Oriana Fallaci, en biografi av ett vittne

09 april, 2020
Oriana Fallaci var en modig och begåvad kvinna som fängslade flera generationer med sitt underbara sätt att skriva. Hon är en av de mest inflytelserika journalisterna från det tjugonde århundradet, och skapade en brytpunkt i journalistikens historia.

Oriana Fallaci är en av de mest lästa och hyllade journalisterna i världen. Hennes 12 böcker finns på över 20 språk. Uppskattningsvis har hon sålt över 20 miljoner exemplar världen över.

Fallaci stod huvudsakligen ut från mängden som en intervjuare eftersom ingen annan kunde locka fram de mest dolda sidorna hos kändisar och maktmänniskor som hon gjorde.

Oriana Fallaci var en av ikonerna för den tredje statsmakten. Hon visade att journalistik kunde leda till verkliga resultat om den följde specifika principer.

Många av de mest inflytelserika karaktärerna från det tjugonde århundradet har registrerats av hennes bandspelare. Vissa menar att hon var allmänt avskydd, och att just det, för henne, var ett tecken på att hon gjorde något som var rätt.

Förutom sitt arbete som journalist var hon också en mycket bra författare. Hon hade en direkt, känslig och rolig stil som fängslade flera generationer. Hon skrev om många olika ämnen i sitt arbete: från förtryck av kvinnor i den muslimska världen till Muhammad Ali, Vietnamkriget och den första resan till månen.

En av de mest berömda anekdoterna av Oriana Fallaci gäller resan till månen som ägde rum genom Apollo XII-färden. Vissa påstår att Charles Conrad, resans befälhavare, sökte hennes råd angående vilken fras han borde yttra när han landsteg på månen. Eftersom Conrad var en kort man rådde Fallaci honom att säga: ”För Neil var det ett litet steg, men för mig är det väldigt stort”.

En inspelare bredvid en kopp kaffe, ett skrivblock och en penna.

Oriana Fallaci, partisanen

Oriana Fallaci såg dagens ljus i Florens, Italien, den 29 juni 1929. Hennes mor hade av allt att döma en mycket stark personlighet. Hennes far, Edoardo, var en enkel snickare som älskade Marcel Prousts arbete och den radikala vänstern. Oriana var hans första barn och han hade väntat sig en pojke, således uppfostrade han henne som en.

Hennes far lärde henne att skjuta, jaga samt uthärda smärtsamma situationer utan att klaga. När Salòrepubliken tog greppet över norra Italien gick Edoardo och hans dotter, som då knappt var 13 år gammal, med i motståndsrörelsen. Oriana Fallacis far blev arresterad och torterad av nazisterna under deras ockupation av Florens. Samtidigt arbetade hon som kurir för partisanerna.

När kriget slutade tilldelade den italienska armén henne en hedersmedalj för hennes mod. Oriana Fallaci var bara 14 år vid tillfället. Som utmärkt student belönades hon med stipendium för att studera medicin. Men hennes öde förde in henne på en annan väg: Hon blev journalist före 20 års ålder.

Historiens vittne

Fallaci arbetade för flera små tidningar. I slutet av 50-talet började hon skriva i tidningen L’Europeo. De sände henne till USA som nöjesskribent. Från den erfarenheten skrev hon sin första bok, I sette peccati di Hollywood (Hollywoods sju synder). Efter denna resa kände Oriana att hon kände sig hemma i landet, och flyttade till New York i början av 1960-talet.

Därefter påbörjade hon en serie resor till Asien från vilka hennes böcker Il sesso inutile, viaggio intorno alla donna (Det värdelösa könet, en resa runt kvinnan) samt Penelope alla guerra (Penelope till kriget) uppstod. Därefter skrev hon en serie artiklar samt en bok om NASA:s rymdprojekt.

1967 sadlade hon om till krigskorrespondent och blev ombedd att täcka Vietnamkonflikten. Detta resulterade i olika krönikor samt en av hennes mest kända böcker: Niente, e cosí sia (Ingenting, å så må det vara).

Vid det laget hade hon blivit ganska berömd världen över och täckte då ofta proteströrelser. Hon blev träffad av flera skott i massakern som ägde rum på Plaza de las Tres Culturas i Mexico City. Hon bedömdes på plats som avliden och skickades till bårhuset. Där upptäckte en anställd att hon trots allt var vid liv, och skickade henne tillbaka till ett sjukhus.

Ett antal böcker sedda ovanifrån.

En kvinna, en legend

Efter denna erfarenhet började hennes era av storslagna intervjuer. Hon satt till bords med de som var världens mäktigaste män på den tiden. Bland annat var en av hennes minnesvärda dialoger med Ayatollah Khomeini. Hon frågade honom angående hans religions behandling av kvinnor och tog av den ”chador” (muslimskt ytterplagg, särskilt vanligt i Iran) som hon hade tvingats att bära framför honom. Hon bevarade de flesta av dessa intervjuer i sin bok Intervista con la storia (Intervju med historien).

1973 träffade hon Alexandros Panagoulis medan hon gjorde en av sina intervjuer. Han var en grekisk hjälte som hade motställt sig landets diktatur. De två blev galet förälskade men deras förhållande tog abrupt slut tre år senare då han avled. Detta påverkade hennes liv djupt och hon skrev även en bok om honom, En man (svensk översättning 1981). Hennes framgångar fortsatte men några år senare gömde hon sig från världen i sin lägenhet i New York.

Hon fick sedan diagnosen lungcancer, och detta var vid tiden för 11 september-attackerna. Efter den händelsen skrev hon så många islamkritiska artiklar att tre regeringar beslutade att åtala henne för främlingsfientlighet. År 2006 beslutade hon sig för att återvända till Florens eftersom hon ville dö i sin hemstad. Tio dagar senare, den 15 september, dog Oriana Fallaci och lämnade ett oöverträffat journalistiskt arv bakom sig.

Hernández González, M. B. Zangrilli, Franco. 2013. Oriana Fallaci e così sia, uno scrittore postmoderno. Pisa: Felice Editore.