Mitt missfall: Den lilla flickan jag förlorade
Faktum är att det är svårt att finna en mer förödande fysisk och känslomässig smärta än den som orsakas av ett missfall.
“Din biologiska klocka tickar på.” Detta är frasen jag har hört mest från min familj sedan jag fyllde 30. Min syster fick sitt första barn direkt efter att hon avslutat sina universitetsstudier och alla hoppades att jag skulle följa samma väg. Men trots att jag är äldst har jag alltid varit den minst traditionella, den som aldrig haft ett varaktigt förhållande eller ett fast jobb, och som föredrog att resa.
Men min önskan att vara nomad och åka jorden runt i en husbil försvann helt när jag träffade Peter. Jag var på semester med några vänner och han var receptionist på hotellet vi bodde på. Han var vänlig och rolig och hade de blåaste ögonen jag någonsin sett. När han skrattade visade han två gropar på kinderna.
Vi blev kära och vår vackra historia började. Jag ville inte längre åka jorden runt, han var allt jag ville ha, och vi flyttade ihop. I början var det tufft ekonomiskt och vi fick ofta klara oss på endast en lön. Vid andra tillfällen hjälpte våra föräldrar oss med hyran. Men när jag var 36 förbättrades situationen och vi bestämde oss för att ta nästa steg. Att bli föräldrar.
Jag har haft ett utomkvedshavandeskap. Men jag vägrar att bara vara ännu en i statistiken. Min berättelse är unik, liksom den om tusentals kvinnor som har genomlidit den här upplevelsen.
Smärtan av missfall och en tom livmoder
“Din biologiska klocka tickar”, brukade min far säga. Han har aldrig haft särskilt mycket takt och empati. Han tillhör dem som alltid säger det första som kommer upp i tankarna. Två år gick men ingen bebis kom. Jag blev inte gravid. Till slut antog vi att vi skulle förbli barnlösa, och vi tyckte inte att det var något fel med det. Vi mådde bra.
Men mitt under brinnande pandemi hände det. Världen verkade falla samman utanför fönstret, men vi hoppade av glädje. Jag tog ett graviditetstest och de där efterlängtade strecken dök upp. Jag visste att det var positivt, men jag tog ytterligare två test för säkerhets skull. Bara för att säkerställa att allt vi drömt om äntligen hade blivit verklighet. Och ja, det var sant. Vi skulle ha en bebis.
De följande två veckorna var de bästa och mest spännande i mitt liv. Nätterna spenderade vi med att prata om hur vårt liv skulle se ut, vilket namn vi skulle välja och hur vi skulle uppfostra vår lilla. Vi berättade nyheten för våra familjer, och min syster kunde inte ha varit lyckligare. Vi skulle bli mammor samma år. Hon var gravid i fjärde månaden med sin tredje.
Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas av ett missfall
En morgon när jag gick på toaletten upptäckte jag lite blod på mina underkläder. Det var inte mycket men det var där. Jag försäkrade mig själv om att jag hade läst att blödningar kan uppstå under första trimestern. Jag ansträngde mig för att säga till mig själv att det var normalt – när jag faktiskt visste att det inte var det. Men jag bestämde mig ändå för att det var bättre att försöka att inte oroa mig och nämnde ingenting för Peter.
När jag gick till köket och började laga frukost hände dock plötsligt något som jag fortfarande har svårt att förklara. Jag upplevde den värsta smärtan jag någonsin haft. Det var som om en brinnande het pigg upprepade gånger stötte mot mitt inre. Som om mina inälvor skoningslöst slets ut. Jag kallsvettades och minns inget annat. Jag tappade medvetandet.
När jag vaknade låg jag på en sjukhusbår. Peter satt bredvid mig och de skulle ta mig till ett ultraljud. Det var då som läkaren med fullständig avskildhet sa några ord till sköterskan. “Livmodern är tom. Det finns inget där”. Det var som om vi inte ens var där.
I händelse av blödning eller konstig känsla under graviditeten, är det lämpligt att omedelbart konsultera en läkare.
