Neuroplasticitet och posttraumatisk stress: Kan hjärnan reparera trauman?
Trauman ligger bakom många emotionella och psykiska problem. Ofta lever människor hela livet i skuggan av en traumatisk upplevelse. De kan till och med föra den vidare till efterkommande generationer genom beteenden som formats av deras posttraumatiska stress. Men som tur är finns det hopp om läkning. I dagens artikel ska vi tala om kopplingen mellan neuroplasticitet och posttraumatisk stress.
Ordet “trauma” förstås inte alltid väl. Ibland bagatelliserar människor det. Andra gånger överanvänder de det. Först och främst är posttraumatisk stress just det som ofta leder till att man kan identifiera ett trauma. För det andra uppstår den inte alltid på grund av erfarenheter som samhället betraktar som extrema och förödande.
Vad som gör något traumatiskt beror på hur det påverkar den enskilde individen och i synnerhet de maladaptiva effekterna som det får på dennes liv. Trauma kan vara resultatet av en smärtsam händelse, som t.ex. en älskad persons tragiska död. Men trauman kan också uppkomma ur situationer som inte förefaller särskilt allvarliga för en utomstående. Att se sin mamma kyssa en man som inte är ens pappa kan exempelvis vara traumatiskt, särskilt om detta händer när man är ett litet barn.
“Ångest, mardrömmar och nervsammanbrott, det finns gränser för hur många trauman en människa kan uthärda innan hon ger sig ut på gatan och börjar vråla.”
-Cate Blanchett som Jasmine i Blue Jasmine-
Neuroplasticitet och posttraumatisk stress: Vad är trauma?
Med andra ord är det inte händelsen som sådan eller det allvar den kan tyckas betinga som definierar vad som utgör ett trauma. Istället är det den emotionella effekt den har på en individ. Ibland är det en särskild händelse som utlöser ett trauma. Men trauman kan också uppkomma till följd av en rad relaterade händelser.
Huvudpunkten är att traumatiska omständigheter leder till emotionell chock. Den individ som blir utsatt för ett trauma har inte de kognitiva och emotionella verktyg som denna behöver för att förstå och bearbeta situationen. Det är oerhört förvirrande.
Anledningen till att detta sker är att traumatiska situationer kommer som en överraskning. Nervsystemet är inte redo att hantera dessa händelser. Följaktligen klarar det inte av att bemöta dem på ett organiserat och konsekvent sätt.
Posttraumatiskt stressyndrom
Alla trauman orsakar ett fenomen som kallas posttraumatiskt stressyndrom. Yttringarna och intensiteten av denna störning beror på hur allvarlig upplevelsen är, i vilket psykologiskt tillstånd personen befinner sig då händelsen inträffar, i vilket sammanhang den äger rum och hur ofta den återkommer.
De typiska effekterna av posttraumatisk stress yttrar sig på fyra sätt:
- Minnen av den traumatiska händelsen. Återkommande minnen av händelsen, mardrömmar, föraningar, känslor av upprördhet när något påminner personen om händelsen.
- Undvikande. Undvikande av ämnet och allt som kan vara kopplat till händelsen.
- Förändringar i personens psykiska tillstånd. Personen glömmer eller förtränger allt eller delar av det som inträffat, är bortkopplad från verkligheten, apatisk, pessimistisk och oförmögen att uppleva positiva känslor.
- Ångest och reaktivitet. Sömnlöshet, svårighet att kontrollera ilska, koncentrationsproblem, nervositet, konstant rädsla och hypervigilans.
Neuroplasticitet och posttraumatisk stress
Trauman inverkar inte bara på vår psykiska hälsa. De utlöser även en sorts återställning eller omkalibrering av nervsystemet. Hjärnan hos en traumatiserad person genomgår en förändring. Larmsystemet aktiveras och fastnar i ett tillstånd av extrem beredskapsnivå tills personen gör något för att direkt åtgärda situationen. För en del människor slås larmsystemet aldrig av.
Följaktligen sätter posttraumatisk stress sina spår på hjärnan. Framsteg inom neurovetenskapen har visat att hjärnan har en otrolig plasticitet. Det innebär att den förändrar sig som svar på vissa stimuli. Experter på området menar att på samma sätt som trauman förändrar hjärnan, kan andra erfarenheter hjälpa den att återgå till sitt normala tillstånd.
Med neuroplasticitet menas därför hjärnans kapacitet att ändra sig som svar på olika erfarenheter. Idag finns det flera behandlingar som är inriktade på att hjälpa människor att återhämta sig från posttraumatiskt stressyndrom tack vare interventioner som är avsedda att åstadkomma förändringar i nervsystemet.
Neuroplasticitet och posttraumatisk stress: behandling
En av de främsta experterna på området är den nederländske traumaforskaren Bessel van der Kolk. Han menar att yoga, dramaterapi, neurofeedbackbehandling, experientiellt psykodrama och terapeutisk massage kan hjälpa människor att få bukt med posttraumatiskt stressyndrom.
En annan expert i ämnet, Alain Brunet, som är klinisk psykolog och traumaspecialist, förespråkar en fyrdelad behandling för posttraumatisk stress. Första steget går ut på att återkalla händelsen i minnet (ofta med hjälp av lugnande medel). Sedan ska patienterna skriva om den och läsa upp vad de skrivit. Detta bör patienterna gör en gång i veckan under fem veckors tid.
Även om det verkar ofattbart så finns det många människor som inte ens är medvetna om sina trauman, eller också väljer de helt enkelt att nonchalera dem eftersom de inte lärt sig hur de ska förhålla sig till dem. Det enda skälet till att människor omkring dem förstår att de lider är att de uppvisar symtom av posttraumatiskt stressyndrom.
Numera vet vi att människor inte är tvungna att lära sig leva med dessa erfarenheter under resten av livet. Neurovetenskapen har erbjudit dem en väg ut ur denna mörka labyrint.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Carvajal, C. (2002). Trastorno por estrés postraumático: aspectos clínicos. Revista chilena de neuro-psiquiatría, 40, 20-34.