Barn med emotionellt omogna föräldrar
Barn med emotionellt omogna föräldrar drabbas av djupa ärr. Det slutar med att många barn axlar vuxna ansvar och växer upp för snabbt. Kombinationen av inkompetent föräldraskap och försummelse av detta sköra band, suddar ut gränsen mellan barndom och vuxen ålder, och förstör självkänslan.
Vi vet att ingen väljer sina föräldrar. Som vuxna har vi rätten att besluta vilken typ av relation vi vill ha med våra föräldrar, men ett barn kan inte göra det. Att födas är som att falla ut ur skyn. Vissa av oss fångas av fantastiska, kompetenta föräldrar som uppfostrar oss på ett säkert, moget och värdigt sätt.
“Det finns ingen högre nödvändighet under barndomen än känslan av beskyddande från sina föräldrar.”
Vissa av oss har dock haft otur och landat i armarna hos emotionellt omogna föräldrar. De kommer fastslå grunden hos våra personligheter, vare sig vi vill eller inte. Experter inom barnpsykologi och familjedynamik vet att två avgörande och noterbara saker kan ske i dessa fall.
Föräldrar med tydligt omogna och inkompetenta personligheter uppfostrar ibland barn som är lika omogna och tyranniska. En annan möjlighet är att barnen tar rollen som vuxen, som föräldrarna borde ta. Det är så de små börjar ta hand om sina yngre syskon, utföra hushållssysslor eller ta beslut som inte överensstämmer med deras ålder.
Detta sista faktum kan verka intressant, men det kommer inte göra barnet modigare, mognare eller mer ansvarsfullt på ett sätt som kan anses vara hälsosamt. Slutresultatet är fler barn i världen som förlorat sin barndom. Låt oss gräva djupare i detta ämne…
Emotionellt omogna föräldrar – en för kort barndom
Något vi alla kan hålla med om är att vi inte blir föräldrar bara av att ha barn. Friskt och betydelsefullt föräldraskap skapas av att vara i nuet och vårda en stark, berikande och sann tillgivenhet. Barnet bör vara en del av livet, inte ett brustet hjärta fyllt med rädsla, knapphet och låg självkänsla.
Utöver grundläggande mat och kläder behöver barn även känslomässig tillgänglighet. De behöver alltså känna kopplingen till mogna personer för att förstå världen och förstå sig själva. Emotionellt omogna föräldrar kan inte validera barnets känslor. En mor som bara bryr sig om sig själv kommer försumma sina barns behov.
Det är å andra sidan värt att notera att dessa typer av dynamik är mer komplexa än de kan verka vid första anblick. Det är hjälpsamt att skilja mellan fyra typer av emotionellt omogna föräldrar.
Föräldramässig omognad
- Den första typen refererar till mödrar och fäder med oregelbundna och varierade beteenden. De är emotionellt instabila föräldrar. De ger löften de inte håller. De kan verka väldigt närvarande för sina barn en dag, men sedan få dem att verka som en irritation nästa.
- Impulsiva föräldrar är de som agerar utan att tänka. De gör därmed planer utan att tänka på konsekvenserna, hoppar från ett ogenomtänkt misstag till ett annat utan att överväga sina handlingar.
- Passivt föräldraskap är ett av de tydligaste exemplen på omognad. Dessa föräldrar involverar sig inte; de är fysiskt närvarande, men emotionellt och mentalt frånvarande. De anammar även stilen “laissez-faire” för barnuppfostran.
- Sist har vi hånfulla föräldrar som får sina barn att känna att de är irritationer eller oönskade. De ser barnuppfostran som något de inte förstår eller vill engagera sig i.
Dessa fyra typer skapar en barndom som är för kort, sårad och ogiltigförklarad. Barn växer upp under dessa omständigheter med känslor som övergivning, ensamhet, frustration och ilska.
Barn spelar vuxna: sår som aldrig läker
Vi nämnde i början att ett barn som växer upp genom att spela en vuxens roll inte alltid ser sig själv som starkare, mognare eller lyckligare. Att ge ett 8-, 10- eller 15-årigt barn det exklusiva ansvaret att ta hand om sig själv eller ett yngre syskon eller ta beslut som dess föräldrar borde ta, kan lämna ett ärr och potentiellt bli roten till många problem.
“En ros får sin doft från roten, och människan sin dygd från barndomen.”
-Austin O’Malley-
De psykologiska konsekvenserna som finns i dessa fall är lika varierade som de är komplexa. Emotionell ensamhet, oförmåga att bibehålla stabila förhållanden, skuldkänslor, emotionell återhållsamhet, undertryckning av ilska, irrationella tankar, ångest och att ha överdrivna krav på sig själv är möjliga resultat.
Att övervinna såren som orsakats av en förlorad barndom och emotionellt omogna föräldrar är inte en lätt uppgift, men ej heller omöjlig. Kognitiv beteendeterapi är ganska användbart, och så även att acceptera såret som orsakats av övergivning och försummelse.
Senare kommer den nödvändiga försoningen med oss själva. Här låter vi oss själva bli arga och frustrerade över vår stulna barndom. Arga över att vi tvingades växa upp så snabbt eller att vi lämnades ensamma för tidigt.
Vi kanske förlorade vår barndom, men ett vackert och fritt liv ligger framför oss. Ett liv som kommer låta oss få det vi alltid velat ha och otvivelaktigt förtjänar. Vi kommer alltså se till att våra föräldrars omognad inte hindrar oss från att ha det lyckliga nu och den framtid vi aldrig fick i det förflutna.