När att vara dig själv är att göra familjen besviken
Ibland kommer du göra familjen besviken genom att vara dig själv. Ibland är det praktiskt taget oundvikligt för att vara fria; för att bekräfta oss själva som personer, som individer, förtjänta av vår lycka och författare av vår självständighet.
Att ifrågasätta eller bryta förväntningar från familjen är ett hälsosamt steg som förnyar oss inifrån och ut, samtidigt som det tvingar våra närstående att ta det svåra beslutet att acceptera oss som vi är, eller släppa taget om oss.
Det är inte lätt. Under det första skedet av vår livscykel finns det ett ögonblick när ett barn vaknar och blir helt medvetet om de subtila inkongruenser som finns i många familjer. Barnet kan till exempel märka att föräldrarna ger bestämda råd, men sedan inte följer dem själva.
Barnet känner sig även obekvämt med hur föräldrarnas förväntningar skiljer sig så mycket från vad det själv skapar, överväger och känner.
“Det kan inte finnas någon djup besvikelse där det inte finns djup kärlek.”
-Martin Luther King Jr.-
Familjeförväntningar är som små atomer som kraschar in i varandra. De skapar ett osynligt material som ingen är medveten om, men som är kvävande. De kommer från generationsöverskridande system för styrka och övertygelse. De är oskrivna uppföranderegler som vi uttrycker verbalt och genom tonläge såväl som icke-verbalt språk.
Utan att inse det blir vi formade av en serie övertygelser och attribut som vi internaliserar i tystnad och med viss svårighet. Tills vi inser att vi inte passar in i pusslet; vi förstår äntligen att vår “funktionella” familj kanske inte är så funktionell.
Alltför många tystnader och nedåtvända blickar som undviker att möta varandra. Det är då du beslutar att göra en förändring och finna din egen väg, även om det riskerar att göra familjen besviken.
Komplexiteten hos familjeband
När Lukas kom till världen var hans mamma 41 och hans pappa 46. För hans föräldrar var det inte ett val att skaffa barn, utan resultatet av en lång och svår resa.
Innan han föddes drabbades hans mamma av fyra missfall, och efter honom ytterligare ett. Utan egen skuld blev han en ensam överlevare som hans familj projicerade alla sina förväntningar på. Ensam bar han vikten av en hel samling hopp, drömmar och önskningar.
Men Lukas var aldrig en bra elev. Han var inte lugn och definitivt inte lydig. Det värsta var att han genom alla sina misslyckanden i skolan alltid ackompanjerades av sina osynliga syskons spöken.
Även om de aldrig föddes så höll hans föräldrar dem alltid i närheten: “jag är säker på att en av dem hade blivit ingenjör, som jag”, “jag är säker på att en av dem hade varit mer stabil, mer ansvarsfull...”
Utöver sina föräldrars konstanta idealisering av vad som kunde varit, var Lukas även tvungen att hantera andra jobbiga budskap från fastrar, farbröder och morföräldrar. “Lyssna på din mor, sluta med musiken och hitta ett riktigt jobb. Dina föräldrar har lidit så mycket för dig och det skulle inte kosta dig något att göra dem lyckliga för en gångs skull…”
Nu när han äntligen nått en ålder där han kan ta sina egna beslut, har Lukas beslutat sig för att studera musik vid en musikhögskola. Han vet att han kommer göra familjen besviken; han vet att han kommer åsamka dem smärta; men han kan inte fortsätta vara en del av denna familjeparadigm, fylld med spöken och omöjliga förväntningar.
Lukas måste vara sann till sig själv och vara författaren av sin egen framtid.
Att vara dig själv är att göra familjen besviken, men det blir en väg till upplysning
Förra året utfördes en väldigt intressant studie vid University of Utah i USA som förklarade vilka strategier som skulle vara bäst för att hjälpa personer som såg sig själva som de svarta fåren i sina kärnfamiljer.
Det kommer inte som någon överraskning att situationen (bortom den uppenbara symboliken i termen) är extremt komplex. Så komplex att majoriteten av våra emotionella problem kommer från krockar av värderingar, behov och övertygelser vi har i våra familjer.
Blod gör oss endast till släktingar. Kärlek är vad som gör oss till familj.
Att veta hur man ska reagera och effektivt hantera denna verklighet är vitalt för vårt välmående. De tre slutsatserna som drogs av denna studie kan tjäna som en guide för dem som genomgår familjeproblem.
- Vi bör tänka på oss själva som “motståndskraftiga svarta får”, personer som är kapabla att övervinna motgångar för att gå framåt utan att glömma allt vi en gång lärt oss och upplevt.
- Att finna hjälp, stöd eller vägledning utanför familjen är viktigt för att kunna se saker från ett annat perspektiv. Detta för att tro på oss själva och för att ha modet att ta beslut.
- Att vara bestämd med vår familj är nyckeln. Att uttrycka våra behov, tankar och önskningar högt behöver inte vara ett hot om vi gör det med respekt, mognad och övertygelse. Om någon är besviken kommer det bara vara ett snabbt och nödvändigt sätt att komma närmare sanningen.
Låt oss tänka om angående denna värdering som ingjutits i oss under så lång tid, och förstå att det inte alltid är negativt att göra familjen besviken. Det är en nödvändig handling för att återbekräfta våra identiteter som självständiga varelser med våra egna åsikter.
