Jag är en trotsig, oförbätterlig kvinna, outhärdlig för många

· 18 mars, 2017

Jag är en trotsig, oförbätterlig kvinna, outhärdlig för många människor. Jag är resultatet av mina ansträngningar, och även mitt lidande, för jag har alltid vägrat vara ett offer eller en slav. Vad du ser är allt jag är, utan någon falskhet; någon som älskar sig själv och som över allt annat älskar livet.

Denna genuina, uppfyllda vision av sig själv kommer inte direkt i 20- eller 30-årsåldern. Nuförtiden talar vi faktiskt om kraften hos 50-årsåldern hos kvinnor. Det är tydligt att varje ålder har sina prestationer, sina vinster och sin skönhet. Men när det femte decenniet närmar sig har många broar redan bränts och många tankemönster har förändrats. Man förstår även att en kvinna inte behöver vara ”någons hälft” för att vara lycklig.

”Han som inte vet hur man ylar kommer inte hitta sin flock.”

-Clarissa Pinkola Estés-

Å andra sidan är det höjdpunkten för ”alfakvinnan”. Dessa kvinnor är inflytelserika och för med sig värde, kreativitet och märkbara färdigheter för att ägna sig åt affärer och skapa en mer empatisk arbetsmiljö där hon kan inspirera personalen att uppnå nya framgångar.

”Alfakvinnan” föddes inte direkt på 2000-talet. Vi är arvingarna till en dynasti. Kvinnan har alltid varit den tysta och anonyma krigaren i sina närmsta kontexter. Vi har alltid våra mor- och farmödrar i våra tankar. Beundransvärda kvinnor som flätade sorg i sina hår och som gav allt för sina barn, för sitt hem och för sin familj.

Modiga kvinnor som aldrig klagade och som när de såg på sina händer, slitna av ålder och hårt arbete, drömde om dagen när deras döttrar skulle få chansen att skina. De är kvinnor som byggde framtiden med stolthet, villigt…

Kvinnor på rad

Den trotsiga gudinnans arv

I många kulturer sägs det att kvinnan representerar ”livets ljus”. Men detta ljus är inte i deras ögon, utan i deras äggstockar. Det är i sin tur intressant hur kvinnan i de kulturella rötterna i kulturer över hela världen inte bara ses som en ”skapande” figur, utan även som en trotsig varelse.

Robert Graves förklarar i sin bok Den vita gudinnan att det både i antikens Medelhavsområde och i Mellanöstern var väldigt vanligt att se matriarkala kulturer som avgudade den Högsta Gudinnan. Hon var en gud som associerades med månen och som reste sig med sitt eget ljus från resten av de maskulina gudarna. Men alla dessa rötter och ekon av noterbar skönhet krossades av utbrottet av patriarkatet.

Kvinnan och hennes antropologiska samt kulturella avtryck började blekna runt 400 f.Kr. – en tid där hon förpliktades att leva i privata utrymmen i tystnad och undergivning. Den Stora Gudinnan, trotsig omvandlare som var full av mysterier, dog inte; hon fortsatte existera i hemlighet i många kulturer. Hon överfördes från generation till generation, från kvinna till kvinna, i den magiska kopplingen hos det feminina arvet.

Sol och måne

Det viskades i mörkret att en gång i tiden var kvinnan som månen – arketypen som går framåt och växer genom olika cykler, olika förändringar. Någon med makt över naturen och som en gång fasades av det väsen som representerade maskulin kraft: solen.

De trotsiga kvinnan du bär inom dig

Dessa är utmanande tider. Alla dessa kulturella arv som tystade kvinnor fortsätter att vara med oss. De är vittnesmål vi numer hittar i böcker såsom Graves Den vita gudinnan eller Clarissa Pinkola Estés Kvinnor som slår följe med vargarna. Kvinnan vet att hon segrat, hon förstår att hennes röst har styrka och att hon kan och måste trotsa sig själv och världen.

”Jag målar mig själv för jag är det ämne jag känner bäst.”

Frida Kahlo

Låt oss erkänna det: i slutänden kommer alltid denna stund. Den där dagen när vi tröttnar på att säga ”ja” när allt vi vill göra är att skrika ”nej”. Kanske kommer denna känsla av full kontroll när vi antar vår egen mognad. När det inte längre finns en rädsla för tidens gång och ensamhet inte längre ses som en fiende, utan som ett utrymme för tillväxt, expansion och tillfällen.

Något vi alla vet är att den trotsiga kvinnan ibland inte är särskilt accepterad. Det är som en magnetisk puls som kommer från jordens djup och som släpper ut sin styrka för att förändra verkligheten. Detta är något som mottas med rädsla, för förändringarna ses som oroande.

Katt med fluga

Samtidigt ses kvinnan med stark karaktär fortfarande med misstro. De kallar henne självisk bara för att hon är stabil i sina övertygelser eller för att hon i ett givet ögonblick väljer att sätta sig själv framför alla andra. Oavsett om vi tror på dem eller inte så fortsätter vi att vara dessa häxor, ibland hatade för våra gåvor men även avundade våra förmågor.

Det spelar ingen roll att vi är så oförbätterliga, så lojala mot våra rötter. Det spelar heller ingen roll att vissa personer inte står ut med oss. Vi är de vi är – personer som är stolta över vårt arv. Arvingar till en trotsig gudinna, sökande efter våra egna vägar i värdighet och lycka.