Vi blir kalla för att överleva

I slutändan, utan att man vet varför, kommer det en dag då vi blir kalla och lite mer försiktiga, och vi börjar komma ihåg vad självkärlek är. Men de runt omkring oss förstår inte denna nödvändiga inre förändring. Det är då “magin” händer: andra börjar uppskatta den person som du var innan.

Den som säger att folk inte förändras har fel. Människor skiftar inte sina beteenden eller sin personlighet från en dag till en annan bara sådär. Förändringsprocessen är betydligt mer intim, avsiktlig och även obehaglig, för vi förändras inte, vi växer. Något som detta kan uppnås genom att vara fullt medveten om ens egna begränsningar och svarta hål.

Vi blir kalla på vår komplexa färd genom livet. Det är en enkel försvarsmekanism. För vår existens implicerar inte bara att vi bemöter komplikationerna i våra dagliga liv, det är viktigt att vi har förmågan att skapa vår egen överlevnadsprocess för att kunna vara de sanna protagonisterna i detta äventyr.

Ett kallt hjärta och frånvaron av de små sakerna

Jeffrey Kottler är en av de mest välkända förespråkarna av förändringspsykologi. Med böcker som Alone With Oneself lär han oss att en sak är klar: människor genomgår förändring för att de behöver och för att kunna överleva mer effektivt.

Det finns då en detalj som aldrig slutar att vara intressant. Exempelvis, då det har gått ett tag sedan man träffade en person, och när man träffar personen igen så noterar man en förändring i dennes attityd, och man undrar “vad har hänt med denna person?”. Som Doktor Kottler för fram så går människor inte igenom stora omvandlingar. Och det är inte heller nödvändigt för oss att uppleva plötsliga händelser med en stor påverkan för att bli förändrade.

Skvallret i det dagliga livet är tillräckligt, alla små besvikelser eller ord som sagts eller inte sagts, och att ge allt utan att få något i utbyte. Det är små sandfläckar som lite i taget skapar emotionella öknar. Samtidigt för de med sig en välbehövlig förändring: att man börjar prioritera sig själv för att kunna överleva.

Vi blir kalla och försvarar oss själva från den själviskhet som förföljer oss

Ett kallt sinne är ett sinne som har blivit trött på att vänta. Det är vår självkänsla som slår på alarmet och vårt självkoncept som går ut genom nödutgången för att leta efter en lösning. Vi blir kalla som svar på dissonansen i livet. Det är att sätta upp röda linjer så att vår självkärlek kan komma tillbaks igen.

Så det mest troliga för de personer som står oss närmast är att de uppfattar denna förändring och undrar varför vi inte längre är de där hanterbara personerna som vi var förr. Det är även möjligt att de inte förstår denna förändring och istället känner sig störda av att inte hitta det där låset till vårt hjärta, som förr öppnade alla dörrar för att tillfredsställa deras själviskhet.

Denna förvandling låter oss gräva oss djupare in i olika aspekter som vi kommer att poängtera nedan.

Saker som ett kallt hjärta har lärt sig

En person med ett något kallare hjärta – som inte är dött eller förstört eller avstängt – har förstått att saker inte alltid kan vara på det sätt som vi vill. Vi måste acceptera dem som de är och handla i enlighet med detta.

Vi vet även att livet ibland inte är rättvist och att folk inte alltid är lojala eller respektfulla. Innan vi fokuserar vår existens på vad andra gör eller slutar göra för att finna självvalidering, bör vi först upptäcka att det alltid är bättre att sätta åt sidan det vi känner så att vår självkärlek inte offras.

Varje upplevt nederlag, varje utpressning, och varje lagrad tomhet har gjort att den där “gnistan” av negativa tankar i vårt sinne har blossat upp. Efter att ha återfått lugnet och sett situationen från hjärtats perspektiv, som har blivit något kallare, förstår vi att det bara finns två alternativ: att hålla kvar vid vår egen negativitet eller desinficera den. Vi väljer det andra.

Ibland kommer allt som försvinner och dör inom oss att återföra oss till en verklighet. Ett något kallare och klokare hjärta tittar på saker med mer måttfullhet. Detta för att bestämma vad som ska stanna och vad som ska ut ur våra liv. Och oavsett om vi tror det eller inte så finns det inget dåligt med det.

För förändring är att växa och återfå värdighet. En naturlig process tack vare att ljuset till slut skiner genom våra ärr.