Flyktingbarn: Brustna hjärtan som letar efter hoppet

Situationen för världens flyktingbarn går bortom en humanitär katastrof. Deras brustna hjärtan längtar efter hopp och deras unga sinnen möter psykologiska trauman som kommer att lämna djupa spår.

Vi måste komma ihåg att det i barns hjärnor finns en nästan instinktiv föreställning att deras föräldrar kan skydda dem från skada. När så inte längre sker, när de förlorar familjemedlemmar och världen faller samman framför dem, förstörs något i deras sinnen.

Psykologisk hjälp bör också vara en del av den grundläggande humanitära hjälpen som alla flyktingläger erbjuder. Många flyktingar, speciellt barn och ungdomar, behöver mental hjälp för att de ska kunna läka de sår som inte kan ses på huden men som kan stanna kvar för alltid i deras sinnen och själar.

Tragedin som flyktingbarn upplever

Att täcka deras situation under en minut i medierna är inte tillräckligt för att förstå vad alla dessa barn och deras familjer upplever. Syriska flyktingar bär med sig mer i bagaget än de få tillgångar som de har med sig. De bär även med sig tyngden från massakrer, våldtäkter, bomber, krypskyttar och hela byar som går under.

Många av dessa barn lämnar sina länder tillsammans med sina familjer och går mot Medelhavet. En båt full av människor med flytvästar av dålig kvalitet är deras enda sätt att hitta en bättre värld. Men havet är farofyllt och blir ofta ett extra trauma för deras redan påverkade unga sinnen.

Jan Kizilhan, en expert inom barnpsykologi, sade i Deutsche Gesellschaft für Kinder- und Jugendmedizin – DGKJ att 1 av 5 flyktingbarn lider av posttraumatisk stress och att de flesta av dem kommer att ha psykologiska ärr för livet.

Krigets effekter på dessa barn

Organisationer som International Medical Corps har gjort psykologiska tester på runt 8 000 syriska flyktingar vid Jordaniens gräns för några månader sedan. Resultaten var följande:

• 28% av vuxna var så desperata att de nästan kände sig paralyserade.
• 25% sade att de inte ville leva. Resten sade att all den styrka de hade kvar grundade sig på behovet att ge deras barn en bättre framtid.
• Under tiden led barnen som var i dessa flyktingläger av migrän, diarré och mardrömmar. Uppenbara symptom på posttraumatisk stress som deras föräldrar inte visste hur de skulle hantera.
• Den kliniska bilden av flyktingbarn är nästan alltid likadan: svåra sömnproblem, depression och stress som gör att de genomlever de traumatiska upplevelserna om och om igen. Till slut kan de inte skilja på vad som var verkligt och inte.

Som vi kan se är hälsoaspekterna när det kommer till dessa människor och speciellt de yngre något som går bortom kyla och hunger. Vi pratade om inre skador som håller sig kvar i vuxenlivet, som formar en karaktär som är baserad på förtvivlan. Det finns inget mer hjärtskärande än ett barn som inte kommer ihåg vad ett leende är. Som inte kan se hoppfullt på framtiden.

Psykologisk hjälp för flyktingbarn

Regeringar och internationella organisationer kan ta det första steget till att forma en riktig lösning på detta problem. Psykologisk hjälp som kan erbjudas till barn och deras familjer vid lägren kommer inte vara tillräckligt för att uppnå förbättring på lång sikt. Det är nödvändigt att erbjuda stabilitet, en skyddad miljö, vanor och en rutin för att de ska kunna känna sig säkra.

Något så grundläggande som att kunna gå till skolan igen och integrerade rutiner kommer att få dem att sluta oroa sig över sina familjer och sig själva. De måste få en känsla av trygghet och kontroll i sina liv.

När dessa grundläggande behov mötts kan vi börja arbeta med deras rädslor, minnen och trauman. Strategier som att rita kan bidra till att kanalisera mycket av detta.

Alla barn har en förmåga att komma över fruktansvärda saker som har hänt i deras förflutna. Genom lämplig psykoterapi, tillsammans med kärlek för deras familjer och ett samhälle som kan hjälpa dem, kan vi alla gånger erbjuda dem en andra chans.

Vi hoppas att detta kommer att ta rätt väg. Vi hoppas att regeringar tänker på välmåendet för alla i hela världen och inte bara på det egna landets medborgare. För hemskheter har inga hemländer eller flaggor. Den smärta som dessa familjer och deras barn har, är något som vi inte bör ignorera.