Edward Scissorhands – en berättelse om acceptans
Edward Scissorhands (1990), regisserad av Tim Burton och med en ung Johnny Depp samt Winona Ryder i huvudrollerna, anses av många vara Burtons mästerverk. Dess musik komponerades av Danny Elfman, som också har blivit något av en ikon.
Filmens estetik är anmärkningsvärd redan från introduktionen och för tankarna till andra verk av regissören, såsom The Nightmare Before Christmas (1993). Man kliver in i filmen via en dammig men magisk herrgård, och det är den första ledtråden till att det handlar om en renodlad Tim Burton-värld.
Burton ger oss en film full av känslor, och historien tar formen av en saga som blandar fantasy med vardagligt liv. Han väver en historia med två budskap som står ut: vikten av att acceptera våra skillnader och vikten av att skjuta våra fördomar åt sidan.
Edward Scissorhands är en väldigt personlig berättelse med en självbiografisk ton, även om den presenteras som fantasi. Burton har ofta talat om problemen i sin barndom. Han definierade faktiskt alltid sig själv som en ensamvarg och till och med “konstig”.
Hans ex-fru Helena Bonham Carter såg vissa drag av Aspergers syndrom hos honom.
Edward Scissorhands – en berättelse om kontraster
Burton presenterar filmen som en historia som berättas av en gammal kvinna till sitt barnbarn. Sedan dyker vi in i fantasin. Det börjar med ett färggrant grannskap fullt av trädgårdar och villor.
Här är ingenting svart, varken bilar, dörrar eller klädesplagg. I all denna färg står en gammal och nedgången herrgård ut i bakgrunden uppe på en kulle. Det är grått och svart, med inslag av tysk expressionism.
Den första karaktären vi stöter på är Peg, som jobbar för kosmetikaföretaget Avon. I ett desperat försök att sälja sina produkter beslutar sig Peg för att gå in i den mystiska herrgården. När hon kommer dit stöter hon på konstiga träd som klippts i formen av djur och människor.
Herrgården, som ser mörk ut på avstånd, har en väldigt förvånansvärd trädgård – vacker och väldigt färggrann. Det är som en presentation av dess extraordinära invånare. Här spelar musiken en nyckelroll när Peg kliver in i herrgården.
Peg förväntade sig kanske att hitta något förfärligt eller skrämmande. Vad hon hittar är dock en fantastisk, magisk plats. Herrgården är helt försummad inuti, täckt i damm och spindelväv.
Vi ser några urklipp från dagstidningar på väggen, med rubriker som: “Barn fött utan ögon läser med händerna”. Strax därpå träffar vi Edward – herrgårdens märklige ockupant. Istället för händer har han saxar.
Kontakt med världen och människorna
Redan från början är Edward väldigt oskyldig. Man ser det när han talar om sin far: “Han vaknade inte”. Ett tydligt tecken på hans brist på kunskap om världen, livet och döden.
Peg fascineras av ärren som saxarna åsamkat honom och beslutar sig för att prova sina kosmetikaprodukter. Hon bjuder även hem honom till sig.
Nu bevittnar vi alla de svårigheter som Edward upplever som en del av samhället: att skilja bra från dåligt, den sårande bortstötning han inledningsvis blir utsatt för i grannskapet och sedan fascinationen när han upptäcker att han kan använda sina förmågor som trädgårdsmästare och frisör.
Grannarna representerar ren sjuklighet och agerar ut den kollektiva tanken. De är en sann reflektion av hur dessa föreställningar förändras beroende på omständigheterna, på ett sätt som gör att deras åsikter om Edward inte är deras egna, utan kollektiva.
Burton visar oss hur svårt det är att bli accepterad när du inte är som alla andra. Han väcker nyfikenhet hos vissa och rädsla hos andra. Vi ser hur grannarna skvallrar, sprider rykten och kritiserar Peg och hennes konstiga gäst.
Edward och Kim
Edward passar in ganska bra i Pegs familj och skapar band med hennes unga son och make. Men när han träffar Kim, hennes tonårsdotter, väcks andra känslor hos Edward. Men han vet inte hur han ska uttrycka dem.
Relationen är svår från början på grund av hennes fördomar. Över tid börjar hon dock se Edward för den han verkligen är, och vilket stort hjärta han har.
“-Kim: Krama mig.
-Edward: Jag kan inte.”
När grannarna börjar beundra hans förmågor som frisör och trädgårdsmästare blir Edward faktiskt populär. De erbjuder till och med att öppna en skönhetssalong åt honom. Edward och Peg är gäster i ett TV-program där de förklarar Edwards situation medan publiken ställer frågor.
Det är intressant att se hur “annorlunda” blir en attraktion som utlöser fascination. Edward är inte längre annorlunda, han är speciell.
“-Publik: Men om du hade vanliga händer skulle du vara som alla andra.
-Edward: Ja, jag vet.
-Programledaren: Jag tror att han skulle gilla det.
-Publik: Då skulle inte någon tycka att du var speciell. Du skulle inte vara på TV eller något.
-Peg: Oavsett vad som händer kommer Edward alltid vara speciell.”
Edward Scissorhands visar att det annorlunda är skrämmande
Konflikterna börjar igen när Edward går med på att hjälpa Kim och hennes pojkvän begå ett brott. Återigen ses Edward ner på eftersom han är annorlunda.
Samhället börjar se honom som ett monster. Någon som är farlig och därför måste elimineras. Grannarna som en gång beundrade hans talang är nu rädda; de hittar på historier och vill att han dör.
Det finns ett ögonblick, en liten gest som bör betonas. I scenen där Edward blir jagad av grannarna är han ensam, och alla vill att han dör… Men en hund sitter bredvid honom. Edward klipper dess lugg så att den kan se bättre, och djuret visar sin tacksamhet.
Detta lilla ögonblick är verkligen magiskt eftersom Burton visar att djur inte vet vad fördomar är. Ibland är de avsevärt mer förstående än människor.
Burton visar oss en ren karaktär med sociala problem orsakade av att han levt ensam under så lång tid på grund av sitt tillstånd. Få ser Edward som en god, oskyldig man. Herrgården är en reflektion av hans karaktär: stora, imponerande, mörka murar som tjänar som en sköld för den magiska, känsliga trädgården.
Man kan säga mycket om Burton och Aspergers syndrom, och det är svårt att veta exakt hur hans liv och barndom var. Men vi kan se vissa drag av Aspergers hos Edward, såsom hans klumpighet med sina händer, hans problem med att passa in och hans inre, rika värld.
Utan tvivel ger Edward Scissorhands oss en fantastisk lärdom om acceptans. Filmen lär oss att inte vara rädda för skillnader och att titta inom personen för att se vem denne verkligen är.
“Ibland kan man fortfarande se mig dansa i snön.”
-Kim i Edward Scissorhands–
