Min natt tillbringad hos en sekt

Hur är det att tillbringa natten med en sekt? Hur ser livet ut på insidan? Jag ska berätta om denna upplevelse som inträffade när jag gick Camino de Santiago.

Upplevelsen jag ska prata om skedde för ungefär ett år sedan. Fram till den punkten var det närmaste jag hade kommit en sekt på en skärm eller i mina psykologi-anteckningar, men jag hade aldrig varit inne i en.

När jag studerade till min psykologexamen lärde vi oss om människor som går med i sekter och hur det påverkar dem psykologiskt. Jag tänker inte prata om dessa konsekvenser eftersom mitt engagemang i en sekt bara varade en natt. Men jag ska berätta om vad jag upplevt.

I den här artikeln ska jag berätta om när jag och min tvillingsyster tillbringade natten hos en sekt när vi gick Camino de Santiago i Baskien i Spanien. Jag kommer inte att uppge dess namn av respekt.

Allt började på Camino de Santiago

För att förklara bakgrunden till att jag tillbringade natten med en sekt måste jag återgå till början av min historia. Det var augusti förra året och jag gick en del av Camino de Santiago med Anna.

Mer specifikt var det den norra leden, som går genom Baskien. Det var tredje året som vi gjorde det och fram till dess hade våra erfarenheter varit ungefär desamma. Vi har aldrig reserverat några vandrarhem att bo på då det inte varit möjligt eftersom tillgängligheten följde först till kvarn-principen.

Men vi var fortfarande mitt i post-covid och var säkra på att vi skulle kunna hitta någonstans att bo. Så därför blev vi mäkta förvånade när vi kom till Donostia och kunde konstatera att allt var uppbokat.

Vi pratade med folket i den närmaste staden och de andra vandrarna, och de berättade att det fanns en plats, på kullen precis innan man når Donostia, där de skulle välkomna oss för natten.

Med det sagt var de tydliga med att om vi ville bo där så måste vi ha ett öppet sinne. Vi förstod inte riktigt deras kommentar och ville veta mer.

Vi fick höra att människor från hela världen åkte dit och att det var en sorts community där de levde efter sina egna regler. De försäkrade oss att även om vi skulle få se vissa saker som skulle förvåna oss så skulle vi klara oss bra. Vi var fortfarande ganska osäkra men hade egentligen inget alternativ eftersom det inte fanns någon annan plats att tillbringa natten på.

Vår ankomst

När vi kom fram välkomnade de oss mycket väl. Huset låg i vackra omgivningar, fyllda av växter och träd. Det var en enorm plats, riktigt städad och välskött.

Vi presenterade oss och märkte att det fanns några fler pilgrimer där, som vi. Det var ett tiotal eller tolv medlemmar, både män och kvinnor i olika åldrar, från runt 20 till 50 år.

Kvinnan som välkomnade oss var runt 20 och hon var gravid. Hon presenterade oss för sin pojkvän, som var ungefär i samma ålder, och de berättade att de hade träffats i communityt och att båda var födda där.

De berättade att en kvinna inte går till en läkare för kontroll när hon blir gravid. Det var faktiskt normalt att inte veta något om barnet förrän det föddes. De litade helt enkelt på sin natur och gick sällan till läkaren när de var sjuka.

Vår andra överraskning på resan kom när de berättade att de aldrig hade varit utanför communityt. Det fanns även andra detaljer som fångade vår uppmärksamhet.

När vi frågade dem varför de inte hade lämnat, eller om de var nyfikna på att göra det, berättade de att deras föräldrar hade sagt till dem att världen var full av problem och att de inte saknade något. Följaktligen hade deras nyfikenhet eller önskan att ta sig därifrån utrotats. De hade helt enkelt blivit uppfostrade på det sättet och hade internaliserat sina föräldrars budskap.

Denna sekt tillät inte böcker, tidningar och tv

Det fanns inga böcker, tidningar eller tv-apparater. Faktum är att ett av de vanliga kännetecknen för en sekt är berövandet av frihet (om än genomfört på ett “subtilt” sätt) samt isolering från världen.

Det fanns grundläggande regler för samexistens, vilket innebar att varje medlem av communityt hade en roll. Kvinnorna lagade mat, sydde och undervisade och tog hand om barnen. Männen skötte hushålls- och underhållsuppgifter och brukade åkrarna etc. Som du ser var uppgifterna fördelade på en ganska kvinnofientlig grund.

Men när vi frågade förklarade de att varje medlem hade sitt eget ansvar och att var och en kunde bidra på sitt eget sätt till communityt.

Barnen gick inte i skolan och alla klädde sig likadant

En annan sak som fångade vår uppmärksamhet var det faktum att barnen bodde i ett hus som nästan var dolt från det stora huset där vi bodde.

De gick inte i skolan och communityts lärare (som inte var “riktiga” lärare, utan människor som hade upptäckt att deras uppdrag var att undervisa de små) var de som gav dem lektioner.

Dessutom klädde de sig alla i samma bruna dräkter som de själva tillverkade. Maten var hemlagad, vegansk, extremt hälsosam och helt egenodlad. Faktum är att de knappt köpte något, bara det nödvändigaste.

De bytte sina namn

De bytte också alla sina identiteter, vilket är ganska vanligt i sekter. Samtliga var tvungna att byta till ett religiöst namn “utvalt av deras Gud”. Jag vet inte vilken religion de följde. Det var inte kristendom, utan en slags anpassning av det, med vissa modifikationer.

