Experimentet med det försvunna barnet
Experimentet med det försvunna barnet visade de uppfattningsproblem vi alla har, liksom vår vägran att erkänna dem. I själva verket har detta experiment upprepats hundratals gånger, på olika platser, med liknande resultat.
Forskare har också genomfört liknande experiment för att bygga på de ursprungliga resultaten och bättre förstå mekanismerna bakom mänsklig uppfattning.
Experimentet med det försvunna barnet visar två brister i mänsklig intelligens. För det första attentional bias. Det betyder att människor bara uppfattar vad de anser vara relevant, oavsett om det är eller inte. Den andra är bias blind spot. Detta hänvisar till tendensen att tro att vi är mindre partiska än vi faktiskt är.
“Erfarenheten lär oss att det i visuell uppfattning finns en skillnad mellan fysisk fakta och psykisk effekt.”
-Josef Albers-
Så genomfördes experimentet med det försvunna barnet
Experimentet med det försvunna barnet var extremt enkelt. Forskarna satte upp en uppsättning affischer i en park, alla mycket nära varandra. Affischerna visade ett foto av ett barn och ett meddelande om att barnet var försvunnet. Flera personer stannade för att läsa affischen.
Sedan gick barnet på fotot för att leka nära var och en av de personer som hade stannat för att titta på affischen. Vid varje tillfälle stannade barnet i närheten i flera minuter innan det gick. Men i samtliga fall kände personerna inte igen barnet som det på affischen.
Några minuter efter att detta hände dök en intervjuare upp och frågade personerna om de skulle kunna känna igen barnet på fotot. Alla svarade ja.
Forskarna spelade in hela situationen med dolda kameror. Faktum är att det finns många videor tillgängliga på YouTube där du kan se experimentet i aktion.
Ett liknande experiment
Forskare genomförde ett liknande experiment år 2016 i Washington Square Park på Manhattan, New York. Vid detta tillfälle övergavs en sexårig pojke, en flicka i samma ålder, en hund och en katt i denna livliga park. Tanken var att se om någon räddade dem. Forskarna övervakade allt med dolda kameror.
Den första som räddades var den sexåriga flickan. Hon hittades bara tre minuter efter att experimentet startade. En kvinna närmade sig henne och frågade om hon var vilse, och flickan svarade att hon var det. När hon intervjuades sa kvinnan, “Kanske var det min mammaradar”.
Inom fyra minuter räddade en kvinna hunden. Tio minuter senare räddade en kvinna katten. Trots att experimentet varade i totalt 45 minuter, räddade dock ingen pojken. Han var nära både hunden och katten, men ingen uppmärksammade honom.
I ett annat liknande experiment visade sig människor vara snälla och hjälpsamma mot barn som gick vilse och bad om hjälp när de var välklädda och i de flesta fall vita. Barn av en annan hudfärg, eller dåligt klädda, ignorerades systematiskt av förbipasserande.
Vad säger experimentet oss?
Den mest uppenbara slutsatsen vi kan dra av experimentet med det försvunna barnet är att vår uppfattning inte fungerar så bra som vi tror att den gör. Vi är faktiskt inte så uppmärksamma på eller omtänksamma om vår omgivning som vi föreställer oss. I grunden tenderar vi att fokusera endast på det som intresserar oss och inte uppmärksamma andra stimuli.
Dessutom verkar det som om vi är belastade med inbyggda fördomar. I Manhattanexperimentet antog människor att de mer sköra varelserna, i form av en flicka och två små djur, behövde hjälp. De ignorerade dock pojken. Kan detta bero på sexistiska fördomar? Så trots att han bara var sex år gammal hindrade hans manliga status honom från att få skydd och sympati?
På samma sätt tycktes de barn som verkade vara fattiga eller som var icke-vita inte betraktas som förtjänta av den typ av skydd som erbjuds de andra. Detta är uppenbar diskriminering. Av denna anledning borde experiment som dessa verkligen få oss att stanna upp och tänka till.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Del Campo, J. (1999). Multiculturalidad y conflicto: percepción y actuación. Construir la escuela intercultural. Reflexiones y propuestas para trabajar la diversidad étnica y cultural, 47-53.
