Tre märken från barndomen som stannar kvar för alltid

Barndomen är en tid då det uppkommer en vacker paradox, då vi konstruerar ett starkt fundament utan att vi märker av detta. Vid fyra års ålder har man börjat definiera sitt sätt att vara. Härifrån kommer man sedan att bygga vidare på det man har byggt upp under de första åren.

Vi kommer nu att prata om tre märken från barndomen som varar för evigt.

När det är omöjligt att lita på någon efter barndomen

När ett barn hela tiden blir sviket av sina föräldrar eller vårdnadshavare så blir det sedan svårt för honom eller henne att lita på andra och även på sig själv. Barnet måste kämpa mycket mot denna tendens för att etablera band med andra.

Man sviker barn om man lovar saker som man inte kan eller vill uppfylla. Det är viktigt för dem att de får den där leksaken som de har blivit lovade, eller att man tar med dem till parken som man har lovat.

Dessa handlingar kan verka meningslösa och utan speciell relevans för vuxna, men för ett barn representerar det vad det kan förvänta sig av de närmaste personerna runt omkring.

Om ett barn märker att föräldrarna ljuger så kommer han eller hon lära sig att ord saknar värde. Det kommer bli svårare för honom eller henne att lita på andra. Detta märke implicerar att barnet under sin uppväxt kommer att ha stora svårigheter: att komma nära andra känslomässigt och att lita på andra.

Rädslan för att bli övergiven

Ett barn som har känt sig ensamt, ignorerat och övergivet kommer att börja tro att ensamheten är ett helt negativt stadium och kan ta en av två vägar: Barnet blir väldigt beroende av andra och kommer alltid att söka någon för skydd, eller så avsäger sig barnet kamratskap på grund av rädsla för att bli övergivet.

De som tar den beroende vägen klarar av att tolerera vilken typ av relation som helst för att inte känna sig ensamma. De tror att de är helt oförmögna att klara av ensamheten och de betalar därför vilket pris som helst för sällskap.

De som undviker andra till varje pris för att inte riskera att bli övergivna kommer att bli oförmögna att njuta av någons sällskap. För dem är kärlek synonymt med rädsla. Ju mer kärlek den andra personen känner, desto mer växer deras ångest och vilja att fly. Det är den typ av personer som bryter kontakter med andra för att de inte vill bli sårade.

Rädslan för att bli bortstött

Barn som alltid har blivit ifrågasatta av sina föräldrar blir ofta till sina egna fiender. De kommer att utveckla en inre dialog där de alltid dömer sig själva.

Dessa barn kommer i sina vuxna liv antagligen aldrig att vara tillfreds med vad de gör eller tänker. De kommer alltid att komma på sätt att sabotera sina egna planer och kommer att känna att de inte förtjänar omtanke från någon och ej heller kärlek.

De blir till isolerade vuxna som känner panik i sociala sammanhang. Samtidigt är de extremt beroende av andras åsikter. De krossas helt vid andras minsta kritik eftersom de inte kan skilja på en objektiv observation och en personlig attack.

Om de även har blivit förödmjukade som barn så kommer detta ha allvarliga konsekvenser. Förödmjukelserna skapar undertryckt ilska, där personen också försöker att förödmjuka andra.

De märken som dessa erfarenheter från barndomen lämnar är mycket svåra att ändra på. Detta innebär dock inte att man inte kan jobba för att det ska bli bättre. Det första steget är att förstå att de finns där för att man ska kunna jobba med problemet.