdade att en av fem kvinnor (5,8 miljoner) och en av sex män (4,6 miljoner) i Storbritannien har upplevt någon form av sexuella övergrepp sedan 16 års ålder. Dessutom uppskattar man att ett av tio barn i Storbritannien har blivit sexuellt utnyttjat.
Vidare underskattar denna statistik problemets verkliga omfattning. Henderson hävdar att endast ett av sex offer någonsin avslöjar eller rapporterar brott om sexuellt våld, på grund av “rädslan för att inte bli trodd” eller känslor av “pinsamhet” och “förnedring”. 85 procent av offren kommer inte att anmäla om de har blivit sexuellt utnyttjade eller våldtagna och alltför få fall leder till åtal och fällande dom.
Varför rapporteras så få fall? Svaret har mycket att göra med “att inte bli trodd” och ämnets stigma.
Det är något mycket personligt och inget människor vill prata om. Därför måste terapeuter uppmuntra (utan att tvinga) sina patienter att tala ut. De måste öka medvetenheten så att drabbade vet att det inte är deras fel och att de har någon som de kan diskutera saken med i förtroende.
Effekterna av sexuella övergrepp förtjänar särskild uppmärksamhet
Effekterna av sexuellt våld kan vara förödande och långvariga. De påverkar inte bara offret, utan även familj och vänner, såväl som samhället i stort. Faktum är att många av Neil Hendersons patienter lider av depression, posttraumatisk stress (PTSD), ångest, isolering, ätstörningar, drog- och alkoholmissbruk, självskadebeteende och självmordstankar.
Till exempel hänförs 15 procent av alla självmord och 40 procent av alla hemlösa ungdomar till sexuellt våld. Utan fullgott professionellt och personligt stöd är risken fyra gånger större för offren att bli utsatta på nytt.
Långvariga effekter på vardaglig stress
Dr Marianne Torp Stensvehagen genomförde djupintervjuer med tio offer för övergrepp och fick 57 andra att svara på en enkät. Få har undersökt denna form av vardaglig stress hos personer som har upplevt sexuella övergrepp, men hon utforskade ämnet i sin avhandling.
Vi upplever alla stress i vardagen. Men att lida av sexuella övergrepp leder till mycket större svårigheter med att hantera stress. Faktum är att forskaren fann ett starkt samband mellan vardaglig stress och traumarelaterade symtom.
Hennes studie visade dessutom att intensiteten av PTSD-symtom bland allvarligt sexuellt utnyttjade kvinnor var relaterad till en hög grad av upplevda dagliga irritationsmoment, en låg mängd dagliga positiva stimuli, användningen av maladaptiva hanteringsstrategier och en låg nivå av känslomässig stabilitet.
Resultaten på irritations-, förbättrings- och hanteringsskalorna är potentiellt intressanta ur en interventionistisk synvinkel. Sexuella övergrepp kan vara bortom all kontroll för kvinnorna som blir utsatta för dem. Detta beror på att de är i en uppenbart missgynnad position i förhållande till sin angripare. Men sättet offren utvärderar och hanterar vardagliga händelser kan förbättras med specifika insatser riktade till dem.
Daglig och långvarig stress kamoufleras med andra psykiska problem
För kvinnor som har upplevt sexuella övergrepp är situationerna där de minns detta faktum många och varierande.
“Övergreppen påverkar hela vardagen för dem jag har pratat med. Intervjuerna visade att många av de händelser som de flesta upplever som normala, som att ta bussen eller gå till affären, upplevs som outhärdligt stressande av vissa av dessa kvinnor”, säger Torp Stensvehagen.
Till exempel blir rädslan för att känna igen sin förövares parfym eller dialekt outhärdlig. Dessutom vill många personer med en historia av tidigare sexuella övergrepp isolera sig efter händelsen under lång tid. Det beror på att de bara upplevde skuld och skam efter övergreppen.
Med tiden sätter sig dessa känslor i kroppen gradvis. Följaktligen kan det finnas många fysiska åkommor och beteenden som man inte kan hitta någon förklaring till, men de finns där. Det innebär att många människor är utestängda från det normala vardagslivet, utbildning och yrkesliv. De genomlever sitt lidande i fullständig ensamhet och utan professionell hjälp.
Studien fann att kvinnor som hade symtom på PTSD rapporterade mer vardaglig stress, färre vanliga nöjen, lite andrum i sina dagliga liv och mer användning av olämpliga hanteringsstrategier.
Genom att fråga patienterna om de har blivit utsatta för övergrepp, kan terapeuterna öppna dörrar för dem till en ny början. Patienterna kan alltid välja att inte berätta, men att få möjligheten är kanske precis vad de behöver.
De stora terapeutiska effekterna av att bestämma sig för att tala ut
Psykvårdspersonal har en skyldighet att bidra till att förebygga de långsiktiga aversiva konsekvenserna av en traumatisk händelse. Detta innebär att de måste vara medvetna om de tecken och symtom som vanligtvis upplevs av offer för sexuella övergrepp. Samtidigt är ämnet svårt att prata om och många terapeuter kan vara rädda för att säga fel sak eller ställa fel frågor.
Traumaträning ger terapeuter möjlighet att utbilda sig för att kunna hjälpa sina patienter. I sin tur kan fysiska och emotionella stressrelaterade problem, symtom och möjliga sjukdomar förebyggas. Med traumaträning blir terapeuterna säkrare när det kommer till att ställa frågor om övergrepp. Följaktligen inser patienterna att de alla är en del av rutinen och mår inte dåligt av att besvara dem. Därmed kan man upptäcka fler fall av övergrepp.
Det är oerhört viktigt att upptäcka sexuella övergrepp och göra det lättare för patienterna att tala ut om vad de blivit utsatta för när de uppenbarligen lider. Det betyder att de kan få hjälp så snart som möjligt. På sikt innebär detta också minskad stress och förbättrade hanteringsstrategier, vilket patienterna kommer att vara oerhört tacksamma för.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Henderson, L. (1996). Sin narrativa: Abuso sexual infantil. Virginia J. Soc. Pol’y & L. , 4 , 479.
- Stensvehagen MT, Bronken BA, Lien L, Larsson G. Interrelación de estrés postraumático, molestias, mejoras y afrontamiento en mujeres con antecedentes de abuso sexual grave: un estudio transversal. Revista de Violencia Interpersonal . 2022;37(5-6):2289-2309. doi: 10.1177/0886260520935479
