Filmen Shame

I filmen Shame möter vi Brandon – en ung New York-bo som har vad varje ungkarl vill ha: finansiell säkerhet, självständighet, framgång med kvinnor och så vidare. Men han har ett problem. Trots hans attraktivitet är Brandon besatt av pornografi och onani, vilket hindrar honom från att njuta av sina förhållanden.

En dag tittar hans syster oväntat förbi och beslutar att bo i hans lägenhet under några dagar. Hans systers plötsliga uppenbarelse gör det svårt för honom att leva ut sitt beroende, vilket i sin tur skapar problem för honom på jobbet.

Detta psykologiska drama är det andra projektet från den brittiska regissören Steve McQueen – en film vid namn “Shame”. Detta är en kaxig och modig film eftersom vi aldrig observerat problemet med sexuellt beroende lika intimt.

Shame presenteras som ett erkännande

McQueen introducerar detta tabutema på ett sådant sätt att man känner empati med Brandon, och det känns som att han är fängslad i sin upplevelse. Och det är därför denna film stör oss så mycket (i ordets rätta bemärkelse): för att den är en spegling av samhället.

Kanske är det värdet i verk som Shame; filmer som går bortom en tidsperiod kan inte tillhöra en fluga eller trend. Universella teman som sex och beroende är vad som lämnar ett märke i vårt undermedvetna… Speciellt när de presenteras i en fantastisk film, rent filmmässigt.

Varför är vi rädda för vissa helt normala saker, såsom sex, när de ställs framför oss? Anledningen är tydlig: vi är rädda. Vi avfärdar det vi ser eftersom vi är rädda för det som inte är allmänt accepterat i dagens samhälle. Vi får panik när vi står inför det vi ser ned på, oavsett hur naturligt det må vara.

Ett annat centralt element i filmen är banalitet. Banalitet används ofta som ett nedsättande adjektiv; de saker som passerar under våra livs marginaler, tyst men stadigt. Vi baserar våra handlingar och seder på arbiträra koncept.

Med detta menar jag att de flesta av våra handlingar är baserade på ett oändligt antal element som, sedda med perspektiv, är andefattiga och triviala. Behöver vi allt vi har? Är vi medvetna om överflödet som omger oss?

Vad är egentligen viktigt för oss?

Vi bör börja analysera vad vi tror är viktigt för oss. Från ett materialistiskt perspektiv antar vi att ägande av saker är nödvändigt för att ha en livsstil som stämmer överens med vårt synsätt.

En sak bör var klar: Tre fjärdedelar av vad vi vill ha och vad vi har är onödigt. Det finns onödigt överflöd överallt. Överflöd är en typ av lurendrejeri vi utsätter oss själva för, i syfte att uppfylla våra drömmar, som i själva verket är falska drömmar.

Personer som verkar ha allt (de vi ser körande lyxbilar, med inhägnade trädgårdar och till synes perfekta liv) kan vara så lyckliga som de verkar… eller inte.