Exhibitionism: orsaker till detta sexuella beteende
Den diagnostiska och statistiska manualen för mentala sjukdomar (DSM) från American Psychiatric Association inkluderar 8 typiska parafilier och sju ospecificerade parafilier. Bland de mest typiska hittar vi fetischism, exhibitionism, voyeurism, pedofili och sexuell masokism.
Men att ha en lutning mot eller ens ett intresse för en eller flera kategorier utgör inte i sig självt ett kliniskt syndrom. En person som känner en önskan eller har en intensiv sexuell fantasi mot ett atypiskt sexuellt objekt, känsla eller utövande utgör alltså inte ett problem.
Det som orsakar ett syndrom är när parafilin leder till en dysfunktion och emotionell konflikt.
Vad är exhibitionism?
Exhibitionism är i det här sammanhanget exponeringen av ens könsorgan för främlingar för att åstadkomma sexuell upphetsning. Detta utövande utgör i sig självt en sexuell handling, eftersom sexuell njutning erhålls av att visa könsdelarna för en tredje part. Oftast är den tredje parten kvinnor eller barn.
Vidare finns det nästan aldrig ett påföljande försök att upprätthålla sexuella aktiviteter med främlingen. Detta innebär att de sällan begår våldtäkter.
Å andra sidan kommer personen som utövar sexuell exhibitionism istället för att söka sexuella möten att undertrycka detta. Den sexuella upphetsningen sker genom att mentalt föreställa sig situationen, med en känsla som liknar den vid onani.
Vid det här laget är det viktigt att skilja på exhibition och exhibitionism. Exhibition antyder inte sexuellt innehåll, till skillnad från exhibitionism, som har tydliga gränser inom det kriminologiska och medicinska. Exhibition består endast av att visa upp något bland folk (Ripolles, 1982).
Varför gillar vissa personer att “blotta” sig?
Exhibitionism börjar vanligtvis i ungdomsåren. De flesta exhibitionister är gifta män, men giftermålen är ofta präglade av konflikt. Uppskattningsvis 30% av de arresterade manliga sexbrottslingarna är exhibitionister. De tenderar att fortsätta med detta beteende över tid och 20-50% arresteras fler än en gång.
Orsaken till exhibitionism ligger i otillräcklig inlärning. I denna parafili associeras ofta ett olämpligt stimulus med en stark sexuell aktivering hos individen, vilket kan bli till en sexuellt präglad stimulus i andra sammanhang. Dessa situationer uppstår vanligtvis under ungdomsåren (Muse och Frigola, 2003).
Senare upplevelser av konditionering genom fantasier och onani kan förstärka dessa sexuella svar. Det finns även faktorer som predisponerar en individ för exhibitionism, såsom svårigheter att etablera mellanpersonliga sexuella relationer eller brist på självkänsla.
Bland de olika orsakerna tenderar exhibitionister att vara blyga individer som har svårt att bilda relationer med kvinnor. Därför sker önskan och akten när de upplever emotionella kriser, trots att de uppvisar normala nivåer av sociokulturell intelligens.
Å andra sidan är de vanligtvis inte farliga individer. Vidare begår de oftast inte några fysiska övergrepp mot sina offer; tvärtom reagerar de flesta av dem genom att fly om deras erbjudande välkomnas. Deras önskan är att överraska sina offer och frammana reaktioner av rädsla, avsmak och nyfikenhet. På så sätt kan de uppleva en känsla av dominans. De hatar hån och likgiltighet.
Känslan av exhibitionism är att titta på din nakna kropp i spegeln och tänka: “Om någon kommer in kommer jag inte ha tid att klä på mig.”
Generella kriterier och tvångsmässiga faktorer i exhibitionism
Enligt DSM följer kriterierna för diagnosen av exhibitionismstörning två indikatorer:
- Återkommande och starkt upphetsande sexuella fantasier, sexuella impulser eller beteenden som involverar att exponera ens könsdelar för en främling som inte väntar sig det, under en period av minst sex månader.
