Barnens teckningar: stadier och utveckling
Barn älskar att rita och det är ett sätt för dem att uttrycka sin verklighet. De kan välja att tolka något från deras fantasi eller hur de ser på världen. Om vi tittar på barnens teckningar ser vi hur de ser världen.
Relationen mellan bilderna som finns i barnets sinne och deras teckningar är en väldigt nära sådan. De mentala bilderna är internaliserade imitationer, men de kommer ut i teckningarna.
Om vi undersöker den kvalitativa utvecklingen hos barnens teckningar kan vi därför få en bättre förståelse för deras symboliska kapacitet.
Stadier i barnens teckningar
I denna artikel ska vi tala om studier som Luquet utförde angående utvecklingen av barns teckningar.
Först sade han att ett barns teckningar är realistiska. Anledningen till det är att barn är mer fokuserade på verklighetens egenskaper än dess konstnärliga skönhet.
Stadierna för barnens teckningar är: oplanerad realism, misslyckad realism, intellektuell realism och visuell realism.
Oplanerad realism
Att börja teckna är en förlängning av barnets motoriska färdigheter. Det är därför ett barns första skapelser alltid kommer vara “klotter”.
Detta klotter är dess första experiment med motoriken och utgör basen för de kommande stadierna.
Väldigt snart börjar barnet finna likheter med sina teckningar och verkligheten runt det. Det kommer ofta försöka fånga det, även om det saknar förmågan att göra det.
Om du frågar det vad det ritar så kanske det först säger “inget”, men så fort det finner en likhet mellan teckningen och verkligheten så kommer teckningen vara en sann representation.
Detta skede kallas för oplanerad realism eftersom representationen av verkligheten kommer efter eller medan teckningen görs. Det fanns inget egentligt uppsåt att rita vad det i slutänden blev.
Likheten är en slump, men barnet välkomnar detta faktum med entusiasm. När det ser likheten kan det faktiskt försöka förbättra den.
Misslyckad realism
I detta skede försöker barnet rita något hon har i sitt sinne. På grund av vissa hinder leder dock detta till frustration och misslyckande. Det huvudsakliga hindret är hennes motorik.
Den är inte tillräckligt utvecklad för att ge precisionen som krävs för att återskapa vad barnet vill. Ett annat problem är barnets uppmärksamhet. Hon är inte tillräckligt uppmärksam och förbiser viktiga detaljer.
Enligt Luquet är den viktigaste aspekten hos detta skede den “syntetiska oförmågan”. Detta är barnets svårighet att organisera, arrangera och orientera inslagen i teckningen.
När man ritar så är relationen mellan de olika elementen väldigt viktiga. Rätt organisering av dessa element är vad som gör teckningen mer eller mindre framgångsrik.
Vid detta skede i utvecklingen har barn dock problem med detta. Om de ritar ett ansikte så kan de till exempel placera munnen ovanför ögonen.
Intellektuell realism
I detta nästa skede har barnet övervunnit hindren i det tidigare stadiet. Inget hindrar det nu från att rita något som är mer eller mindre realistiskt.
Det är dock viktigt att påpeka att barndomens realism inte liknar vuxen realism. Barnet fångar inte verkligheten som han ser det, utan som han vet att den är. Det är därför Luquet kallar detta stadie för intellektuell realism.
Det är möjligtvis det stadie som bäst representerar barnets teckningar. Det är även det mest intressanta när det kommer till forskning och studier.
Under detta stadie ser vi två viktiga kännetecken representeras: “transparens” och “undvikande“.
När vi talar om transparens så refererar vi till det faktum att barnet ritar saker som är dolda. De kan ta bort det som skymmer vissa objekt och göra dem transparenta.
De ritar till exempel en kyckling inuti ett ägg eller fötter inuti skorna.
Den andra processen, undvikande, består av att barnen ignorerar föremålets perspektiv. Ett exempel på detta är att rita fasaden hos ett hus vertikalt men rummen inuti som sett uppifrån.
Dessa två kännetecken visar oss hur visuella faktorer inte är relevanta när man uttrycker saker i teckningar. Istället refererar barnet till sin mentala representation och försöker fånga vad han vet i sina teckningar.
Det är därför “fel” dyker upp, såsom transparens hos ej genomsynliga föremål eller brist på perspektiv hos vissa saker.
Visuell realism
Från åtta eller nio års ålder kan ett barn rita nästan som en vuxen. Nu kan barnet rita verkligheten som hon ser den. För att göra det följer barnet två regler: perspektiv och att följa den visuella modellen.
Karaktärsdragen hos intellektuell realism försvinner helt och hållet. De eliminerar icke-synliga föremål, anammar ett enda perspektiv och bibehåller proportioner i dimensioner.
Nu anammar de visuell realism. Tack vare detta förlorar barnens teckningar det barnsliga utseendet. Många barn börjar tappa intresset för att rita eftersom de känner att det aldrig ser tillräckligt realistiskt ut.
Vi bör nämn att även om man ofta kan se dessa stadier i barnets teckningar, måste vi vara försiktiga. Eftersom utvecklingen inte är lika linjär som vi tror kommer det finnas vissa som är mer avancerade än andra.
Vissa barn tycker att det är svårt att rita och kommer använda sig av strategin hos ett tidigare stadie, men det gör inget.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Leal, A. (2017). Dibujos infantiles, realidades distintas: un estudio sobre simbolización gráfica y modelos organizadores. Revista de Psicologia da UNESP, 9(1), 140-167.
- Madera-Carrillo, H., Ruiz-Diaz, M., Evangelista-Plascencia, E. J., & Zarabozo, D. (2016). Calificación métrica del dibujo infantil de la figura humana. Una propuesta metodológica. Revista Iberoamericana de Psicología, 8(2), 29-42.
- Tuneu, N. P. (2016). El arte infantil. Conocer al niño a través de sus dibujos. Historia y Memoria de la Educación, (5), 503-508.
- Widlöcher, D., & Strack, R. (1975). Los dibujos de los niños: bases para una interpretación psicológica. Herder.
