Att lida i tystnad är så skrämmande mänskligt

Granskad och godkänd av psykologen Sergio De Dios González.

Skriven av Valeria Sabater

Senaste uppdateringen: 18 december, 2022

Många av oss gör det. Vi gömmer oss i våra små skal för att lida i tystnad och ensamhet så att ingen märker det. Vi klistrar på ett modigt uttryck och låtsas som om inget är fel, när vi egentligen utkämpar otaliga strider inombords. Fram tills att något sker – fram tills att vi en dag inte orkar mer och bryter ihop.

Vi är sociala varelser, men ändå väljer de flesta av oss att lida i tystnad. Vi föredrar att dela skratt och goda stunder. Vidare håller vi oss till rutiner med människorna i vår närhet eftersom vi då känner att vi har en viss kontroll. Som om det inte fanns något som slukade oss inifrån.

Något både psykologer och psykiatriker är väl medvetna om är att trauma och tystnad nästan alltid går hand i hand. Det är inte lätt att tala högt om sakerna som gör oss illa.

Det finns två specifika anledningar varför: vi är rädda för att dömas och framförallt för att visa vår sårbarhet. För i denna obarmhärtiga värld är det starka personligheter som vinner. De som härdar ut allt, inte klagar och istället är höjden av optimism och självsäkerhet.

Det är förkrossande att inse att det fortfarande är ett stigma att lida i dagens samhälle. Dessvärre finns det så många personer med depression som fortfarande går utan behandling. Andelen självmord bland unga personer har faktiskt skjutit upp till oroväckande höjder.

Tänk på det en stund.

Anledningar till att INTE lida i tystnad

För inte så länge sedan publicerade en välkänd tidning ett personligt brev från en kvinna som sade att hon inte längre orkade fortsätta med sitt liv. Hon hade blivit mamma för tredje gången och kände att hon inte orkade kliva upp ur sängen.

Hur konstigt det än kan verka så var 80% av kommentarerna nedlåtande och ibland nästintill grymma. Förlossningsdepression är fortfarande ett tabubelagt ämne än idag. Om en kvinna upplever denna åkomma efter en födsel så stigmatiseras hon nästan omedelbart.

Detta eftersom samhället förväntar sig att hon ska vara perfekt och lycklig. Dessvärre genomgår därför många mödrar denna period bakom stängda dörrar, på ett privat och nästan brutalt sätt. Allt på grund av deras rädsla för omvärldens kritik.

Samma sak sker med tonåringar. Pojkar och flickor faller offer för mobbing, men lider i tystnad och ber inte om hjälp. De gömmer sig i ensamheten och sekretessen på deras rum, den enda platsen där de känner sig säkra. Det räcker inte.

Vi måste agera innan det är för sent, innan vår vilja blir ännu svagare och våra liv känns meningslösa.

6 anledningar att sluta lida i tystnad

Den första anledningen att sluta lida i det tysta är enkel och uppenbar. Om du inte gör det kommer lidandet fortsätta. Om du inte tar steget att be om hjälp kommer smärtan bara bli värre; det kommer vara en lång, kvävande och destruktiv tystnad.

• Symptomen kommer bli ännu mer resistenta. Vi upphör att vara människor och blir till ren smärta. Symptomen kommer bli mycket mer komplexa.
• Negativa tankar kommer förstärkas. Vi kommer fångas i vårt eget personliga fängelse.
• En stund kommer komma när social kontakt blir obehagligt för oss, vilket leder till att vi stöter bort den. Kramar, känslomässig tillgivenhet och vänliga ord kommer förlora sin mening. Vi ser på dem med misstänksamhet och tolkar dem som hot.
• Att senarelägga behovet att söka hjälp kommer göra tillståndet svårare att behandla.
• Vi förevigar stigmat. Genom att inte ta steget, genom att inte låta oss själva få professionell hjälp eller kommunicera vad som drabbat oss till någon vi litar på, kommer vi bara ge näring åt uppfattningen att traumat och lidandet går hand i hand med tystnad.

Att sammankoppla för att läka

Lidande isolerar oss, men att sammankoppla med våra medmänniskor och oss själva är terapeutiskt. När vi delar med oss av våra sårbarheter och smärtor med rätt person eller en välkvalificerad expert kommer vi ta två steg framåt.

Det första eftersom vi slutat sabotera för oss själva. Ingen väljer att genomgå förlossningsdepression; ingen förtjänar att falla offer för mobbing eller vara en slav under ett traumatiskt förflutet eller en förlorad barndom. Och ingen förtjänar att ta så dålig hand om sig själv att man inte älskar sig själv längre.

Den andra fördelen vi kommer få är emotionell rening. Många personer kommer till psykoterapin iklädda en rustning av ilska. I själva verket försöker de bara gömma sin sårbarhet.

Terapin kommer till slut uppmuntra försoning och rätt kopplingar med omgivningen. Därefter kommer kedjorna falla en efter en. Det är en långsam, tradig process, det råder det inga tvivel om. Men det är något vi alla förtjänar: att sluta lida i tystnad och att ha någon som förstår och hjälper oss.

Låt oss ta en sekund för att tänka på det. Låt oss komma ut ur ensamheten så att vi kan vara oss själva igen, utan rädsla.

Sist men inte minst måste vi komma ihåg att lidande förändrar oss. Det hackar bort bitar av oss tills vi blir en annan person. Vi slutar vara vårt sanna jag. Och det är inte något som någon förtjänar.