- Fantasier, sexuella impulser eller beteenden som orsakar kliniskt betydande obehag eller sociala, arbetsmässiga eller andra störningar av viktiga aktiviteter.
Det må inte finnas många studier i ämnet, men läkare tror att exhibitionister, eller “blottare”, inte har kunnat överkomma vissa skeden i sin sexuella utveckling som barn. Man kan även säga att de som utövar exhibitionism lider av en viss sexuell omognad.
Det kanske verkar paradoxalt, men man uppskattar att exhibitionisten lider av mindervärdeskomplex samt problem med självacceptans och relationer. Vidare tenderar han att vara impulsiv och antisocial.
Något som har studerats och validerats är att exhibitionisten blottar sig för främlingar på grund av en starkt tvångsmässig impuls. Man är även medveten om hans behov att överraska, påverka eller imponera på offret.
De flesta personer som lider av parafili har idéer, tankar, impulser och bilder av en bestående natur som de anser vara inkräktande eller olämpliga. Dessa saker orsakar ångest och avsevärt obehag. Ur denna synvinkel är det detta emotionella obehag som leder till att exhibitionisten försöker neutralisera tvångstankarna genom att blotta sig själv för okända personer.
Sensualitet och exhibitionism är två koncept som ungdomar blandar ihop. En blick och ett sensuellt leende är värt mer än tusen bilder nedanför midjan.
Behandling av exhibitionism
Psykologiska behandlingar för exhibitionister försöker omrikta njutningen genom andra, lämpligare sexuella fantasier. Därmed använder behandlingen vanligtvis psykoterapeutiska metoder som i huvudsak baseras på beteendemässiga och kognitiva tekniker.
Behandlingen kan även inkludera medicinska behandlingar baserat på bruk av hormoner och vissa läkemedel.
Kognitiv beteendeterapi
Kognitiv beteendeterapi förklarar uppståndelsen och bibehållandet av parafilier genom paradigmer av konditionering och bildandet av kognitiva system (Muse, 1996).
Den övervägande majoriteten av parafilier visar sig under puberteten. Ur denna synvinkel får vi intrycket av att det kan finnas en period där konditioneringen av sexuell stimulans är speciellt potent under mognadsfasen.
Att förändra dessa parafiliska beteenden kräver vanligtvis flerdimensionerad vård. En som stör den tidigare inlärningen genom klassisk och social konditionering. Vidare bör den modifiera klassiska system hos individens kognitiva struktur (Muse och Frigola, 2003).
Även om manliga hormon är involverade i att bibehålla sexuell motivation, kan inlärning vid ung ålder slå fast riktningen det sexuella intresset tar. Därför kan bruk av kemiska substanser i behandlingen av parafilier något som främst används som ett komplement för psykoterapi (Muse och Frigola, 2003).
Fysiologisk terapi är därmed det enda sättet att hjälpa de som lider av detta syndrom. Det må vara näst intill omöjligt att eliminera önskan att blotta sig, men terapi kan göra denna önskan hanterbar. Detta genom att jobba med de tvångsmässiga och störande handlingarna samt den skuld som vanligtvis väcker denna sexuella impuls.
Diskretion är viktigt i koppling till exhibitionisten. För de kommer vara sansade inför det arroganta, övertygade inför det osäkra. Generösa inför det själviska, hårt arbetande inför det bekväma, och hängivna inför det avlägsna.
Bibliografi
Arteaga Vera, R. B. (2014). Tipificar la penalización de conductas delictivas que identifican las parafilias criminales, dentro del capítulo ii, del título viii, del libro ii, del código penal del ecuador (Bachelor’s thesis).
De Dios Blanco, E. (2007). Las parafilias: De Krafft Ebing a Kafka.
