Differentiell epidemiologi: sinnets effekt på mortaliteten

Differentiell epidemiologi är ett nytt fält som studerar de faktorer som inverkar på människors sätt att använda sjukvårdssystemet och deras efterlevnad av behandlingsprotokoll. Två idéer har nu presenterats: de fem personlighetsdragen och G-faktorn för intelligens.

Den huvudsakliga målsättningen inom fältet differentiell epidemiologi är att klargöra sambandet mellan intelligens (eller G-faktorn), personlighetsdrag och mortalitet, eller dödlighet.

Forskare vid University of Edinburgh genomförde 2017 en studie som avslöjade att det finns en koppling mellan människor som uppvisar tecken på intelligens i ung ålder och deras livslängd.

Forskarna drog slutsatsen att ju högre intelligens en person uppmätte vid 11 års ålder, desto sannolikare var det att denne skulle leva mer än 80 år.

Med andra ord verkar det finnas en koppling mellan G-faktorn och människors tendens att tillämpa hälsosamma vanor.

Exempel på sådana är att efterleva rekommendationer avseende medicinering, att följa bestämda behandlingsmetoder, att motionera och att utöva en balanserad kosthållning.

Differentiell epidemiologi

Detta kan betyda att vår intelligens inte bara hjälper oss att resonera, planera, lösa problem, tänka abstrakt och förstå komplexa idéer. Den kan också få oss att leva längre. Enligt forskarna är en G-faktor under 85 en riskfaktor.

Och tydligen är G-faktorn inte bara avgörande för huruvida vi följer behandlingsinstruktionerna för olika sjukdomar. Den kan även spela en roll när det gäller att förutse och förebygga oväntade olyckor.

Det finns studier som pekar på att personer med en IQ under 85 löper tre gånger så stor risk att råka ut för eller dö i en bilolycka än personer med IQ-värden över 115.

Det som gör det svårt att dra några slutsatser är att inte alla människor får samma medicinska behandlingar. Och vårt sjukvårdssystem tar inte i något skede hänsyn till G-faktorn.

Men om detta kunde ändras skulle vi kunna ge bättre vård åt människor med låg IQ. Om det är så det ligger till kan man säga att det finns bristande vårdtillgång i vårt nuvarande system.

Vid första anblicken kan det tyckas ologiskt, men nyckeln till ett bättre vårdsystem består kanske inte bara i att erbjuda fler tjänster.

Den egentliga lösningen kan ligga i att tillhandahålla rätt sorts vård åt en person med en viss G-faktor och en viss personlighet.

Dödlighet och personlighet

Dock verkar det som om det kan finnas andra saker än G-faktorn som påverkar en persons dödlighet. Och det är inte bara inom området differentiell epidemiologi som man intresserar sig för dessa ting.

Andra faktorer som kan ha stor betydelse för sjukvården är de fem personlighetsdrag som Goldberg uppger: öppenhet inför upplevelser, samvetsgrannhet, utåtvändhet, vänlighet och neuroticism.

Beträffande personlighetsdrag har en del forskare studerat hypotesen att somliga personlighetsdrag kan ligga bakom vissa störningar.

Det har t.ex. spekulerats kring möjligheten att samvetsgrannhet skulle vara förenat med förtäring av alkoholhaltiga drycker, cannabis och tobak. Neuroticism skulle kunna vara kopplad till depression, ångest och fobier.

Och vänlighet skulle kunna ha något att göra med tvångssyndrom (OCD), fixeringar och schizofreni.

Samtidigt kan dessa personlighetsdrag ha en mycket praktisk betydelse för vårt allmänna hälsotillstånd. Om vi betraktar den integrativa modellen för personlighet, ser vi att vissa faktorer är viktigare än andra.

Så är fallet för samvetsgrannhet, eller självkontroll, som styr andra egenskaper inom personlighetssystemet. Exempelvis kan vänlighet kopplas till irrationella övertygelser, aggressivitet och impulsivitet.

Alltså skulle en läkare behöva ta hänsyn till en patients grad av samvetsgrannhet för att fastställa en behandlingsplan. Givetvis skulle han även vara tvungen att beakta andra drag och följa samma process för dessa.

Fenokopior med psykologiska profiler

Vikten av differentiell epidemiologi framgår tydligare när man betänker vad en anpassning av sjukvården till en persons G-faktor skulle kunna innebära.

Fortsatt forskning inom detta område skulle kunna leda till utvecklingen av profiler med utgångspunkt från människors gener och deras interaktion med omgivningen.

På så vis skulle vi kunna få en bättre förståelse för hur en människas intelligens och personlighetsdrag inverkar på hennes sätt att leva.

Utifrån detta skulle vi kunna utveckla en psykologisk profil för att bäst kunna planera för sådant som kirurgiska ingrepp, olika typer av medicinering och schemaläggning av läkarundersökningar.

Kunskap som skulle kunna omsättas i praktiken

Trots att vi har oerhört mycket mer att lära oss om individuell genetik och differentiell epidemiologi, kan vi redan börja tillämpa vissa lösningar i fråga om hälsokontroller, operationer och medicinska behandlingar.

Detta vore att ta ett första steg mot en sjukvård som bättre motsvarar olika personers IQ. En del idéer avseende G-faktorn skulle vara lätta att genomföra.

Exempel på sådana är att inte utgå från att patienterna har en viss läsförmåga, att klart meddela patienterna vad de bör och inte bör göra, att göra det enklare för allmänheten att följa föreskrifter, att använda mer lättförståeliga termer och att utelämna överflödig information.

När det gäller personlighetsdrag skulle vi behöva personanpassa läkarvården till den enskilde patientens särskilda egenskaper. I breda lag skulle detta kunna innebära att man ger läkemedel som lämpar sig för en viss personlighetstyp.

Exempelvis skulle man inte ge en utåtvänd person läkemedel som skulle kunna inverka på dennes sociala liv.

Däremot skulle man kunna ge en samvetsgrann person ett läkemedel som påverkar koncentrationsförmågan, eftersom denne skulle kunna hantera dessa biverkningar.

Och man skulle kunna jobba direkt med en terapeutisk relation tillsammans med en person med låg vänlighetskvot.

Allt detta skulle inte bara hjälpa människor att få mer ut av sjukvårdssystemet. Dessutom skulle systemet i sig bli mer effektivt och det skulle göra det mer sannolikt att patienterna följde de föreskrivna behandlingarna.

Genom att vara medveten om en patients intelligens och personlighetsdrag skulle en läkare också kunna bidraga med att lägga upp en plan som förebygger vissa osunda beteenden.

Om läkaren förstår hur patienten assimilerar information, kan han göra sitt bästa för att förmedla informationen på rätt sätt.