Mixed anxiety–depressive disorder: orsak och behandling
Mixed anxiety–depressive disorder har varit kontroversiellt och det är inte alla existerande diagnostikklassificeringar som inkluderar detta tillstånd. Det är inte det att dess existens förnekats, utan att det ibland ansetts vara ett depressivt tillstånd med sekundära ångestrelaterade inslag snarare än ett enda tillstånd.
Symptomen på mixed anxiety–depressive disorder är ångest och depression, men inget är övervägande. De har dessutom inte tillräcklig intensitet för att rättfärdiga en separat diagnos.
Detta tillstånd visar sig i form av en blandning av jämförelsevis milda symptom som frekvent ses i primärvården, och dess prevalens är relativt hög hos allmänheten.
Kombinationen av depressiva och ångestrelaterade symptom orsakar en avsevärd försämring av funktionen hos den drabbade personen.
De som motsätter sig denna diagnos hävdar dock att tillgängligheten av den leder till att läkare inte tar sig den tid som behövs för att helt granska patientens psykiatriska historia. Det skulle kunna låta dem skilja depressiva tillstånd från ångestrelaterade tillstånd.
När diagnostiseras mixed anxiety–depressive disorder?
För att ställa denna diagnos måste det finnas symptom på ångest och depression av låg styrka. Vidare måste det finnas vissa vegetativa symptom, såsom skakningar, hjärtklappning, torr mun och magsmärta.
Vissa preliminära studier har indikerat att allmänläkare har låg känslighet för att upptäcka mixed anxiety–depressive disorder. Det är dock möjligt att denna brist på igenkänning bara speglar avsaknaden av en korrekt diagnostisk etikett för dessa patienter.
Symptom på mixed anxiety–depressive disorder
Kliniska manifestationer av detta tillstånd kombinerar symptom på ångestsjukdomar och symptom på depressiva tillstånd. Vidare är symptom på hyperaktivitet i det autonoma nervsystemet, såsom gastrointestinalt obehag, vanligt. Det är ofta därför patienter söker vård.
DSM-IV:s forskningskriterier för mixed anxiety–depressive disorder
Den diagnostiska och statistiska manualen för mentala tillstånd (DSM) lägger fram en serie kriterier för att diagnostisera detta tillstånd. Som vi redan nämnt är det dock endast i forskningssyfte. Låt oss ta en titt.
De grundläggande karaktärsdragen hos detta tillstånd är en ihållande eller återkommande dysfori som varar i minst en månad. Detta sinnestillstånd kommer tillsammans med ytterligare symptom med samma varaktighet, inklusive minst fyra av följande:
- Svårigheter med koncentrationen eller minnet, sömnsvårigheter, trötthet eller brist på energi.
- Akut irritabilitet.
- Återkommande och intensiv oro.
- Närhet till gråt eller känslor av hopplöshet, pessimism över framtiden, värdelöshet och låg självkänsla.
- Hypervakenhet, förväntan om fara.
Dessa symptom orsakar avsevärt kliniskt obehag eller försämring i sociala och arbetsrelaterade miljöer samt vid andra viktiga aktiviteter.
Å andra sidan bör mixed anxiety–depressive disorder inte diagnostiseras när symptomen orsakas av direkt fysiologiska effekter av en substans eller ett läkemedel. Diagnosen ska heller inte ställas om patienten möter kriterierna för stor depression, ihållande depressivt tillstånd, ångestsjukdomar eller generaliserat ångestsyndrom.
Denna diagnos är även olämplig om kriterierna för andra ångest- eller humörsyndrom möts på samma gång, även om de delvis är i remission.
Det är dessutom nödvändigt att omfattningen av symptomen inte har en bättre förklaring, i form av ett annat mentalt tillstånd. Merparten av den inledande informationen om detta tillstånd kommer från center för primärvård, där tillståndet verkar vara mer frekvent; det har förmodligen även mer prevalens hos öppenvårdspatienter.
Vad leder mixed anxiety–depressive disorder till?
Samexistensen av stor depression och en ångestsjukdom är väldigt vanlig. Två tredjedelar av alla patienter med depressionssymptom har även tydliga symptom på ångest. En tredjedel av dessa kan möta de diagnostiska kraven för panikångest.
Vissa forskare har rapporterat att 20-90% av alla patienter med ångestsyndrom har episoder av stor depression. Denna data tyder på att samexistensen av symptom på depression och ångest som inte möter de diagnostiska kraven för depression eller ångesttillstånd är väldigt vanlig.
I skrivande stund finns det dock ingen formell epidemiologisk data om mixed anxiety–depressive disorder. Vissa forskare uppskattar dock att prevalensen av detta tillstånd bland befolkningen är 10%, vilket höjs till 50% inom primärvården. Mer konservativa uppskattningar sätter prevalensen på 1% hos befolkningen.
Vad orsakar detta tillstånd?
Fyra forskningslinjer föreslår att symptom på ångest och depression är kopplade till identifierade orsaker. Flera forskare har funnit liknande neuroendokrina orsaker för depression och ångestsyndrom. Dessa inkluderar en minskning av:
- Kortisolets svar på adrenokortikotropt hormon.
