Vad är Self-Care Deficit Theory?
Dorothea Orem hade en framstående karriär inom omvårdnad. Faktum är att hon skapade en vårdmodell som har bidragit till att lägga grunden för modern omvårdnad. Den kan användas av alla som har en patient att ta hand om. Den är känd som Self-care deficit theory.
Teorin har som utgångspunkt att individer kan delta i sin egen vård när de är sjuka. Den ger riktlinjer för patienterna så att de ska kunna ta hand om sig själva eller ta emot den hjälp de behöver när deras tillstånd omöjliggör full autonomi.
Denna modell menar att individer under normala förhållanden måste lära sig egenvård eftersom det inte är ett medfött beteende. När de är sjuka eller lider av vissa begränsningar är det därför viktigt att identifiera i vilken utsträckning sådan egenvård kan ges. Det är härifrån som principerna för self-care deficit theory föds.
“…egenvård är en aktivitet som individer lär sig, inriktad mot ett mål. Det är ett beteende som existerar i specifika livssituationer, som människor riktar mot sig själva, mot andra eller mot omgivningen, för att reglera de faktorer som påverkar deras egen utveckling och funktion till nytta för sitt liv, sin hälsa och sitt välbefinnande.”
-Ydalsys Naranjo Hernández-
Self-care deficit theory
Dorothea Orems teori bygger på antagandet att egenvård är en uppsättning medvetna och avsiktliga handlingar som syftar till att specificera individens hälsa och de åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla eller förbättra den.
Det finns vissa omständigheter som är nödvändiga för att en individ ska kunna bibehålla sitt liv och sin hälsa i gott skick. Denna teori identifierar dem som egenvårdskrav. De är som följer:
Universella
Dessa är de förutsättningar som varje människa måste ha för att garantera sitt liv och sin hälsa. Enligt self-care deficit theory finns det fem:
- Säkerställande av tillräckligt intag av luft, vatten och mat.
- En sund matsmältningsprocess.
- En balans mellan aktivitet och vila, liksom ensamhet och social interaktion.
- Förebyggande av faror för människors liv och välbefinnande.
- Främjande av mänsklig funktion.
Utvecklingsrelaterade
Detta motsvarar de nödvändiga förutsättningarna för att upprätthålla liv och god hälsa vid specifika ögonblick av vital utveckling. Det inkluderar möjligheten att ge stöd och ledsagning i processer som graviditet, födelse, amning, ålderdom etc. Inkluderat är också det stöd som man måste erbjuda under följande förhållanden:
- Utbildningsbrister.
- Statusproblem.
- Social missanpassning.
- Dödlig sjukdom.
- Miljöförändringar.
- Dålig livskvalitet.
- Förlust av familj, vänner, ägodelar eller trygghet.
Hälsoavvikelser
Dessa avser de villkor som är nödvändiga för att upprätthålla liv och hälsa när en individ är sjuk eller uppvisar någon typ av begränsning, oavsett om den är tillfällig eller permanent. I dessa fall krävs hjälp eller assistans inom följande områden:
- Medicinsk assistans.
- Effekter av det patologiska tillståndet.
- Tillgång till terapier och behandlingar.
- Att lära sig leva med sjukdomen.
- Uppmärksamhet på de negativa effekterna av behandling eller terapi.
- Viljan att ta emot vård vid behov.
Self-Care Deficit Theory och vårdsystemet
Den som är ansvarig för en patient måste identifiera dennes objektiva behov, baserat på de egenvårdskrav som anges ovan. Enligt Orems teori väljer man en stödmodell baserad på patientens förutsättningar.
Det finns tre möjliga alternativ: full kompensation, partiell kompensation och utbildningsstöd. De är som följer:
- Full kompensation. Vårdgivaren måste göra saker för patienten. Det innebär att en stor del av egenvården ligger i vårdgivarens händer och inte den sjukes.
- Partiell kompensation. Det vårdaren gör för patienten kompenserar för dennes begränsningar när det kommer till egenvård.
- Utbildningsstöd. Patienten kan ta hand om sin egenvård men behöver fortfarande stöd eller hjälp för att utföra den framgångsrikt. Det inkluderar utbildningsinsatser och/eller komplement till egenvård.
Den centrala idén med self-care deficit theory är att noggrant identifiera patientens verkliga behov och de åtgärder som man behöver vidta för att tillgodose dem. Målet är att genomföra åtgärder så att patienten blir alltmer autonom. Med andra ord att bli alltmer kapabel att ta hand om sin egen egenvård.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Armus, D. (2002). La Enfermedad En La Historiografía De América Latina Moderna. Asclepio, 54(2), 41-60. https://works.swarthmore.edu/fac-history/43/
- Hernández, Y. N., Pacheco, J. A. C., & Larreynaga, M. R. (2017). La teoría déficit de autocuidado: Dorothea Elizabeth Orem. Gaceta médica espirituana, 19(3). http://scielo.sld.cu/scielo.php?script=sci_arttext&pid=S1608-89212017000300009
- Tobón Correa, O. (2003). El Autocuidado una habilidad para vivir. Hacia la Promoción de la Salud, 8, 37-49. https://pesquisa.bvsalud.org/portal/resource/pt/lil-479433