Transdiagnostisk terapi för ångest
Under det senaste decenniet har klinisk psykologi gjort flertalet framsteg i typen av behandlingar som finns för att hjälpa patienter. En av dem är transdiagnostisk terapi.
Vanligtvis lär sig terapeuter att använda en specifik behandling för varje psykopatologi. Men vissa studier har visat att samma strategi för en hel kategori av tillstånd kan vara mer effektivt. Detta koncept kallas för transdiagnostisk terapi.
Den fokuserar på den röda tråd som går genom flera olika tillstånd. Till exempel delar panik, fobier och generell ångest en uppsättning drag som är gemensamma för alla ångestsjukdomar. Det kan röra sig om oroande eller negativa tankar, fysiologisk hyperaktivering samt undvikande eller säkrande beteenden.
Är det då inte logiskt att använda en kognitiv beteendeterapi (CBT) för varje specifik sjukdom? Enligt Norton-gruppen vid University of Houston (Norton, Hayes och Hope 2004; Norton och Hope, 2005) är svaret nej.
Forskarna utförde slumpmässiga kliniska försök med en transdiagnostisk kognitiv-beteende-gruppterapi på en uppsättning patienter med olika depressions- och ångestsjukdomar. De fann att ångestsymptomen inte bara förbättrades, utan även den komorbida sekundära diagnosen, som inte var kopplad till ångest (till exempel depression).
“Kombinationen var mer effektivt än CBT kombinerad med andra typer av behandlingar för ångestsjukdom, såsom avslappningsträning, enligt Peter Norton, assisterande professor i klinisk psykologi och chef för Anxiety Disorder Clinic vid University of Houston (UH).”
Vad är transdiagnostisk terapi för ångest?
Nyckeln till transdiagnostisk terapi är en terapeut som kan hitta den gemensamma nämnaren för flera olika ångestsjukdomar.
Det spelar ingen roll om du lider av panikattacker, arachnofobi eller till och med tvångssyndrom; i transdiagnostisk terapi glömmer man de specifika etiketterna och säger bara att patienten lider av ångest. Den specifika manifestationen av ångesten spelar ingen roll.
Denna gemensamma kärnpatologi från Norton är i grund och botten fastställd av strukturen hos tripartitmodellen för ångest och depression (Clark och Watson, 1991).
För Clark och Watson föreslår tripartitmodellen för ångest och depression att depression och ångest har delade beståndsdelar (generaliserad negativ affekt) och unika beståndsdelar (anhedoni och fysiologisk hyperaktivering).
Norton använde dessa referenser och antog att negativ åverkan kunde anses vara en central psykopatologisk beståndsdel hos både ångest och depression. I enlighet med denna teoretiska modell är processerna och beståndsdelarna hos behandlingen samma för olika och unika manifestationer av ångest.
De vanliga ingredienserna i transdiagnostisk kognitiv-beteendeterapi var:
Psykoutbildning
Terapeuten lär patienten om ångest rent allmänt: hur den ser ut, varför den inträffar och varför den håller i sig. I enlighet med tripartitmodellen tillhandahåller terapeuten även information om negativ affekt, vilket är vanligt hos ångest och depression.
Experter på mental hälsa bör förstå att om de hanterar emotionell läggning och rör sig bort från konstgjorda uppdelningar, kommer komorbiteten hos varje patient att förbättras.
Komorbiteter är patologier som ofta kommer med det primära problemet. Ångest och depression är exempel på det. I de flesta fall är de faktiskt så lika att man nästan inte kan skilja på dem. Ett sätt att förena dem är genom att kolla på dem i linje med negativ affekt.
Kognitiv omstrukturering
Vi vet att de flesta patienter med ångest lider av oroande eller negativa tankemönster. Vi vet även att ångest är ett svar på en känsla av potentiell fara.
Studier visar att det intuitiva svaret på fara inte fungerar ordentligt hos patienter med ångest. Deras tankar är överdrivna och saknar kontakt med verkligheten. Rätt träning i kognitiv omstrukturering kan hjälpa patienter att identifiera och modifiera sina oroande tankar. De kan använda sokratisk dialog för att ersätta negativa tankar med mer realistiska.
När någon till exempel får panik så tänker hon ofta saker som, “Kommer jag få en panikattack?” eller “Håller jag på att bli galen?” Någon med generaliserat ångestsyndrom kan tänka, “Tänk om min dotter blir våldtagen när hon går ut i kväll?”
Målet är att patienten ska fokusera på verkligheten och de fakta som existerar i nuet, istället för att föreställa sig saker som ännu inte skett. Även om saker som patienten föreställt sig inträffar, lär de inte ha skett exakt som patienten föreställde sig.
Exponering och svarsförebyggande
Denna strategi är användbar för att exponera patienten för sakerna han är rädd för. Exponeringen kan vara verklig, påhittad eller interoceptiv. Idén är att använda exponering för att hjälpa patienter med panikstörningar att lära sig hantera känslorna som ofta uppstår.
Exponering hjälper den fysiologiska upplevelsen av ångest, såväl som ångestutlösare. Det andra resultatet är att patienter kan lära sig att sluta använda undvikande för att hantera sina problem. Hanteringsmetoder kan inkludera tankarna eller handlingarna som tvångssyndrom ger upphov till, handlingar kopplade till generaliserat ångestsyndrom eller att ta ett lugnande medel för att lugna ett paniktillstånd.
Slutsatser om transdiagnostisk terapi
Transdiagnostisk terapi ger utmärkta resultat. Enligt Norton ser patienter större förbättring med transdiagnostisk terapi än med standardterapi. De ser även positiv påverkan på sekundära diagnoser. Två tredjedelar av komorbiteterna försvinner, jämfört med 40% när man behandlar specifika störningar.
Man kan se att transdiagnostisk terapi kan vara mer effektiv för patienter rent generellt. Den kan dock även vara mer effektiv för terapeuterna, som kan behandla en grupp av människor med samma diagnos på samma gång.
Det transdiagnostiska psykopatologiska perspektivet gör det möjligt att se på mentala sjukdomar ur ett bredare perspektiv. Att se dem från konvergensen av olika psykologiska processer som uppsättningar av tillstånd har gemensamt, gör behandlingen mer holistisk och effektiv.
Vi kan även dra slutsatsen att forskare har underskattat vikten av andra känslor, som avsky. Nyligen utförda studier har visat att anhedoni och rädsla också spelar en viktig roll i vissa ångestsyndrom, speciellt olika former av fobi och tvångssyndrom.
Även om forskare ännu inte kommit underfund med hur stor del avsky spelar för generell negativ affekt-störning, verkar allt tyda på att det kan vara en generisk transdiagnostisk dimension av känslighet för avsky, vilket skulle kunna vara etiologiskt antytt i vissa grupper av mentala sjukdomar.
Logiskt sätt bör kognitiv beteendeterapi inkludera att modifiera sagda konstruktion i nya transdiagnostiska protokoll. Resultaten är dock väldigt lovande hittills. Och inte bara när det kommer till transdiagnostisk terapi för vuxna, utan även för barn och tonåringar, som ofta är svårare att diagnostisera.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Norton, P. J. (2012). Group cognitive-behavioral therapy of anxiety: A transdiagnostic treatment manual. New York: Guilford.
- Sandín, B.; Chorot, P.; Valiente, R. (2012). Transdiagnostico: Nueva frontera en psicología clínica. Revista de Psicopatología y Psicología Clínica. Vol. 17, N.º 3, pp. 185-203.