Diez Ripolles, J. L. (1982). Exhibicionismo, pornografía y otras conductas sexuales provocadoras: La frontera del derecho penal sexual.
Gamboa, I. (2006). La constitucion de trastornos sexuales en la Psiquiatria. Diálogos Revista Electrónica de Historia, 7(1).
Giordano, E. (2004). Apuntes para una crítica de los medios interactivos. De la degradación cultural al exhibicionismo tecnológico. Revista Iberoamericana de Educación, 36, 69-88.
Herrera, J. L. (2014). Una mirada a” La tupida copa de un árbol,” de Julieta García González: entre el voyeurismo, la pareidolia y el exhibicionismo. Romance Notes, 54(4), 131-141.
Jiménez, C. G. T. Seminario Temático: Parafilias.
Manual diagnóstico y estadístico de los trastornos mentales: DSM-5. Editorial medica panamericana, 2014.
Marshall, W. L., & Fernandez, Y. M. (1997). Enfoques cognitivo-conductuales para las parafilias: el tratamiento de la delincuencia sexual. Manual para el tratamiento cognitivo-conductual de los trastornos psicológicos, 1, 299-331.
Molina de la Cueva, M. F. (2017). Anteproyecto de ley reformatoria al artículo 175 del código orgánico integral penal, que establece la obligatoriedad de tratar psiquiátricamente a los agresores sexuales.
Muse, M., & Frigola, G. (2003). La evaluación y tratamiento de trastornos parafílicos. Cuadernos de Medicina Psicosomática y Psiquiatría de Enlace, 65, 55-72.
Romi, J. C. (2008). Las perturbaciones sexuales. Críticas a su inclusión como trastornos mentales en el DSM IV-TR. Revista de Psiquiatría Forense, Sexología y Praxis, 6(1), 24-49.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Arteaga Vera, R. B. (2014). Tipificar la penalización de conductas delictivas que identifican las parafilias criminales, dentro del capítulo ii, del título viii, del libro ii, del código penal del ecuador (Bachelor’s thesis).
- De Dios Blanco, E. (2007). Las parafilias: De Krafft Ebing a Kafka.
- Diez Ripolles, J. L. (1982). Exhibicionismo, pornografía y otras conductas sexuales provocadoras: La frontera del derecho penal sexual.
- Gamboa, I. (2006). La constitucion de trastornos sexuales en la Psiquiatria. Diálogos Revista Electrónica de Historia, 7(1).
- Giordano, E. (2004). Apuntes para una crítica de los medios interactivos. De la degradación cultural al exhibicionismo tecnológico. Revista Iberoamericana de Educación, 36, 69-88.
- Herrera, J. L. (2014). Una mirada a” La tupida copa de un árbol,” de Julieta García González: entre el voyeurismo, la pareidolia y el exhibicionismo. Romance Notes, 54(4), 131-141.
- Jiménez, C. G. T. Seminario Temático: Parafilias.
- Manual diagnóstico y estadístico de los trastornos mentales: DSM-5. Editorial medica panamericana, 2014.
- Marshall, W. L., & Fernandez, Y. M. (1997). Enfoques cognitivo-conductuales para las parafilias: el tratamiento de la delincuencia sexual. Manual para el tratamiento cognitivo-conductual de los trastornos psicológicos, 1, 299-331.
- Molina de la Cueva, M. F. (2017). Anteproyecto de ley reformatoria al artículo 175 del código orgánico integral penal, que establece la obligatoriedad de tratar psiquiátricamente a los agresores sexuales.
- Muse, M., & Frigola, G. (2003). La evaluación y tratamiento de trastornos parafílicos. Cuadernos de Medicina Psicosomática y Psiquiatría de Enlace, 65, 55-72.
- Romi, J. C. (2008). Las perturbaciones sexuales. Críticas a su inclusión como trastornos mentales en el DSM IV-TR. Revista de Psiquiatría Forense, Sexología y Praxis, 6(1), 24-49.
