De djupaste såren orsakas inte av vassa knivar

De djupaste såren är inte orsakade av de vassaste knivarna. De uppstår genom ord, lögner, frånvaro och falskhet. De är sår som inte kan ses på huden, men som gör ont, som blöder, för de består av ledsna tårar – den typ som flödar i ensamhet och tyst bitterhet…

De som har blivit sårade flyter bara ett tag, på drift. Senare, när tiden har sytt ihop några av dessa sår, inser de något. De märker att de har förändrats och de känner sig fortfarande sårbara. Ibland begår de det största möjliga misstaget: att skapa en järnmur för att försvara sig. De bygger denna med spikar av misstro, ibland vredens hammare och till och med förbittringens taggtråd. Försvarsmekanismer som används för att undvika att såras igen.

Med det sagt kan ingen leva hela sitt liv på defensiven. Vi kan inte bli permanent bosatta i ensamhetens hamnar som olyckliga migranter. Att hantera lidande är ett tufft och samvetsgrant jobb som, enligt Jung, kräver att man återfår kontakten med sin egen skugga för att återfå sin självkänsla.

Det är en handling av skör ensamhet som vi måste genomgå nästan som ett rituellt eldprov. Endast de som lyckas konfrontera sitt traumas demon med mod och beslutsamhet kommer lyckas gå segrande genom skogen av giftiga törnar. Även om det också är sant att personen som kommer ut ur detta fientliga scenario aldrig kommer vara densamma igen.

Det kommer vara en starkare person.

Balsam för de djupaste såren i själen

Balsamet för de djupaste såren i själen är balans. Det är att kunna ta steg mot acceptans för att frigöra dig från allt som tynger ned dig, som sårar dig. Det är att byta den rivna, ömtåliga huden mot en hårdare, vackrare sådan – en som kommer klä det trötta hjärtat så det inte blir kallt. Med detta i åtanke måste vi komma ihåg att det finns många underjordiska rötter som fortsätter att ge bränsle till vår smärta. Påföljder som snarare än att läka såret göder det.

Att hata vår sårbarhet är till exempel ett av dessa näringsämnen. Det finns de som förnekar den, som reagerar på vad de uppfattar som svaghet. Vi lever i ett samhälle som förbjuder oss att vara sårbara.

Men ett balsam för de djupaste såren i själen är att acceptera dina sköraste delar. Det är att veta att du är sårad men att du även förtjänar fridfullhet och lycka. Det viktiga är att älska sig själv tillräckligt för att acceptera dessa brutna delar utan hårda känslor. Utan att bli omvandlad till desertör av din egen och andra personers tillgivenhet.

En annan rot som ger bränsle åt vårt sårade sinne är förbittringens trämask. Vare sig vi tror det eller inte så tenderar denna känsla att “förgifta” vår hjärna, så pass att våra tankemönster förändras. Utdragen förbittring förändrar vår syn på livet och människor. Ingen kan finna någon form av lindrande balsam inuti denna personliga bur.

Dessa djupa och osynliga sår kommer leva i de djupaste delarna av vårt väsen för alltid. Men vi har två alternativ. Det första är att vara fångar under denna smärta till det bittra slutet. Det andra är att ta av oss vår rustning och acceptera såväl som känna vår egen sårbarhet. Endast på detta sätt kommer styrka, inlärning och det befriande steget mot framtiden dyka upp.

Alla är vi lite trasiga, men framförallt modiga

Alla bär vi på våra trasiga delar. Våra bitar till de pussel vi aldrig lyckades slutföra. En traumatisk barndom, ett smärtsamt förhållande, förlusten av en närstående… Dag för dag går vi från det ena till det andra utan att märka dessa osynliga sår. De personliga striderna vi alla genomgått formar vilka vi är idag. Att gå genom detta med mod och värdighet gör oss ädlare. Framför våra ögon gör det oss till vackrare varelser.

Vi måste vara kapabla att finna oss själva igen. De brustna hörnen inom oss knuffar oss helt och hållet bort från det inre skelett där vår identitet underhölls. Vårt värde, vårt självkoncept. Vi är som grova själar som inte känner igen sig själva i spegeln eller som övertygar sig själva om att de inte längre förtjänar att älska eller bli älskade.

Nycklar för att läka dina sår med mod

Det finns ett japanskt uttryck, “arigato zaishö”, som bokstavligen betyder “tack illusion”. Men under väldigt lång tid har det utvecklats ytterligare en väldigt intressant konnotation inom fältet personlig tillväxt. Det visar oss den subtila förmågan som människor har att omvandla lidande, hårda känslor och bitterhet till en lärdom.

Låt oss därför öppna ögonen från insidan för att hämta nytt hopp. För att fokusera på tortyren som de djupaste såren skapar knuffar oss helt och hållet bort från chansen att anskaffa kunskap och klarsynthet.

För att uppnå detta måste vi förhindra att våra känslor blir till hammaren som gång på gång slår på samma spik. Sakta men säkert växer hålet större och större.

Att sätta stopp för dessa återkommande tankar av vånda, hårda känslor eller skuld är utan tvivel det första steget. På samma sätt är det även bra att fokusera all vår uppmärksamhet på morgondagen.

När vi kommer på oss själva med att vara i det där mörka sovrummet där vårt enda sällskap är bitterhet och hårda känslor, brinner våra framtida planer upp – de slutar existera. Vi måste vänja oss vid ljuset, lite i taget. Dagens ljus, för att finna nytt hopp och nya projekt att anta.

Det är möjligt att vi under livet blir “begravda” av smärtans slöja, som skapas av dessa osynliga sår. Trots det ska du komma ihåg att vi är frön. Vi är alltså fortfarande kapabla att gro och växa i de svåraste av situationer, för att med all vår kraft ropa: “arigato zaishö”.

Bilder av Miho Hirano.