Jag är för gammal för att inte uppfylla mina önskningar

I slutändan, nästan utan att vi vet hur, kommer dagen. Något inom oss vaknar för att säga till oss att vi inte längre är tillräckligt unga för att inte uppfylla våra önskningar. Att vi inte länge ger något värde till halvhjärtade kramar, omotiverade försök eller månlösa nätter. I slutändan sträcker vi oss efter det där stadiet där rädslorna faller sönder. Vi når ett stadium där gränser slutar att vara klyftor, så att vi kan försöka att nå nya möjligheter.

Jorge Luis Borges skrev i sin epilog av verket “Complete Works” att vi, som personer, är vårt förflutna, vårt blod, alla de böcker vi har läst och alla de personer vi någonsin har träffat. Men på denna lista kan vi lägga till något mer. Vi är också alla de saker vi inte kunde göra i tid. Jag är de där tomrummen, de där misslyckade försöken där mina önskningar inte uppfylldes. Önskningar som tynger ner oss mycket mer än misstagen.

Att övertyga oss själva om att tåg alltid kommer att passera för dem som vet hur man väntar är inte mycket mer än en sorgsen hägring. Det är en fras som alltför ofta används i självhjälpsböcker. Det finns faktum som har haft sin tid, sin magiska möjlighet, som försvann som rök genom ett öppet fönster. De kommer aldrig att upprepa sig själva igen. Men i varje ny gryning öppnar sig nya dörrar och nya, friskare vindar kommer in. Bättre områden för oss att gå mot med förnyade attityder.

Innan vi säger till oss själva att “Jag kan inte längre vid min ålder” eller “de där sakerna är inte för någon som mig”, bör vi kunna koppla bort oss själva från den där ledsna melankolin. För att kunna återta vår hunger, för att öka viljan vi har att leva med våra händer fulla och hjärtan tända.

Våra önskningar trycker ut oss ur våra komfortzoner

Vi är inte längre unga nog för att inte uppfylla våra drömmar eller visa det vackra hav vi bär på för personer som inte vet hur man simmar. För personer som inte vet hur man förstår våra vågors språk. Tillfället anländer där vi avskyr rutinen, för den ger oss inte trygghet, utan verkar nu som en ledsen vinter där våren aldrig anländer. Och vackra sommarkvällar verkar som en fantasi.

Åldern på våra id-kort spelar ingen roll, för det är hjärtat som håller den autentiska ungdomen som vi har. Den där ungdomen som fortfarande längtar efter nya erfarenheter, nya smaker. Vi längtar efter något, men… hur kan jag ge det där vitala behovet form? Hur kan jag krossa gränserna för min rutin? Det kan låta motsägelsefullt, men ibland kan vi omvandla våra obehag till våra allierade. Vi kan använda dem för att gå bortom våra områden av bekvämlighet och säkerhet.

Många av oss tror fortfarande att termen “komfortzon” är som en souvenir från motivationspsykologin under 80-talet. Men teorin kom fram med det ursprungliga målet att reda ut temperaturen som folk kände sig bekväma i, men det visade sig vara något mer intressant. Människor är programmerade till att söka upp neutrala områden där de kan känna sig bekväma och säkra. 

Men den där säkerheten kommer inte alltid göra individen mer produktiv eller få denne att känna sig lyckligare. Vitala nödvändigheter kommer ofta att visa sig.

Att uppleva att våra komfortzoner nu är för små för oss trycker oss framåt. Det driver oss utan tvekan till att korsa våra rädslors gränser för att leta efter nya möjligheter. Att hänga fast vid våra besvär och obehag är många gånger det enda sätt som vi kan stärka grunderna till framsteg.

De olika sidorna av livet och nya möjligheter

Låt oss föreställa oss den där vägen som våra liv har tagit. Du föreställde dig säkert en rak linje. Ditt förflutna är bakom dig, med allt du lät gå, med alla dina misslyckade försök och de stigar du aldrig utforskade. Å andra sidan, utsträckt framför dig, öppnar sig din framtid. Här, där alla möjliga möjligheter till framsteg finns framför dina fötter.

Vi bör inte föreställa oss våra liv på detta sätt. Det ideala vore att visualisera det med olika svängar och även cirklar. Peter Stange är en berömd forskare och systemingenjör. Han som definierar vår värld och existens som ett vackert system av cirklar som är anslutna till varandra. Nästan som en mandala. De är cirklar som börjar och slutar och som flätas ihop bland dem själva. Utan tvekan så får detta sätt att tänka på livet oss att reflektera angående olika saker.

Möjligheterna som vi missade igår, misstagen eller de misslyckade försöken från det förgångna formar en del av en cykel som inbjuder oss till att påbörja en ny. Och vi gör så med större solidaritet, visdom och hopp.

I detta stadium där du befinner dig själv för närvarande är allt möjligt. Det är en öppen cirkel där du än en gång blir mottaglig för allt omkring dig. Det finns multipla möjligheter och du måste vara klar rörande en sak: du får inte låta bli att uppfylla dina önskningar. Allt du har upplevt i ditt förflutna är inte bara bakom dig. Det omger dig för att fungera som en referens. För att kunna hjälpa dig att komma ihåg vilka dörrar som du redan har öppnat. För att påminna dig om vilka stigar du kan gå längs med självförtroende.

Att leva är en konstruktion i form av en vacker mandala. En där allt alltid rör sig. Du får välja färgerna. Du som inte längre kommer att hindra dig själv från att uppfylla önskan av att bygga den lycka som du drömmer om.