Den nyfikna valpen: en vacker historia om självreflektion

Historien med den nyfikna valpen handlar om självreflektion. Den börjar på en plats långt härifrån. Där, i de djupa skogarna, fanns ett övergivet hus. Ett hus som ingen verkade ha bott i under många år. Valpen märkte huset men var rädd för att gå in. Han höll sig borta eftersom han var rädd att han skulle stöta på något som han inte skulle tycka om.

Valpen var dock nyfiken. Nästa dag återvända han och gick lite närmre huset, men vågade inte gå in. Solen började bli allt starkare och temperaturen blev svår att hantera. Valpen behövde en plats att gömma sig från de varma strålarna.

Efter att ha tvekat ett tag så bestämde han sig för att gå in i huset. Det var helt övergivet. “Hallå!” sade hunden, men ingen svarade honom. I ett hörn fanns en trappa, och han gick närmre. Det verkade inte finnas någon där och han började försiktigt att gå uppför trapporna. Det var då historien tog en intressant vändning…

Ett oväntat möte för den nyfikna valpen

Då valpen gick uppför trapporna så stötte han på ett stort rum. Till sin förvåning så hittade han hundratals med valpar som var precis som honom. Det verkade som om de väntade på honom.

Den nyfikna valpen var så glad. De andra hundarna verkade vänliga. Det gav honom självförtroendet att höja på tassen och hälsa på dem. Alla hälsade direkt tillbaka. Den lille hunden skällde glatt och de andra gjorde likadant. “Vilken trevlig plats!” tänkte den lille hunden. “Jag ska komma tillbaka så ofta jag kan!”

Dagarna gick och denna gång anlände en annan hund. Denna hund var annorlunda; han var mycket mer rädd än de andra. Han gick igenom samma process som den första. Då han såg huset så ville han inte gå nära det. Han var för rädd och höll sig borta.

Samma plats, ett annorlunda möte

Den andra hunden såg att det fanns många fina platser i området. Han bestämde sig för att gå tillbaka, men höll alltid sig på avstånd från det övergivna huset. En dag hade han dock inget val, precis som den första hunden gick han in i huset.

Då han hade gått in så tittade han misstänkt på allt. I bakgrunden kunde han se några trappor, men han gick inte nära dem. Tiden gick och han började frysa. Han tänkte att han kanske kunde värma sig om han gick upp på den andra våningen, så han tog mod till sig och gick upp.

Hunden gick upp och stötte på samma hall. Han sniffade runt och det verkade som att ingen bodde där. Men han hittade även hundratals hundar precis som honom. Han gjorde sig direkt redo för att attackera, och de andra hundarna gjorde likadant. Han skällde aggressivt och det gjorde även de andra hundarna! Hunden sprang iväg så snabbt han kunde, och sade till sig själv att han aldrig skulle återvända. “Vilken fasansfull plats!” tänkte han.

Han sprang iväg så snabbt att han inte såg den gamla skylten på golvet som sade “Spegelhus”. Varken den första eller den andra valpen hade insett att de hade sett sin egen spegelbild i rummets många speglar.

Historiens lärdom: självreflektion

Historien med den nyfikne hunden visar oss en sanning som vi ofta inte tänker på. Det som vi ser hos andra är i grund och botten en reflektion av oss själva. Vi får det som vi ger. Den som är snäll mot världen får ta emot vänlighet i utbyte. Och den som är aggressiv kommer själv bemötas av aggression. Historien försöker lära oss om vikten av självreflektion.

Människor är naturligt sociala. Vi är födda till att leva i grupper; det är en del av vår biologiska och kulturella uppbyggnad. Vi kan vara själviska, men gruppen finns alltid där i våra liv. Resten av gruppen är en viktig referenspunkt; den beter sig som ett “spegelhus”. Vad vi ser i andra har mycket att göra med vad vi ser i oss själva – precis som i historien med den nyfikne valpen.

När vi har svårigheter med världen så bör vi ifrågasätta oss själva och inte världen. Är det världen som det är fel på? Eller är det vi själva som inte relaterar till den på ett bra sätt? Historien med den nyfikne valpen får oss att undra om det är dags för lite positiv självreflektion.