En far som bryr sig om sina barn "hjälper" inte bara
En far som lyssnar på sina barn, gungar dem, byter deras blöjor och lär dem deras första ord – han “hjälper” inte modern. Han utför den mest fantastiska och ansvarsfulla rollen i hans liv: faderskapet. Detta är nyanser av ett språk som vi ofta faller in i, och som vi behöver förändra.
Nuförtiden, och till vår förvåning, hör vi fortfarande många som säger klassiska fraser. “Min man hjälpte mig i hemmet” eller “Jag hjälpte min fru att ta hand om barnen”. Det är som om ansvarsuppgifterna i hemmet var nedärvda. Som om de endast tillhörde ett av könen.
“En far är inte den som ger liv, utan en person som uppfostrar oss med kärlek.”
En fadersfigur är lika relevant som en moder. Men det är uppenbart att det första bandet under de första månaderna fokuserar på modern. Men den klassiska bilden som fokuserades på stark auktoritet i hemmet måste förkastas.
Vi måste sluta med utgångna föräldrascheman där uppgifterna tillhörde ett visst kön, enligt blått och rosa. Vi måste istället främja riktiga förändringar i vårt samhälle. För att göra detta måste vi börja i den privata sfären inom våra hem och även börja förändra det språk som vi använder.
För en far “hjälper” inte. Han är inte någon som går runt i hemmet och avlastar sin frus arbetsbörda lite då och då. En far är en person som vet hur man är närvarande, som älskar, som bryr sig och som accepterar det ansvar som ger mening åt hans liv: hans familj.
Mäns hjärnor under barnuppfostran
Något vi alla vet är att moderns hjärna upplever stora förändringar under barnuppfostran. Graviditet, amning, och även den dagliga vården av barnet främjar en omstrukturering i hjärnan. Detta är helt fantastiskt. Detta ökar inte bara nivåerna av oxytocin, utan ger även förändringar inom synapserna. Detta ökar kvinnans känslighet för att hon ska kunna känna igen barnets emotionella tillstånd.
Men… vad händer med fadern? Är han bara en åskådare som är biologiskt immun för detta? Inte alls. Faktum är att mäns hjärnor också förändras, och på ett fantastiskt sätt. Enligt en studie som utfördes vid Gonda Center of Brain Sciences vid University of Bar-Ilan, om en man spelar denna roll under en barnuppfostran kommer han även att genomgå samma förändringar.
Genom olika hjärnscanningar som utfördes med både heterosexuella och homosexuella pappor visade det sig att amygdalans aktivitet var 5 gånger mer intensiv än normalt. Denna struktur är länkad till varningar för faror och en större känslighet för bebisarnas emotionella värld.
De nivåer av oxytocin som utsöndrades av en far som har rollen som den främsta vårdnadshavaren är samma som hos en kvinna som spelar rollen av en moder. Allt detta visar något vi redan visste: en far kan relatera till sina barn på samma emotionella nivå som en mor kan.
En far som en del av ett ansvarsfullt föräldraskap
Vissa pappor vet helt enkelt inte hur man är närvarande. Det finns giftiga mammor och fantastiska pappor som uppfostrar barnen helt själva. Det finns också fantastiska mammor som lämnar ett avtryck inom sina barns hjärtan som är omöjligt att radera. Att uppfostra ett barn är en stor utmaning som vissa av oss helt enkelt inte är redo för, och som många andra anser vara den mest berikande upplevelsen i livet.
“Män och kvinnor bör kunna känna sig starka. Det är dags att vi ser kön som en enhet, inte som ett spel med motpoler. Vi bör sluta utmana varandra.”
Med detta gör vi en sak klart, ett bra föräldraskap vet inte något om kön. Istället handlar det om människor. Varje par är också väldigt medvetet om de egna behoven och kommer att uppfostra barnen enligt deras egna egenskaper. Med andra ord är det medlemmarna i familjen som kommer att etablera distributionen av uppgifterna. Och även ansvarsområdena i hemmet enligt deras egen tillgänglighet.
Att hjälpa varandra och dela ansvaret
Att nå överenskommelser och att vara på det klara med att barnuppfostran är en gemensam uppgift och inte något som bara den ena föräldern ska göra kommer att berika hemmet med en harmoni. Barnen kommer att växa upp lyckliga och ha ett klart exempel att följa.
Det är även nödvändigt att samhället tänker på vilket språk som används, så att man inte förstärker sexistiska etiketter och stereotyper.
Mödrar som fortsätter sina karriärer och kämpar för att ha en plats i samhället är inte “dåliga mödrar”. De glömmer inte bort sina barn. Och pappor som matar sina barn och letar efter huskurer för deras magknip, som går ut och köper blöjor och badar sina barn varje kväll, de hjälper inte. De utövar sin roll som pappor.
