Vet du vad undvikande av tillgivenhet är?

Granskad och godkänd av psykologen Sergio De Dios González.

Skriven av Edith Sánchez

Senaste uppdateringen: 17 december, 2022

Tillgivenhet är ett tajt emotionellt band vi skapar med människor som bryr sig om oss och som ger oss säkerhet. Detta är givetvis väldigt intensivt i början av våra liv. I de första faserna är vi helt beroende av skyddet från personerna omkring oss för att överleva. Tillgivenhet bildas alltså naturligt som en garanti för överlevnad, men markerar även karaktären hos våra tidigaste relationer. Undvikande av tillgivenhet är ytterligare ett viktigt koncept vi ska utforska idag.

När de vuxna som tar hand om oss fyller sin roll bra kommer vi troligen utveckla ett säkert band av tillgivenhet, oberoende av vårt temperament. Vi är beroende av den andra personen, men det ger inte upphov till känslor av ångest eller frustration.

Tvärtom kommer vi troligen utveckla band av osäker tillgivenhet när vi lämnas utan omvårdnad eller stöts bort. Detta är en form av beroende som är laddat med ångest och likgiltighet.

Sättet som dessa band formar vårt livs första år kommer ha mycket inflytande på sättet vi bildar affektiva relationer med andra människor. Såvida vi inte gör ett medvetet ingripande i det området. Så man kan säga att dessa band lämnar ett djupt, nästan permanent märke.

På så sätt tenderar det vi kan observera i vuxen ålder att upprepa stilen av tillgivenhet som förstärkte en person i dennes barndom. På ett eller annat sätt har tidiga relationer med tillgivenhet redan berättat för oss vad vi kan och inte kan förvänta oss av andra människor, vare sig det är sant eller inte.

Teorin om tillgivenhet

John Bowlby, en brittisk psykoanalytiker, blev intresserad av konceptet tillgivenhet och utvecklade en teori om det. Baserat på hans observationer etablerade han idén att vi har fylogenetiska predispositioner att utveckla band. Dessa band är främst riktade mot alla personer som ger oss skydd och säkerhet. Eller personerna som, vare sig de vill eller inte, ska ge dem till oss.

Mer nyligen identifierade psykologen Mary Dinsmore Ainsworth tre typer av tillgivenhet: säker tillgivenhet, likgiltig eller resistent tillgivenhet samt bortstötning eller undvikande av tillgivenhet. Enligt hennes forskning utvecklar majoriteten av alla människor den första typen. Det finns dock även många som faller under de två andra kategorierna.

Säker tillgivenhet låter oss bilda starka och spontana affektiva band. Osäker tillgivenhet (ambivalens och våld) bereder väg för starkt undertryck och svårigheter att skapa intima band med andra människor.

Var typerna av tillgivenhet kommer från

När föräldrar har bra attityd och tillräcklig närvaro för sitt barn, bildar de tajta band av säkerhet. I detta scenario kommer barnet bete sig på ett förutsägbart sätt. Om mamman rör sig bortåt gråter det och känner sig obekvämt i några sekunder, tills det orienterar sig. När hon kommer tillbaka demonstrerar det glädje och uttrycker affektion.

Om föräldrarna beter sig avlägset eller uppvisar tecken på bortstötning mot barnet – eller är för överbeskyddande – kommer barnet troligen utveckla en osäker tillgivenhet. När detta sker ser barnet att dess behov inte kommer uppfyllas eller befarar att de inte kommer uppfyllas under en tid.

Därför är ångesten eller undvikandet av tillgivenhet hos dessa barn ett sätt att skydda sig mot övergivningen eller likgiltigheten de väntar sig. De kan till och med lära sig att uppvisande av tillgivenhet irriterar personerna som älskar dem som mest: deras föräldrar. Så de små börjar bespara dem sina känslor.

I dessa scenarier agerar barnet knappt när modern går iväg. Och när hon kommer tillbaka förblir barnet avlägset och självupptaget. Det är så det utvecklar falsk tillgivenhet.

Effekterna av undvikande av tillgivenhet och hur man övervinner det

Effekterna av undvikande av tillgivenhet följer dig hela vägen upp till vuxen ålder. Barn som uppfostrats i dessa omständigheter blir till vuxna som blir nästan helt inkapabla att uttrycka sina känslor. Men inte bara att uttrycka dem, utan även att känna och identifiera dem.

De kommer försöka ta emotionellt avstånd från allt och alla. De kan vara likgiltiga runt andra och ambivalenta om sina egna känslor.

Denna situation är framförallt reflekterad i parens värld. De blir ängsliga över att förlora sin älskade. De tror att om de minimerar eller inte visar sina känslor så kommer de skydda sig mot eventuellt lidande. De flyr från autentiska dialoger och blir rädda om de inträffar.

Istället för att uttrycka sitt ogillande med ord kommer de göra det med utbrott och falska konflikter. De lider mycket eftersom de inte kan älska lugnt. Istället älskar de som om det fanns ett allvarligt hot hängandes över deras huvuden. Ett hot som de ofta inte kan identifiera.

Det går att övervinna undvikande av tillgivenhet

Även om tillgivenhetsmönster tenderar att kvarstå, är det alltid möjligt att förfina och polera dem. Ibland kan en förlust av en närstående föra med sig en reflektion och förändring av mönster. Ibland uppnår folk detta genom att träffa en psykoterapeut. Det är även möjligt att bli medveten om det och jobba på det individuellt för att lära sig hur man sammankopplar med världen på ett mer konstruktivt sätt.

Att övervinna undvikande av tillgivenhet fungerar genom att återställa relationen mellan personen och dennes inre värld. I många fall fungerar det genom att återfå en sund självkänsla.

Endast när denna relation är frisk är det möjligt för personen att tänka på de inre världarna hos personerna omkring denne. Möjligheten för empati när man tänker på alla andras känslor kan alltså endast födas när de börjar tänka på sina egna.

Ur denna synvinkel är det väldigt viktigt att förändra våra kommunikationsmönster. Att öppna upp dem, på gott och ont. På så sätt kan vi ha förmågan att uttrycka våra känslor på ett kontrollerat sätt, som kommer ge alla en chans att acceptera dem, validera dem och i vissa fall följa med dem.

Det låter enkelt när vi säger det så här, men om det är svårt att lära sig så är det ännu svårare att avlära sig. Man tror att det vi lär oss som bebisar, eller mycket av det vi lär oss, är basen vi bygger kunskapen och vanorna som karaktäriserar oss på.

Ibland är det starkt rekommenderat att få hjälp från ett proffs.