Slutet på ett förhållande är inte ett misslyckande

Kanske din partner gjorde slut med dig nyligen, efter tusentals tvivel, efter att ni gjort slut och blivit tillsammans flera gånger, och ackumulerat tillfällen av ledsamhet som verkade omöjliga att komma över. Slutet på ett förhållande tenderar att vara ett tillfälle med blandade känslor. Inte för att det finns mer eller mindre kärlek, utan för att det innebär att du lämnar bakom dig ett stadium i livet, precis som du har fått göra förr. Tyvärr så tenderar en av dessa känslor att vara misslyckande.

Det är därför inte konstigt om där är en blandning av nostalgi kring vad vi har förlorat. Och samtidigt en viss spänning över att ha varit modiga och agerat mot en situation som skadade våra liv. Så detta kan vara tillfällen av verklig förvirring när vi tar ett steg framåt, två steg bakåt, två steg till framåt, tills vi till slut lyckas ta oss ut.

Att göra slut med en partner tenderar att vara synonymt med att bryta sig bort från stabilitet. För oavsett hur opålitlig den andra personen var, slutade vi aldrig att räkna med denne under våra åtaganden. Åtaganden som kan ha blivit delvis förstörda under slutet av förhållandet medan andra kommer att överleva. Men vi kommer att behöva tackla dessa med hjälp av andra personer eller själva.

Känslan av misslyckande vid slutet på ett förhållande

En av de vanligaste känslorna hos personer som precis kommit ut ur ett förhållande är känslan av misslyckande. De hade svurit sin kärlek under de bra tiderna, under de dåliga, för evigt. Och plötsligt befann de sig i ett tomrum där dessa ord bara var ett eko. Detta är rädslans eko, och även ilskans.

När två personer blir tillsammans är det vanligt att de investerar mycket så att banden kommer att växa starkt och snabbt. Detta är en investering baserad på hopp, detaljer och en önskan att spendera tid tillsammans. Tid som aldrig verkar vara tillräcklig.

När tiden går blir situationen mer stabil och de två börjar dra i de strängar som brukade vara lösa. Detta skapar den första spänningen. Ingen kan överleva under en lång tid i fasen vi beskrev ovan. För detta är en period där vågen som vi placerar aspekterna av våra liv på blir obalanserad. Med normaliseringen av relationen kommer det ett tillfälle för att delvis återta oss själva.

Men under denna andra period, även om investeringen är mindre galen, så finns den fortfarande. Den är inte längre så givande. Det skapas istället band av ömsesidigt beroende som kommer att komplicera en separation. Vi kan prata om ett hus eller ett lån, men det finns även varje familjs medlemmar. Eller kanske den resa som planerades för sommaren, eller det bröllop som ni planerade.

För dessa band är precis vad som intensifierar känslan av misslyckande: de påminner oss om att vi är en del av ett projekt som har gått upp i rök. Denna känsla av misslyckande är exempelvis den som gör att personerna väntar med att säga till andra att de har separerat. Detta trots faktumet att de har spenderat en lång tid utan att bygga upp något tillsammans.

Det är även vanligt att känslan av misslyckande vid slutet på ett förhållande kommer med en nedbrytning av självkänslan, speciellt hos personen som inte tog det avgörande beslutet. Denne kan känna att denne inte är tillräckligt bra för den andra personen som partner och generaliserar denna tanke i andra områden som är utsatta för evaluering, som exempelvis dennes arbetsprestation.

Om vi tittar på vårt förhållande på ett annat sätt, kommer känslan av misslyckande inte att uppstå

Så känslan av misslyckande vid slutet på ett förhållande är logisk med detta sätt att se på denna situation. Ett historiskt nedärvt synsätt som vi har fått från tidigare generationer då separationer sågs med dömande blickar, och även avsky, av samhället. Detta är också en del av vårt liv eftersom många av våra handlingar styrs av framtida förväntningar. En framtid som ändå ingen kan garantera.

Det är ganska så intressant att vi medan tiden går och kommer över sorgen, tenderar att komma ihåg de bra tiderna från förhållandet och inte de dåliga. Vi kan ge det en mening som antagligen kunde ha hjälpt förr. Detta är idén att förhållandet är värt det för vad det ger dig nu, inte vad det kommer att ge dig i framtiden.

Den är värd det tack vare de promenader ni tar tillsammans och de middagar du lagar med din älskade. Eller de fjantiga överraskningarna eller nervositeten du kände när du var på väg att träffa dina svärföräldrar. Du riskerade antagligen mycket för att fortsätta gå framåt. Men tänk om det du gav inte gavs tillbaka likvärdigt av förhållandet. Ja, förhållandet, inte den andra personen. Denne kanske aldrig förberedde en överraskning för dig, men du saknade inte detta då du förberedde en åt denne. Personen kanske aldrig ansträngde sig för att hämta dig efter jobbet, men… tyckte du inte om att göra det för denne?

Att se på förhållandet genom detta prisma kommer inte bara motverka känslan av misslyckande. Det motiverar oss även och stimulerar oss genom något som vi kan kontrollera. Det där något är inget annat än känslan när den andra personen är varm i vår jacka, medan vi skakar av kylan. Det är inget annat än vad vi gör och vad som är i våra händer. Precis som det är att gå framåt när förhållandet tar slut.