Ett barn behöver inte vara bäst, utan lyckligt

Adrian är ett barn av 2000-talet. Han har två föräldrar som arbetar mycket. Enligt hans ord arbetar de “oerhört många timmar varje dag” för att betala för det hus som de bor i, de bilar de kör och de få dagars semester de tar varje år. Han säger också att det inte hade gjort något att ha ett mindre rum, eller en bil som var lite långsammare och som inte hade lädersäten, en framtid som var mindre säker i utbyte för lite mer tid med sina föräldrar. Han behöver inte vara bäst. Vad han behöver är att vara lycklig.

Men inte de föräldrar som han har nu – trötta, stressade, oroade och onåbara – utan snarare med hans föräldrar som de var förr – uppmärksamma, tillgängliga, leende, omtänksamma och konsekventa. Han saknar dem men han har ingen aning hur han ska berätta detta för dem. Adrian har även sett att vuxna, inte bara hans föräldrar, inte längre uttrycker hur de känner sig. Han misstänker att det finns en anslutning mellan den emotionella världen och ord, men att ingen riktigt har lärt honom hur detta fungerar. Detta är misstankar som får honom att känna sig osäker.

Adrian är ett oroligt barn som illustrerar att barn inte behöver vara bäst

Adrian är också ett barn som inte leker. Eller så är det snarare att han inte leker endast med syftet att ha det roligt under ett litet tag. Sedan hans syster föddes ansåg hans föräldrar att han var gammal nog för att de skulle kunna delegera ansvar åt honom, även om han är för liten för den typ av oro som detta orsakar. Det enda som detta ger honom är mer osäkerhet, men han vet inte hur han ska uttrycka detta för dem.

Den lilla protagonisten i denna artikel har inte någon fritid under dagen. Frågan om vad han skulle vilja göra är begränsat till de helger då han har tur och hans mamma jobbar. Det är de helger som han spenderar med sina farföräldrar. Under två dagar försöker de att kompensera honom för all den frihet som hans föräldrar har tagit bort från honom under resten av veckan. Även om han inte säger något så har de förstått hur han känner sig.

Adrian tycker inte om fotboll, men han protesterar inte längre. I alla fall inte direkt, för han vet inte hur man gör detta som en vuxen och han vill inte göra det som ett barn men framförallt så vill han inte göra sin far besviken. Han känner redan att han gör detta då han inte spelar bra eller då det är hans tur att sitta på bänken. Han föreställer sig inte ens hur han hade känt sig om han hade sagt till sin far att han hade andra drömmar.

Adrian är ett barn som har blivit tystat

Adrian älskar dock att läsa. Han kommer ihåg de historier som hans far brukade berätta för honom när han var liten. Vissa läste han, andra hittade han på. Adrian gillade speciellt dem som han hittade på eftersom hans far kände till honom så bra att han visste exakt vad hans son skulle tycka om och han somnade därför med ett leende på läpparna.

Det var en speciell kväll då hans far lade till något nytt, för nästa dag brukade Adrian göra något i hemlighet som vi nu kan berätta om. Han brukade skriva ner dem på papper eftersom han ville dela med sig av dem med sin bästa vän. Det var hans sätt att försöka kompensera för den ledsamhet som han såg i sin väns ögon som aldrig hade lärt känna sin egen far. Han hade också ett annat motiv. En av hans grannar hade Alzheimers och Adrian hade bevittnat minnesförlusten.

Han ville inte glömma de historier som han nu hade fått höra, och han kunde känna hur hans barndom försvann lite i taget och att de inte skulle komma tillbaka.

Adrian kan fler språk än de flesta barn i hans ålder. Han kan spela piano. Han klarar av ekvationer medan hans vänner fortfarande inte förstår vad ett negativt nummer är. Och han vet hur han ska ta hand om sina yngre systrar. Adrian är också ett väldigt ledset barn och är medveten om det faktumet, för en dag så var han lycklig, extremt lycklig. En lycka som hans föräldrar hade offrat för en framtid som kanske inte kommer att anlända. Är det verkligen värt det?