Självuppoffring och familj: när du inte prioriteras
Det finns familjer som har en sedvana av självuppoffring. Denna typ av familj lär sina medlemmar att de “borde” göra uppoffringar för familjens skull. De främjar idén om att en individ måste sätta sina egna behov och önskemål efter familjens behov.
De relationella principerna i dessa typer av familjer följer regeln om “självuppoffring för acceptans”. Med andra ord måste du prioritera andras behov över dina egna för att undvika att bli det svarta fåret. Ömheten och fördelarna som din familj erbjuder är på villkoret att ditt liv är en kontinuerlig följd av förpliktelser mot familjen.
Vem är ansvarig för självuppoffring?
Vi ser denna typ av beteende framförallt hos föräldrar. De är de främsta självuppoffrarna eller martyrerna. De beter sig i enlighet med idén om att deras barns lycka är den viktigaste. De behov som deras barn uttrycker är vad som vägleder deras barns uppfostran.
När familjen växer och den här idén om självuppoffrande åldras, ärver nästa generation den också. Alla efterföljande familjemedlemmar blir ansvariga för att ta hand om familjen. De förväntar sig ett liv av uppoffring och avsägelse till förmån för det gemensamma bästa.
När föräldrarna är de som gör självuppoffringar
När föräldrarna fortfarande är de självuppoffrande, kan deras barn känna sig fria att bilda en annan syn på livet. De gör uppror i tanke, ord och handlingar, och försöker bringa ett mer hälsosamt perspektiv till relationerna.
Precis som Giorgio Nardone säger om att barnen “ber sina föräldrar att ha mer roligt, att gå ut, att resa… Men föräldrarna svarar att de inte har något val. Om barnen vill klä sig trendigt, studera, ha en egen bil etc., måste föräldrarna göra uppoffringar. De måste offra många andra saker”.
Vi kan se att deras syn på världen och familjen kretsar kring en viss idé. Den idén är att alltid prioritera andras behov och önskemål. De anser nämligen att detta är nödvändigt för att garantera stabilitet och acceptans från familjen.
Andra modeller av familjer som baseras på självuppoffring är par av “patologiska altruister” och “patologiska narcissister”. I dessa duetter åtnjuter varje individ njutning från den andras uppoffringar. Varje medlem har en roll och kan spela offerkortet för att få överläge i relationen.
Det finns andra, lika oroväckande kombinationer. I vissa familjer pågår det till exempel en tävling för att se vem som kan offra mest. Uppoffringen är att uppnå någon form av yttre mål (som till exempel att köpa ett hus). De kommer med den perfekta ursäkten för att undvika njutning i nuet. Målet? Öka framtida njutning.
Oavsett vad är dessa relationsmönster negativa. Det beror på att de minskar vikten av kärlek för sig själv och hälsosam självkänsla hos familjemedlemmarna.
“Uppoffring” och “Jag borde…” är ord som utgör ett sätt att leva
I de mest extrema fallen finns det några ord som dyker upp ofta. Orden “offer” och “bör” utgör ett utpräglat karaktärsdrag i vissa människors livsfilosofi. När den “patologiska altruisten” är en förälder blir barnet (den patologiska narcissisten) tvunget att “ta vad det kan få”. Nardone säger:
“Relationerna är ofta asymmetriska, och även om de som offrar sig ser anspråkslösa och utsatta ut, är de ofta i en mycket stark ställning, eftersom de genom sina uppoffringar får en överlägsen ställning, vilket gör att de andra känner sig skyldiga eller skuldsatta. Detta skapar ett familjespel baserat på ett system av krediter och debiteringar, som rör sig mot moralisk utpressning.”
Det här är en typ av personlighetsmönster som underställer personen och är oerhört utmattande. I vissa fall har människor som växer upp i denna typ av miljö svårt att känna sig tillfreds med sitt behov av ömsesidighet. Det beror på att de lär sig att låta sina egna önskningar bli åsidosatta.
Det negativa med självuppoffring
Människor med denna inställning säger ofta saker som “du förstår inte vad jag har offrat, om det inte vore för mig…”. De tar alltså på sig offerrollen. Deras liv är en förödelse. De är således dömda till en begränsad tillvaro där de alltid tvingas begrava sina egna liv och intressen.
Hos barn som antar denna självuppoffringsmodell för familjen är det emotionella arvet en oförmåga att njuta av nuet. De antar andras drömmar som sina egna. De känner hopplöshet och har svårt att skaffa sig självkännedomen för att ändra sin situation.
En del människor försöker desperat att lämna sin kvävande familjeatmosfär. De kan inte stå ut med utpressningen och oron som dränker deras egna behov. Somliga söker ständigt efter förändring, andra lär sig att komma överens etc.
Det är viktigt att identifiera dessa relationsmönster i självuppoffrande familjer. Detta är nämligen det första steget mot personlig tillväxt och en egen definition av prioriteringar. Det är något som vi alla bör tänka på varje dag.
