Länken mellan polyvagal teori och trauma

Polyvagal teori förklarar våra svar på vissa traumatiska händelser. Ta reda på mer här.

Skriven och verifierad av psykologen Gorka Jiménez Pajares.

Senaste uppdateringen: 19 april, 2023

Enligt Stephen Porges är polyvagal teori och trauma odelbara. Denna teori ger en förklaring av hur våra kroppar reagerar på traumatiska händelser. Den understryker att nervsystemet har mer än en försvarsstrategi mot fara, inte bara den klassiska flykt- och kampresponsen. Faktum är att den hävdar att våra hjärnor ständigt utvärderar risker i miljön, minut för minut, dag efter dag, utan att vi är medvetna om det.

För vissa människor är det de fysiska egenskaperna hos vad de ser, hör eller luktar som utlöser flykt- och kampresponsen. Andra kanske inte svarar på stimulansen på samma sätt. Den avgörande faktorn är alltså inte den traumatiska händelsen, utan individens svar på den.

Polyvagal teori och trauma

Polyvagal teori försöker förklara hur vårt autonoma nervsystem (ANS), hur vi reglerar och uttrycker känslor och hur vi beter oss socialt är relaterade och ömsesidigt påverkar varandra. Den identifierar tre nivåer eller hierarkiska system:

• Första nivån. Den innehåller det biologiskt äldsta försvarssystemet, immobiliseringssvaret. Det styrs av den dorsala motoriska kärnan i hjärnstammen. Denna nivå kan vi hitta hos djur med ett mindre utvecklat nervsystem, såsom reptiler.
• Andra nivån. Den innehåller ett något mer förfinat försvarssystem: flykt- och kampresponsen. Det styrs av det sympatiska nervsystemet. Det dök ursprungligen upp hos däggdjur.
• Tredje nivån. Den innehåller det mest sofistikerade systemet. Detta är det system som ansvarar för samarbetande interpersonellt beteende. Det styrs av ambiguus-kärnan i hjärnstammen, en ny struktur i evolutionära termer. Denna nivå är högt utvecklad hos högre primater och människor.

Det som är traumatiskt för vissa är det inte för andra

För vissa individer är vad andra skulle betrakta som en traumatisk händelse bara en situation i mängden. Men för andra är det en hotfull händelse som direkt äventyrar deras liv. Därför aktiverar de reaktioner i kroppen för att hantera den. Faktum är att de svarar som om de skulle dö.
För närvarande är det okänt hur våra kretsar avgör vilka situationer som är säkra eller inte. Vi kan dra slutsatsen att om vi skyddas med den tredje nivån, den senaste nivån, klarar vi oss bra inför hoten från vår miljö.

Till exempel, inför en upplevelse av sexuella övergrepp skulle den äldsta vagala kretsen aktiveras: immobilisering. Vi har inte medveten kontroll över denna krets och kan “avskärma oss” eller svimma.

I terapi upplever personer som talar om övergrepp, särskilt sexuella övergrepp, ofta känslan av att ha blivit fysiskt avstängda. De brukar beskriva känslan som om de inte riktigt var där då. I verkligheten svimmade de eller tog avstånd från upplevelsen.

Neuroception: ett nyckelbegrepp inom polyvagal teori i relation till trauma

Neuroception är upptäckt utan medvetenhet. Medan perception kräver medvetenhet om vad vi uppfattar, gör inte neuroception det. Det innebär att upptäcka något utan att vi är medvetna om det. Våra hjärnnivåer övervakar, utvärderar och upptäcker graden av hot som vart och ett av de element vi uppfattar kan utgöra för oss. Neuroception lyfter fram det tredje systemet: det med engagemang och socialt samarbete.

Det tredje systemets arbete kan påverka våra mer primitiva försvar. Men när risken ökar tar de två första systemen över. I själva verket, som svar på potentiell eller faktisk fara, utlöser det första och andra systemet en kaskad av metabola, hormonella och neurala reaktioner så att vi antingen kan slåss eller fly.

Samma traumatiska händelse kan utlösa olika neuroceptiva reaktioner. Vi vet att traumatiska händelser skapar dissociation. Att dissociera är att separera eller bryta något. Ofta är det som skiljer sig åt å ena sidan redogörelsen för den traumatiska händelsen och å andra sidan de sensoriska egenskaperna. Till exempel akustiska signaler, dofter, färger och smaker.

Idag vet vi att en av de mest kraftfulla utlösande faktorerna för neuroception (omedveten upptäckt) är akustiska egenskaper.

Lyssningsprojektet

Lyssningsprojektet är ett interventionsprojekt. Det undersöker om träning av mellanörats muskler kan hjälpa människor som lider av trauma.

Den polyvagala teorin stöder hypotesen att om vi börjar använda vårt tredje system, det sociala samarbetssystemet, och tränar musklerna i mellanörat – viktigt för att upptäcka akustiska egenskaper – kommer vi att bli bättre på att skilja den mänskliga rösten från andra stimuli. Detta kommer att hjälpa individen att bli mer spontant social.

Målet är att skapa hörselöverkänslighet. Tanken är att vi genom att öka vår känslighet för mänskliga röster blir mer sällskapliga. I själva verket aktiveras vårt tredje responssystem mer, vilket gör möjligheten att uppleva en händelse som traumatisk mer osannolik.

Anpassningsförmåga

Som regel är vi som människor extremt anpassningsbara till de omständigheter som vi befinner oss i. Om vi till exempel kommer från en familj där våra föräldrar var deprimerade eller kaotiska, anpassar vi oss för att inte bli involverade. Vi nedreglerar eller stänger av vårt tredje system: det sociala samarbetet.

Polyvagal teori skulle också kunna kasta mer ljus över vissa psykiatriska sjukdomar och tillstånd som är relaterade till misslyckanden i regleringen av de tre systemen. Till exempel trauma, dissociativ identitetsstörning och borderline personlighetssyndrom.