Smärtan hos dem utan namn

Låt oss tala om smärtan hos dem utan namn, som bara har en etikett. Som har den blodröda bokstaven av en mentalsjukdom stämplade på bröstet, dömda till en missförstådd existens. Som har stämplats som farliga, excentriska eller skadliga. Och som missförstås av personer som inte brytt sig om att lära känna dem.

De är de personer du ser på gatan. Det är den lokala galningen, den excentriska grannen, den konstiga mannen på gatan. De är inte människor, de är en uppsättning etiketter, vanligtvis cementerade över tid, som har avhumaniserat dem i andra människors ögon. De är en tom diagnos, personer utan identitet, utan namn.

Du kanske är så van vid att höra dessa etiketter att du inte stannat upp för att tänka på hur dessa människor känner när de hör dem. Du kanske till och med tror att de skrattar åt dem eftersom de tycker de är lika roliga som du. Men kanske skrattar de för att de inte har styrkan att hantera personerna som dömer dem vid första anblick och avfärdar dem som annorlunda. Hur skulle du känna om du fick den typen av dom, avvisning och brist på empati?

Pappershopp

I början trodde folk att om de fått en diagnos, en legitim anledning att må dåligt, skulle de få behandling och lösa sina problem. Men i de flesta fall är etiketten som kommer med deras mentala hälsa en börda snarare än en lösning.

Det är en börda eftersom de i samhällets ögon blir farliga, aggressiva, okontrollerbara och opålitliga. Och sedan finns det inget arbete för dem, för etiketten har dömt dem till ett liv i exil tillsammans med alla andra annorlunda, bortglömda personer utan namn.

Och sedan lämnas de med inget annat än smärta i takt med att deras pappersdrömmar sjunker under ytan i samband med att de blir dömda. Samhället säger sig vilja återintegrera dem, men vad är anledningen om det bara kommer döma och inte ge dem chansen att visa hur mycket de är värda och hur mycket de kan göra?

Otillräcklig behandling för dem utan namn

Men helvetet med en bortglömd existens slutar inte där. De känner sig även marginaliserade av sjukvårdssystemet. Det finns empiriskt giltiga behandlingar för diverse sjukdomar, men de får inte tillgång till dem. Istället läggs deras hälsa i händerna på ett piller.

Långtifrån alla med en så pass allvarlig åkomma som depression får tillgång till tillräcklig psykologisk vård. Istället hanteras det med läkemedel som skrivs ut av en psykiatriker eller allmänläkare. Men den bästa behandlingen för depression är enligt Världshälsoorganisationen farmakologisk tillsammans med psykoterapi.

Medicin kan faktiskt hjälpa, men för sig själv är de bara ett plåster snarare än en lösning. För lätt och måttlig depression uppvisar psykoterapi dessutom bättre och mer långvariga resultat än medicinering. Patienter kan gagnas av en kombination av terapeutiska och farmakologiska behandlingar.

Vetenskapliga studier indikerar dessutom att psykologiska behandlingar bör vara den första behandlingen för ångestproblem, innan man vänder sig till läkemedel.

Smärtan hos familjer som känner sig dömda och missförstådda

När vi talar om människorna utan namn, de bortglömda, får vi inte glömma de enda personerna som aldrig dömer dem och som alltid finns vid deras sida. Personerna som kämpar med dem varje dag så att världen kan bli en mindre hotfull plats för dem. Glöm inte att bakom varje mentalsjuk person finns det en familj som ofta också känner sig missförstådd och utdömd.

När folk sätter etiketter som om de är harmlösa klassifikationer, när de refererar till personer med mentalsjukdomar på det sättet, beskyller de även deras familjer för sjukdomen. De får inte tillräckligt stöd eller behandling, men ändå döms deras familjer.

Låt oss börja kalla de bortglömda vid deras namn istället för att åsamka dem mer smärta. Informera dig själv om olika mentalsjukdomar innan du utvecklar förutfattade meningar om dem, för de är vanligtvis felaktiga. Lär dig innan du dömer, och sätt dig framförallt i deras skor. Det finns ingen annan plats att börja på om du verkligen vill hjälpa dem.