Hur jag fick diagnosen tvångssyndrom

Oavsett hur konstigt det kan verka så bestämde jag mig för att en dag uppleva alla de symptom som en av mina patienter led av. Han hade diagnosen tvångssyndrom. Detta skulle ge mig en chans att lära känna honom och förstå honom bättre. Det hade även låtit mig sätta mig i hans situation och bli mer empatisk.

I texten nedan kommer jag att förklara vad man behöver för att utveckla tvångssyndrom. Det kan få dig att le eller skratta till ett par gånger. Denna artikel kan ge dig några viktiga tips för att du inte ska utveckla denna typ av åkomma.

Men vad innebär det egentligen att ha diagnosen tvångssyndrom? Det är en personlighet som karaktäriseras av att man oroar sig över ordning, perfektion och mental och personlig kontroll, vilket offrar ens flexibilitet och effektivitet.

Förutsättningar för att få diagnosen tvångssyndrom

För att kunna få detta var jag tvungen att söka efter information rörande de saker jag måste förändra när det gäller min personlighet. Fram tills nu hade jag varit lite ängslig, men inget alltför extremt. Det första jag gjorde var att analysera de egenskaper som karaktäriserar en person med detta tillstånd. Jag letade därför efter information i psykologiböcker, och detta är vad jag hittade. För att få diagnosen tvångssyndrom var jag tvungen att uppnå följande:

• Oroa mig över detaljer, regler, listor etc. på ett extremt vis.
• Vara en sådan perfektionist att det påverkar hur jag utför mina sysslor.
• Ägna allt för mycket tid åt mitt jobb, samtidigt som jag undviker personliga relationer samt fritid.
• Vara extremt medveten och oflexibel.
• Att inte kunna slänga använda, värdelösa eller obetydliga föremål.
• Inte delegera uppgifter till andra utan att få dem att göra saker på mitt sätt.
• Ha en hagalen stil med mig själv och andra.
• Vara väldigt stel och envis.

Att plantera fröna för diagnosen tvångssyndrom

Det första jag gjorde var att övertyga mig själv om att jag var perfekt och överlägsen alla andra. Denna uppfattning ledde mig till ett olyckligt och smärtsamt liv, men det moraliska övertaget av att vara överlägsen andra var tillräckligt som kompensation. Att vara det yngsta barnet hjälpte mycket. Barnet som aldrig gjorde något fel och som alla älskade och beundrade. Från en tidig ålder blev jag van vid att veta vad man måste göra för att uppnå perfektion.

Jag fick även vara väldigt försiktig med de beslut jag tog. Jag fick alltid tänka på att jämföra varje faktor och konsekvens så att jag inte tog fel beslut. Det enda problemet var att jag var tvungen att tänka länge innan jag tog ett beslut. Detta ledde till att jag sällan tog ett beslut eller att jag tog det vid konstiga tidpunkter, men detta är det centrala med denna åkomma.

Jag fick framförallt lära mig att kontrollera mina känslor: att inte gråta, skratta eller visa någon form av aggression, att inte visa rädsla och aldrig betona vad jag ville. Jag kunde inte tryckas ner av “köttets lustar” och det var bäst att jag dolde vad jag ville ha då detta inte var något jag kunde få. Det var bättre att föreställa sig alla de sjukdomar jag kunde utveckla, räkna till hundra om och om igen, göra allt jag kunde för att distrahera mig själv eller till och med göra det motsatta av det jag verkligen ville.

Rutin, skuldkänslor och renlighet

Rutinen skulle forma en del av varje aspekt av mitt liv. Jag upptäckte att jag inte kunde spendera en dag utan den. För att bli mer skicklig så samlade jag på olika saker, det kunde vara frimärken, mynt eller helt enkelt papper som jag hade klottrat på. Jag hade alltid saker att göra och få chanser att tappa kontrollen. Perfektionen låg inom mitt räckhåll och detta var fantastiskt.

Skuldkänslor är också något som jag är bra på att hantera. Det blev så viktigt för mig att jag gjorde allt jag kunde för att undvika det. Om jag gjorde något fel så tänkte jag på det och analyserade det hundra gånger för att se till att jag gjorde rätt.

Mitt arbete var mitt paradis, men jag kom hem till mitt eget personliga helvete. Ett totalt rent hem löpte mindre risk för att bli till ett kaos (något en person med diagnosen tvångssyndrom inte klarar av att se). De materiella ting jag införskaffade var rena och perfekta. Jag behöll allt jag kunde och kastade inte bort något. Allt verkade som det kunde användas någon gång i framtiden.

Mina symptom på tvångssyndroms-neuros

Mina vänner söp mig full och fick mig att begå några synder (som jag låter läsaren fantisera om). Jag var även involverad med en kvinna som inte var min officiella partner. Hon blev gravid den första gången vi inte skyddade oss och det var då mitt öde började. Jag oroade mig så mycket över varje liten detalj att jag inte längre hade tid för allt. Mitt minne började försämras, och jag började göra stora misstag i mina vardagliga sysslor. Jag visste att jag inte kunde improvisera om jag ville ha ett perfekt tvångssyndrom.

Jag hade därför inget annat val än att börja verifiera allt jag gjorde. Tvivlet ledde mig till att verifiera och öka kontrollen. Jag frågade folk om jag betedde mig lämpligt och fick dem att börja med lugnande beteenden. Jag räknade hela tiden mina nycklar, dubbelkollade låsen och släckte ljuset tre gånger för att se till att de var avslagna.

Orenhet, absurditet och medicinering

Jag började tänka att jag höll på att bli oren, men orenhet kan också renas. Så det är vad jag började göra. Ritualer och alltfler ritualer där jag testade renlighet och ordning… När jag var oren så hade jag inte något annat val än att tvätta mig om och om igen. Det uppstod en rad orena tankar och jag var rädd för att de skulle påverka mig. Jag blev av med dem genom en ritual (jag tvättade mig för att bli av med denna idé av orenhet) eller så gick jag vidare till en annan tanke och det slutade med att den blev ännu mer absurd än den förra. Detta fyllde mig med tvekan och jag var därefter tvungen att gå vidare till nästa och så vidare.

Mitt sinne svajade från tanke till tanke, även om jag bara tänkte på de mest absurda sakerna. När mitt sinne blev mer och mer absurt började jag tro att någon kunde dö p.g.a. mig om jag inte räknade om saker ett visst antal gånger.

Jag kände till att det fanns medicin som kunde hjälpa mig med detta beteende. När några psykologer pratade med mig om detta flydde jag från mötet. Om jag inte gjorde detta löpte jag risken att neurosen skulle ta slut. Jag hade blivit tvungen att bemöta svårigheterna med livet, och jag hade inte längre varit en förebild och jag hade behövt leva som en vanlig dödlig.

Slutsats…

Som du kan se är detta en åkomma som vanligtvis börjar sakta. Problemet uppstår då den börjar ta över ditt sinne och fylla det med absurda idéer. Tankar som leder dig till repetitiva handlingar som bara skapar ångest i det långa loppet.

När du nu har läst denna påhittade berättelse kommer du bättre förstå de personer som lider av detta beteende. Personer som verkligen har det tufft. Du kommer även att kunna förebygga att det drabbar dig.