Kollektivt minne och berättelser från morföräldrar
Vissa berättelser förtjänar att delas. Från tidernas begynnelse har berättelser förts vidare från generation till generation. Det är så vi delar våra minnen och tolkningar från det förflutna. “Kollektivt minne” är överföringen av dessa berättelser: minnen vi delar från generation till generation.
Men vad är dessa berättelser? Berättelser är bara representationer av det förflutna som vi satt ihop till narrativ. Handlingen har en väldefinierade start och slut, med sekventiell och kausal konsekvens. Vidare inkluderar narrativet händelser som anses vara de viktigaste. När en grupp anammar ett visst narrativ som en tolkning av det förflutna, blir det en del av deras kollektiva minne.
Partiskhet i kollektivt minne
Kollektivt minne är inte en objektiv eller neutral syn på saker från det förflutna. Dessa delade narrativ är selektiva. Med andra ord kommer de ihåg vad de vill komma ihåg, vilket innebär att de är partiska.
Kollektiva minnen inkluderar faktiskt ofta element av rättfärdigande. Speciellt det orala kollektiva minnet, där varje generation lägger till mer partiskhet till originalberättelser för att anpassa den till det senaste sättet att tänka.
När våra far- och morföräldrar berättar om stora historiska händelser från tidigare i deras liv, berättar de om händelserna de kommer ihåg bäst. Sakerna som gjorde störst intryck på dem. De väljer även sidor, och det syns väl i hur de berättar historien.
Typer av kollektivt minne
Vi har nämnt det orala kollektiva minnet, men det finns andra sätt att föra berättelser vidare. Dessa typer av minnen som utgör det kollektiva minnet är:
- Populärminne: dessa är representationer av det förflutna som skapas av samhällets medlemmar. Vi ser populärminnet i opinionsundersökningar.
- Officiellt minne: detta är när allmänheten eller statliga inrättningar anammar en specifik tolkning av det förflutna. Det är till exempel det man ser på nationalmuseum och i skolböcker som godkänts av utbildningssystemet.
- Självbiografiskt minne: minnet hos personer som direkt har upplevt historiska händelser. Detta är vad vi hör från våra far- och morföräldrar. Det är faktiskt den primära resursen för kunskap om det förflutna.
- Historiskt minne: sättet som det vetenskapliga samfundet förklarar det förflutna.
- Kulturellt minne: sättet som samhället ser på det förflutna genom journalism, minnesceremonier, monument, filmer och byggnader, bland annat.
Kollektivt minne: krig och konflikter
När narrativ handlar om krig eller konflikt så är de nästan alltid selektiva eller partiska. De avslöjar självcentrerade, simplistiska perspektiv av händelserna.
Generellt berör dessa narrativ vid minst fyra teman:
- Ogiltigförklara rivalen.
- Presentera en positiv bild av gruppen som förmedlar narrativet.
- Presentera en grupp som det enda eller det viktigaste offret.
- Rättfärdiga starten av konflikten.
Dessa narrativ spelar två viktiga roller i konflikter. Det första är internt, för när en grupp anammar dessa narrativ, blir de en del av populärminnet. Som ett resultat influerar narrativet de psykologiska reaktionerna hos folket i gruppen, och som en konsekvens deras handlingar. Därför är chansen hög att de kommer ha ett negativt perspektiv av rivalen och ett positivt perspektiv av sig själva.
Konsekvenser av det kollektiva minnet
Narrativ som utgör det kollektiva minnet av en konflikt agerar ofta som blockeringar för fredliga lösningar eller försoning. De uppmuntrar grupperna att inte sluta fred, eftersom de tror att de andra är negativa och opålitliga. Partiska narrativ kommer i vägen för förhandlingar.
“Vi har två öron och en mun så att vi kan lyssna dubbelt så mycket som vi pratar.”
-Epiktetos-
I de flesta fall är det kollektiva minnet självcentrerat och partiskt. Vi bör istället ta hänsyn till alla perspektiv och lyssna på alla narrativ, inklusive sådana som går emot vårt kollektiva minne. Det kommer hjälpa oss att förstå det förflutna.
