Varför paranoia är skadligt och varför det uppstår
Idag kommer vi ta upp varför paranoia är skadligt. Innan vi svarar på detta så bör vi nämna att psykoanalytikerna och psykiatrikerna har något annorlunda svar.
Konceptet började inom psykiatrin och folk trodde först att det helt enkelt var en form av galenskap.
Allt eftersom tiden gick så ansåg psykiatrin inte längre att den utgjorde en separat diagnos. Detta berodde delvis på att experterna började se den som en del av andra sjukdomar som exempelvis schizofreni.
Paranoian var då inte längre ett separat tillstånd, utan istället ett symptom på andra sjukdomar.
Inom psykoanalysen förhöll det sig dock annorlunda. Sigmund Freud ansåg att det handlade om en form av neuros som uppstod då man var besatt av något.
Senare började han dock att se den som en form av psykos, speciellt p.g.a. Schreber-fallet. Vi har också Lacan som faktiskt skrev sin doktorsavhandling baserat på fallet med Aimée: botad paranoia.
“Den paranoida personen har aldrig helt fel.”
-Sigmund Freud-
Paranoia är skadligt: Paranoians historia
Under lång tid användes paranoian som en synonym för galenskap. Tysken Kahlbaum var den förste som beskrev den som en störning i sig 1863.
Kraft-Ebing utvecklade konceptet 1879, där han definierade det som “mental isolering som främst påverkar omdömet och resonemanget”.
Det förekom andra försök att beskriva detta mentalproblem men Kraeplins teori från 1889 var en av de främsta.
Man började då se paranoia som en typ av störning där man lider av villfarelser men utan några andra direkta symptom.
Paranoia inom psykoanalysen
Sigmund Freud tog upp paranoia i sin bok Försvarets Neuropsykoser (1894). De freudianska psykoanalytikerna fokuserade främst på neuros.
Freud associerade till en början paranoian med projicering, men han drog inte några vidare slutsatser rörande ämnet.
Nesser formade det sätt där psykoanalysen ser på paranoian som ett mentalt tillstånd. Han sade att det i grund och botten var “ett unikt tolkningssätt”. En paranoid person känner att allt det som han ser eller hör handlar om honom själv.
Jacques Lacan drog detta koncept ännu längre. I en text från 1958 pratar han om Freuds Schreber-fall, där han definierar paranoida som “identifieringen av förnöjelse i en annan persons ställe”.
Lacan var en kryptisk författare och denna definition kan därför vara svår att förstå. I enklare termer kan man omformulera det som “den andra njuter av mig”.
Klargörande av konceptet paranoia
Inom psykoanalysen är en paranoid person inte bara en person som misstror andra, som vi ofta tror. En person med detta tillstånd gör två antaganden.
Det första är att det förekommer någon sorts ondska som han kommer bli utsatt för.
Den paranoida personen tolkar världen genom dessa ramverk, som är baserade på hans villfarelse. En villfarelse är i princip en historia som inte verkar rimlig.
När det gäller paranoian så handlar historian om någon form av ondska som drabbar personen.
Personen tolkar allt som han ser genom detta ramverk. Något så banalt som att tappa bort ett visst föremål kan vara bevis på andar, utomjordingar, demoner, etc. som har som uppgift att plåga och leka med personen i fråga.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Freud, S. (1911). Puntualizaciones psicoanalíticas sobre un caso de paranoia (Dementia paranoides) descrito autobiográficamente. Obras completas, 12, 1-73.