Ett utomkvedshavandeskap
Ett andra ultraljud visade att min livmoder var tom eftersom embryot satt fast i min vänstra äggledare. Det mätte 12 millimeter och levde. Om du inte vet något om utomkvedshavandeskap (som jag), låt mig berätta vad som händer när ett embryo utvecklas utanför livmodern. Det händer vid endast två procent av graviditeterna och de är aldrig livskraftiga. Fostren är dömda att dö.
Vårt barn levde men höll på att döda mig. Det fanns inget alternativ och läkarna informerade mig då om vad som skulle hända. Vår bebis måste dö. Därför skulle jag injiceras med metotrexat. Detta är ett kemoterapiläkemedel som injiceras i blodomloppet för att bromsa eller stoppa produktionen av snabbväxande celler.
Min graviditet, som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, hade precis börjat. Men efter några veckor skulle jag drabbas av smärta och blödning och allt skulle vara över. Att komma hem från sjukhuset var det sorgligaste ögonblicket i våra liv. Allt vi hade drömt om, allt vi hade planerat för, bröts ner i bitar av kött, blod och vätska.
Men vår historia slutade inte där. För tolv dagar senare gick den där brännande smärtan genom min mage igen. Något var fel, fostret hade dött, men det hade vuxit. Så läkarna ingrep skyndsamt för att ta bort äggledaren som vår bebis gömde sig i, som vägrade lämna mig, bunden till mitt inre och orsakade mig ett obeskrivligt lidande.
Utomkvedshavandeskap är den vanligaste orsaken till mödradöd under graviditetens första trimester.
Jag sörjde min lilla flicka
Jag vet att mitt utomkvedshavandeskap var en flicka. Att embryot som bara levde i några veckor var en liten flicka med himmelsblå ögon och ett vackert leende. Kalla det instinkt, kalla det intuition, men jag vet detta. Men eftersom de tog ut henne ur mig och lämnade ett ärr på min mage, kan jag inte sluta föreställa mig hur hennes liv skulle ha sett ut.
Jag vet att jag inte borde förstärka dessa tankar, men det ger mig en viss lättnad att föreställa mig henne i mitt sinne, lekande och skrattande. Med Peters två gropar på kinderna. “Du får snart en till”, säger min far med sin vanliga brist på taktkänsla. Men jag tänker bara på alla andra kvinnor som också har genomlidit missfall.
Jag kom ihåg min kollega som var sjukskriven efter att ha förlorat sitt barn, och när hon kom tillbaka till jobbet visste vi inte vad vi skulle säga till henne. Jag kom ihåg min bästa vän, som förlorade sitt barn i fjärde trimestern och som jag vet inte har återhämtat sig ännu. Vidare tänker jag på min moster, som fick åtta missfall och till slut, efter att ha adopterat en flicka, fick två egna.
Ett ärr som förbinder mig med henne
Jag vet att min sorg, precis som många andra kvinnors (och deras partners) är unik och inte går att jämföra. Med det sagt har vi alla något gemensamt: tomrummet, historien som inte skulle vara och den tysta sorgen som kommer att stanna hos oss för alltid. Det betyder inte att vi inte kan leva ett normalt liv, för det gör vi. Vi ler och drömmer igen och planerar.
Men när ingen ser oss, smeker vi våra inre och yttre ärr i tysthet och sörjer våra förluster. Och det är helt naturligt, för det som är älskat är ihågkommet och för alltid inrymt i små hörn av våra hjärtan.
Jag har blivit moster igen. Min syster har nu fått sitt barn. Även om jag till en början, under några dagar, inte kunde titta på hennes gravida mage utan att känna lite ilska, avund och sorg, känns det bra nu. Livet är okej och jag fortsätter att läka gradvis. Liksom Peter.
Jag hoppas bara att mitt vittnesbörd kan hjälpa någon. För om du har gått igenom samma sak bör du veta att du inte är ensam. Prata om det med dina nära och kära, låt dig bli älskad och omhändertagen och sök hjälp. Berätta för andra om din smärta.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Moini A, Hosseini R, Jahangiri N, Shiva M, Akhoond MR. Risk factors for ectopic pregnancy: A case-control study. J Res Med Sci. 2014 Sep;19(9):844-9. PMID: 25535498; PMCID: PMC4268192.