Att leva för andra utan att tänka på oss själva

Om vi ville räkna alla tankar som går genom våra huvuden under en dag skulle det vara komplicerat. Vi har i snitt runt 70 000 tankar om dagen, och majoriteten handlar om våra behov. Vår egen lycka, vår egen njutning, våra egna problem; kort sagt tänker vi mer på oss själva än på något annat.

Kanske är en viktig del av våra tankar riktade mot våra älskade. Partner, familj, barn, vänner. Planer med dem, konflikter och reflektioner som är specifika för varje person.

Självklart finns det även en “liten portion” kvar för värdelösa, tråkiga saker som “Jag har en så dålig hårdag” eller “Det här TV-programmet gör mig nervös, stäng av det”. Vardagliga ting.

När vi ägnar mer tid åt andra än oss själva

Det har bevisats att tiden vårt sinne ägnar åt resten av världen ibland blir för stor i relation till tiden vi ägnar åt oss själva.

Låt oss säga att vår hjärna, vårt sinne eller vår vilja ibland blir överrumplade av att inte få utrymme eftersom de redan är ockuperade av saker som inte har med oss att göra och som kanske är bortom vår kontroll. “Kan det jag sade tolkas på fel sätt?”, “Det är mitt fel, jag skulle ha agerar annorlunda” eller den bästa: “Är jag självisk som säger nej? Detta är ju den enda gången han bett mig om hjälp så långt…”.

Samtliga negativa tankar som får oss att må dåligt eller åtminstone att vi inte är tillräckligt bra för den andra personen. Tankar som inte tillägnas oss själva, i vårt försvar, utan andra. Vår förmåga att blanda ihop våra tankar med verkligheten och leva livet som vårt sinne säger åt oss är verkligen fantastisk.

Undervisande budskap från vår barndom

Faktum är att vi under våra liv konstant blir utsatta för undervisande budskap i samma anda som “Du måste dela med dig”, “Behandla andra väl” eller “Gör allt du kan för att göra andra lyckliga”…

Vi blir matade med dessa budskap under vår barndom. Det verkar följaktligen som att dessa typer av meddelanden formar vår känsla för värderingar, som vi bär med oss under resten av livet. Men i verkligheten har de flera begränsningar för vuxna:

För det första är de befallningar. De är inte förslag. Som sådana är det som att de tvingar oss att vara på ett specifikt sätt. Men vi är inte barn längre. Vi kan förändras, och vi kan reflektera över dessa befallningar. Diskutera dem. Vem beslutar huruvida vi är “bra” eller inte, om inte vi själva? Vem beslutar om vi ska dela våra resurser eller inte, om inte vi?

För det andra delar de upp beteenden i strikta dikotomier. Alltså: “Du måste dela med dig” (för annars är du inte god), “Var snäll mot andra” (annars är du heller inte god) och “Gör allt du kan för att andra ska vara lyckliga” (annars är du självisk). De lämnar inget utrymme för att vara “lite självisk”. Allt eller inget. Bra eller dåligt. Kanske skulle frågan vara: “Finns det ingen gråzon?”

Och avslutningsvis; subjektivitet. Ingen har någonsin skrivit exakt vad det betyder att vara “god”, “självisk” eller “altruistisk”.

Var finns den skrivna regeln om vad som anses själviskt? Hur många gånger måste vi ta hand om oss själva och inte andra? Är det dåligt att vara självisk?

Tänk på dig själv, var din prioritet

Romarna använde ordet självisk för att uttrycka “utövning av mig”. Vid dagens slut har vi alla vår egen version av dessa termer, och vi försöker alla se oss själva på ett sätt som gör oss till de goda.

Vi rationaliserar, diskuterar eller antar till och med rollen som de dåliga, och vi bestraffar oss själva i hopp om att få förlåtelse för någon stor ondska vi har begått. Och detta är logiskt. Vid dagens slut är vi protagonisterna i vår egen berättelse.

Då och då finner vi oss fångna mot vår vilja i en logik som inte gör något annat än att sårar oss. Och vi kommer på oss själva med att ge bort tid, resurser och styrka till personer som inte verkar ha något annat mål i livet än att krossa oss.

Och vi kan inte sluta. Vi är rädda för de negativa konsekvenserna. Vi är skräckslagna över att avvika från vägen som de ska ha stakat ut för oss. Att reflektera över dessa meddelanden med lugn och fridfullhet kan vara en övning som bäst lindrar vårt mänskliga tillstånd.

Den lilla tidsramen efter en reflektion när vi kommer på det: “Äh, det kanske inte är så illa. Kanske behöver jag tiden för mig själv. Kanske vill jag inte dela detta med någon just nu. Möjligen behöver jag vara självisk.”

Ja, kanske är det rättfärdigat att vara självisk. Kanske betyder själviskhet bara att vi älskar oss själva lite.