Jag säger farväl för att jag älskar dig

Jag säger farväl. Men kärlekens flamma kommer förbli tänd och fullständig i närvaron av minsta antydan till hopp, illusion, fantasi eller minne. Allt leder mig till dig, för min kropp vibrerar när jag tänker på dig och jag känner dig så djupt inom mig.

Det är för att jag älskar dig som du väcker alla mina sinnen. Jag dras mot dig trots att du inte längre är här, trots att du inte förstår mig längre. Trots att vi inte talar samma språk eller med passion drömmer om ett delat öde.

När jag sluter ögonen inser jag att jag önskar att du vore här. Du förblir nämligen konstant i allt jag anser vackert. Jag tänker mig att du är med mig varje dag och överallt, delandes min resa.

Jag vet att du inte längre delar denna kärlek och att du knappt kan frammana några känslor alls för mig. Men mitt hjärta, fyllt till brädden, insisterar skoningslöst på att inte ge upp, att fortsätta i sin ensamhet och i din frånvaro.

Varje dag blir jag mer övertygad om renheten hos denna kärlek eftersom den utsöndrar en outtömlig energi från mig, vars enda syfte är att göra sig komplett genom att gå mot dig.

Oförglömliga upplevelser vid din sida

Du har utan tvivel gjort mig till en annan person sedan du kom in i mitt liv. Jag tror att jag ändrade fundamentala aspekter som gör mig mer som den jag är, och jag uppskattar allt från dessa olika och ännu mer autentiska perspektiv.

Du har väckt den djupaste delen av mig, och det har inte varit på grund av dig som jag har gjort det, utan tack vare och för dig.

Jag tror fortfarande att det vi har levt genom har varit lika verkligt som den kärlek jag kan känna så intensivt för dig nu.

Jag känner när jag ser på dig, när mina ögon är stängda eller när du står framför mig, att jag gör det med mitt hjärta. Och i det ögonblicket slutar rim och reson att existera; jag är ren känsla, bara känslor. Det är en av de vackraste känslor jag har upplevt med dig.

Att känna att jag i den stunden skulle ge mitt liv för dig, att det enda jag bryr mig om mest är att ha en koppling till dig. Det är otroligt vackert och farligt, det lämnar mig helt sårbar och minsta blinkning skulle kunna förgöra hela mitt förstånd.

Jag kände att du var kvinnan i mitt liv

Det är sant att jag med dig kände lika mycket lycka som sorg, och med samma intensitet. Att jag har känt mig besviken, impotent, arg, full av vrede och framförallt frustrerad.

En kontinuerlig frustration i tron att jag kunde nå dig, känna dig nära mig igen, återigen med mig. Detta gav plötsligt vika för verkligheten och bevisade att allt var en del av min illusion.

En del av mitt hopp om att se dig igen, om att vi kunde se på varandra och att allt skulle gå tillbaka till att vara hur jag trodde det var och skulle vara. Oss tillsammans, älskandes varandra för alltid: ett oskyldigt löfte som till och med jag kom att tro på…

Det är sant att jag mot mitt logiska tänkande och min erfarenhet på ett helt oskyldigt sätt trodde att något sådant kunde existera. För jag trodde att du verkligen var kvinnan i mitt liv och att inget skulle ändra på det i och med att det var en sådan ren kärlek. Det sorgligaste är att jag fortfarande känner så…

Det har inte varit så för mig den här gången. Jag vill tro att det är på grund av att det inte var menat att vara, och att det bakom varje viktig händelse vi upplever i livet ligger andra upplevelser, ännu verkligare och mer autentiska.

Jag ska försöka att vara bättre förberedd på att se, leva och uppleva dem på ett mer medvetet och djupare sätt.

Att säga farväl och acceptera verkligheten

Mitt farväl är nu verklighet. Det måste nämligen vara det för att jag ska kunna acceptera att du inte är kvinnan i mitt liv. Att det inte är med dig jag ska uppfylla alla de planer jag en gång drömde om.

Det är väldigt svårt för mig att acceptera detta. Jag har motsatt mig och fortsätter att motsätta mig det eftersom det inte är vad jag känner, och ej heller vad jag vill.

Men det är det rätta. Jag vill helt enkelt inte se bevisen i ögat. Jag måste skrämma fram lite mod för att kunna lära mig denna svåra lärdom. Och jag kan inte gå vidare med mitt liv förrän jag konfronterat den.

Jag har slut på alternativ, och även illusioner. Jag känner därför bara ett evigt missmod; en ångest som intensivt omger mig och tar över mitt liv.

Men styrkan som ledde mig till din själ är nu den som drar bort mig från den för att säga farväl. Det verkar oförståeligt för mig. I min ignorans och brist på förståelse om livet är det något jag anser vara orättvist och grymt.

Och ändå känner jag att jag måste låta all kärlek jag håller inom mig flöda ut. I tacksamhet för den styrka som band mig till och idag separerar mig från dig.

Eftersom jag av någon anledning vet att jag inte kommer förstå; men jag känner starkt att kärleken du och jag skapade kommer snidas in i oändligheten. Och det är något jag känner att inget kommer kunna förändra.

Jag säger farväl till dig eftersom jag älskar dig; jag säger farväl för att jag inte vet hur jag kan vara med dig utan att älska dig. Och jag förväntar mig inte att du ska förstå, för inte ens jag förstår det. Men jag hoppas att du vet att jag högst av allt vill och behöver vara med dig.

Farväl…