De hade en andlig vägledare som var motsvarigheten till Jesus men med ett annat namn. Alla medlemmarnas namn var också utvalda av deras Gud. När detta hände döptes de nakna i havet med en ritual och en ceremoni.

Denna sekt erbjöd inget privatliv

Ingen medlem hade ett eget rum. De sov alla i delade sovsalar. Inte ens paren hade någon avskildhet. Min syster frågade en av medlemmarna om de inte saknade ensamtid. Hon svarade att det skulle vara själviskt, att alla fanns där för alla och att de alltid var tillsammans.

Var var vi?

Jag är fullt medveten om att det jag har nämnt hittills kan verka lite märkligt. Men du kanske inte nödvändigtvis tror att vi bodde hos en sekt i ordets rätta bemärkelse. Vi sökte efter platsen på min mobiltelefon, efter namnet på sekten eller communityt, och vi upptäckte att någon hade skrivit en rapport om platsen.

De definierade det som en sekt, en som var världsomspännande. Det verkar faktiskt som att det finns många grupper med samma namn i Europa och Latinamerika. Sekten har ett specifikt namn men, som jag nämnde tidigare, kommer jag inte att nämna det, för att respektera deras integritet.

Vi kunde utöka vår egen information genom att söka på forum och på internet. Dessutom såg vi videor och vittnesmål från människor som hade varit i communityt och medlemmar av det, som fortfarande var inne, som förklarade hur de levde. Vi blev chockade.

Vi hittade också vittnesmål från sektexperter, psykologer och specialister. Det verkar som att det vi såg där bara var en mycket liten del av allt som verkligen pågår.

Kvinnan i vårt rum

Det som slog oss mest var vittnesmålet från en kvinna som var ungefär 30 år gammal, som sov i samma rum som oss. Hon hade varit i communityt i några år, om jag minns rätt, sex eller sju. Sedan dess har hon inte haft kontakt med sin familj.

Hon berättade att communityt hade förändrat hennes liv; att hon hade känt sig extremt vilsen, varit involverad i drogvärlden och varit helt ensam tills hon blev medlem i communityt. Hon sa att hon var “kallad” av sin Gud. Men det fanns en blick i hennes ögon, samma blick som vi hade sett hos de andra.

Och sättet hon talade på var mer som en robot än en människa. I själva verket upprepade hon helt enkelt vad de andra sa. Det är som om det vore ett motto, ett budskap som var ingraverat i eld. Och det var som om det som funnits i hennes liv tidigare inte längre existerade för henne.

Medlemmarna i denna sekt måste lämna över allt

Hon berättade också att de måste lämna över allt de äger innan de blir en del av communityt. De måste skiljas från vilka tillgångar de än har, oavsett om det är hus, bilar etc. Det verkar som att även om “Gud har kallat dem”, kommer det inte gratis.

Hon sa att de alla vet att världen kommer att gå under och att de i deras community lär sig att rädda sig själva tillsammans.

Deras utseende och deras sätt att tala

Den här kvinnan, som hade antagit ett hebreiskt namn, berättade många saker om platsen, så många att det skulle vara praktiskt taget omöjligt att sammanställa dem alla i en enda artikel. Jag märkte hos henne, liksom hos alla medlemmarna, något karaktäristiskt, som min syster också märkte (utan att ha talat om det tidigare), en viss blick. Faktum är att de alla såg likadana ut. De verkade frånvarande, extremt långt borta. Deras ord var mer som ekon.

Alla deras fraser och ord var desamma. De var som bortförda. Det var som om deras hjärnor hade programmerats om. Som om de inte hade sina egna identiteter, bara en gemensam identitet, den som delas av communityt. Men för dem var allt som det skulle.

Knappast förvånande egentligen eftersom de genom att leva i så isolerade förhållanden knappast är i stånd att ifrågasätta någonting. De föddes där och de antar att det är allt livet har att erbjuda dem. Inga frågor ställs.

Att lära sig om denna sekt var ändå en positiv upplevelse

Trots vår förvåning över att upptäcka den här världen vill jag inte att det ska verka som om jag kritiserar någonting. Tvärtom, jag respekterar djupt deras sätt att leva. Med det sagt betyder det inte att jag som regel inte är medveten om hur en sekt (inte nödvändigtvis denna) kan förstöra liv.

Jag delar inte deras sätt att leva, och jag tror att det finns många sätt att utveckla ett sådant här community och förbli i det. Även om jag är medveten om att varje sekt är unik, hade den här många av de traditionella elementen.

Men jag måste också erkänna att alla medlemmar var charmiga för oss. När allt kommer omkring bjöd de in oss att stanna och svarade på mina många frågor. De behandlade oss väl och lät oss inte ens hjälpa till med matlagningen eller dukningen… något som också förvånade mig.

Maten var helt vegansk och den var utsökt. De begärde ingenting av oss. Utan tvekan lärde jag mig mycket av upplevelsen, av deras speciella värld och av allt de berättade för oss.

Jag sov inte bra den natten för jag var innerst inne ganska chockad. Dessutom gick kvinnan som välkomnade oss och förklarade allt för oss hela tiden upp för att öppna och stänga skåp.

Med det sagt var alla genuint vänliga och jag skulle definitivt göra något liknande igen. När allt kommer omkring, vem är jag att kritisera en värld jag snubblat över när jag inte ens letade efter den?