- Tillväxthormonsvaret på klonidin.
- Det sköldkörtelstimulerande hormonet.
- Prolaktinets svar på det tyrotropinutsöndrande hormonet.
Vidare har flera forskare presenterat data som identifierar hyperaktivitet hos det noradrenergiska systemet som en relevant faktor för ursprunget för depression och ångestsyndrom hos vissa patienter.
Mark Gluck et al. Learning and Memory, 2013.
Mer specifikt har dessa studier funnit att patienter med depression eller ångestsyndrom som aktivt upplever en ångestkris har höga koncentrationer av norepinefrinmetaboliten MHPG i sin urin, plasma eller ryggradsvätska.
Som med andra ångestsyndrom och depressiva tillstånd kan serotonin och GABA också vara associerade med ursprunget för mixed anxiety–depressive disorder.
Vidare har många studier funnit att serotonerga läkemedel, såsom fluoxetin och klomipramin, är användbara för att behandla både depression och ångestsyndrom.
Avslutningsvis har flera familjestudier presenterat data som indikerar att ångest- och depressionssymptom förs vidare genetiskt, åtminstone i vissa familjer.
Tillståndets utveckling och diagnos
Enligt den nuvarande kliniska informationen verkar det som att patienter i början har samma risk för dominanta symptom på ångest eller depression, eller en blandning av båda.
Under sjukdomens gång kan ångestrelaterade och depressiva symptom alternera i sin dominans. Det finns ännu inte någon prognos. Separat tenderar dock depression och ångestsyndrom att bli kroniska utan tillräcklig psykologisk behandling.
Behandling av mixed anxiety–depressive disorder
Eftersom det inte finns några bra studier som jämför behandlingsmetoder för mixed anxiety–depressive disorder, tenderar läkare att tillhandahålla behandling i enlighet med symptomen som uppvisas, deras allvarlighetsgrad och deras tidigare erfarenhet av olika behandlingsmetoder.
Psykoterapeutiska metoder kan användas under en kort tid, såsom beteende- eller kognitiv terapi. Vissa läkare använder dock en mindre strukturerad psykoterapeutisk metod, såsom introspektionspsykoterapi.
Läkemedel
Den farmakologiska behandlingen av ångestrelaterade-depressiva tillstånd innefattar oftast ångestmotverkande läkemedel, antidepressiva medel eller båda. Bland de anxiolytiska läkemedlen indikerar viss data att bruk av triazolobenzodiazepiner (till exempel alprazolam) kan vara lämpligt tack vare dess effektivitet i behandlingen av depression som kopplats till ångest.
Substanser som påverkar receptorn 5-HT, såsom buspiron, kan också vara lämpliga. Bland de antidepressiva medlen kan serotoninergika (fluoxetin t.ex.) vara effektiva för att behandla detta tillstånd.
Psykologisk behandling
Hur som helst är den föredragna metoden för dessa typer av patologier kognitiv beteendeterapi. Framförallt är det inledande målet att patienten ska minska sin nivå av fysiologisk aktivering. Detta uppnås genom andningstekniker (till exempel andning med diafragman) samt avslappningstekniker (progressiv muskelavslappning, autogen träning, medveten närvaro etc.).
Vidare är det nödvändigt för patienten att förbättra sitt humör. Detta kan uppnås på olika sätt. Beteendeaktiveringsterapi kan vara väldigt effektivt. Idén är att patienten ska återuppta sin tidigare nivå av aktivering. För att göra det uppmuntrar en terapeut personen att ägna sig åt nöjsamma aktiviteter, antingen en från tidigare i livet eller en helt ny.
En period av psykoedukation är också användbart. Under denna period får patienten en förklaring av vad som drabbat denne och varför. Personen får lära sig grundläggande idéer om ångest och depressions karaktärsdrag så att denne kan normalisera sin upplevelse.
Därefter kan det vara nödvändigt att förändra vissa övertygelser eller tankar som ger näring åt problemet. Detta kan göras med en kognitiv omstruktureringsteknik.
Som du kan se har mixed anxiety–depressive disorder ingen specifik identitet i vissa diagnossystem, men upptäcks frekvent i primärvården. Det är relativt vanligt.
Det är ett tillstånd som kan behandlas, och om det inte tacklas i tid kan det bli kroniskt.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Bobes García, J. (2001). Trastornos de ansiedad y trastornos depresivos en atención primaria. Barcelona, etc.: Masson.
- Derogatis, L. R., & Wise, T. N. (1996). Trastornos depresivos y de ansiedad en asistencia primaria. Barcelona: Martinez Roca.
- Miguel Tobal, J.J. (1990). La ansiedad. En J. Mayor y J.L. Pinillos (Eds.). Tratado de Psicología General. (Vol.3). Motivación y Emoción. Madrid: Alhambra.
- Décima Revisión de la Clasificación Internacional de las Enfermedades. Descripciones Clínicas y pautas para el diagnóstico. Organización Mundial de la Salud, Ginebra, 1992.
